Martin

Istick orsakar mest smärta i näsborre och på överläpp, minst på tår och ovansidan av huvudet, enligt man som systematiskt låter sig stickas på 25 olika kroppsdelar. Michael Smith Men Michael Smith hade inte den sedvanliga reaktionen, det man skulle kunna förvänta sig i reaktioner om någonting sånt händer.

Det vill säga att man så långt det är möjligt försöker undvika att det händer igen, utan Michael Smith hade rakt motsatt reaktion. Han har tagit kontakt med en annan Smith, en Schmitt, Justin Schmitt som är B-sticks. Han har tagit fram smittskalan för den smärta som uppstår när man blir stucken av insekter.

Det är en fyragradig skala där en etta motsvarar ett styng från ett vanligt bi, medan en fyra motsvarar, jag har tyvärr inte kollat upp vad det heter på svenska, men på engelska heter det Tarantula Hawk Wasp. Jättefarlig. Jättefarlig sorts genting. Michael Smith ställde upp som frivillig. Jag kan väl bara låta bin sticka mig på alla olika delar av kroppen.

Och så kan vi göra den här smittskalan för sticksmärta ännu mer raffinerad. För den är bara 1-4 beroende på vilken insekt det är. Men den tar inte hänsyn till var man blir stucken. Men som Michael Smith hade fått erfara så gör det viss skillnad. Det var någonstans som Getingen eller vad det nu är sticker. De utarbetade ett komplett testprotokoll med 25 olika kroppsdelar.

Under ett antal veckors tid så utsatte sig Michael Smith för bistick tre gånger på varje kroppsdel. Han förvarade tre experimentstick. Så gjorde han dessutom två stycken kalibreringsstick på underarmen. För att jämföra då.

Det är ett otroligt kämpe. Jag försökte räkna på hur många gånger han har blivit stucken. Ja. Och det måste i alla fall vara mer än hundra gånger. Alltså jag får ett litet borde bara 125 stick. Fem om dagen i måladstid ungefär.

Boris

Man har verkligen ställt upp för vetenskapen. Min hjärna blockeras ju av inledningen till experimentet. Alltså att vår vän här, den där forskar-gigant, blir sticken i testicken. Alltså, varför rör man sig naken bland bin? Ja,

Martin

han är inte helt normal, Michael Smith. Det slutsatsen kan vi dra av övrigt i innehåll i den här artikeln. Det är i alla fall fantastiskt, fantastiskt tycker jag att sådana här människor finns och att de är villiga att upplåta sina kroppsdelar till vetenskapen. Men, jag måste påpeka att det finns ett potentiellt problem här. Det är trots allt bara en enda person.

som det här handlar om. Så innan så hade vi den här skalan som var gjord av Justin Schmitt och han hade testat på sig själv. Han hade också testat och skrivit väldigt poetiska beskrivningar av olika typer av smärta. Men han testade inte på olika kroppsdelar. Nu har vi Michael Smith som har testat på olika kroppsdelar, men han har bara testat på sig själv. Man skulle behöva testa det på ganska många olika personer för att undersöka huruvida man har samma relativa smärtkänslighet på olika kroppsdelar.

Så det som krävs för att det här egentligen skulle gå att dra några slutsatser av, som jag skulle tänka i alla fall, så skulle de behöva många fler som ställer upp och tar de här 125 bisticken och berättar hur det går. Tills dess är jag rädd att Michael Smiths insatser ändå är förgäves ur en vetenskaplig synpunkt. Nu vet ni i alla fall, kära lyssnare, att om ni ska bli stugna av ett bi, så försök att undvika att det blir i näsborren, på överläppen eller i pelvisregionen i vidbemärkelsen.

Försök istället att dirigera gettingen när den ser ut att vara på väg att sticka till till exempel baksidan av handen eller fötterna. Tårna, bror. Ja, fötterna, tårna. Närmare bestämt spetsen av mellan tån, den tredje tån, inifrån räknat. Det är särskilt bra.

Också övre delen av armen är ganska bra ställd att bli stunken. Han har undervikt i alla möjliga ställen faktiskt. Du ska väl inte göra det här inslaget ännu mer i barnbrett än vad det redan är. Men man skulle faktiskt kunna tänka sig ytterligare ställen där han inte har låtit sig stickas.