Gustav N

Isopos fabel-experiment måste tolkas om. Kråkfåglar är inte lika intelligenta som femåriga människor, utan har ovanligt bred och utforskande beteenderepertoar. Skriver revolutionsbiologen Patrik Lindenfors. Patrik Lindenfors skriver på sin blogg här om en studie som nyligen har givits ut för att tolka om sådana här experiment där kråkor gör ganska avancerade grejer för att komma åt en belöning.

Och Aizobos fabel, det syftar på en fabel där en kråka försöker dricka vatten ur en behållare men inte når ner med näbben till vattenytan. Och som då plockar upp stenar en efter en och lägger ner i vattenbehållaren för att vattenytan ska stiga så att den sen kan dricka. Och då är det många forskare som har gjort experiment av liknande karaktär.

Man har även gjort ett experiment som nästan är precis det som Aizobos beskriver det. Det vill säga att man lägger något godis... som flyter på ytan så att kråkan kan komma åt godisett genom att lägga i stenar. Och det som är det huvudsakliga budskapet här är att kråkan inte har en analytisk lösning av problemet. Forskarna som har gjort den här omtolkningen hävdar att kråkan förstår i själva verket inte sambandet.

Det kan se ut som att kråkan står och tittar lite underfundigt på stenarna och på behållaren med vatten och sedan plockar den upp stenarna och lägger i dem. Men förmodligen så är det här en associativ inlärning med beteendet. Det vill säga att tack vare att den har en bredare beteenderepertoar så kan kråkan pröva sig fram och sedan kan vissa beteenden belönas.

Och då uppstår det en betingning som leder till att den kan sedan pröva sig fram. Man kan fortsätta med att lägga i stenar och så kan man ge den mer komplexa uppgifter och så vidare. Vi motsats till att den analytiskt har begripit att om den lägger i stenar så kommer vattennivån att stiga.

Kalle

Kan man tänka sig att det enbart gäller vanliga enkla kråkor och att korpar fortfarande har all den analytiska förmågan vi tillskriver dem?