Martin

Utse Atoma! Trots motstånd från etablissemanget måste splittrat Nigeria överväga fredlig cessation framför våld och nytt inbördeskrig. Historien visar att det föregående är klart att föredra framför det senare. Här har vi en artikel från den för mig okända tidningen Sun News Online, Voice of the Nation.

Det är en mycket tänkvärd krönika, tror jag man kan säga, om frågan om cession. Hon tar sin utgångspunkt naturligtvis i de inre stridigheterna som finns i Nigeria och har funnits i många årtionden med konflikter mellan olika regioner, etniska konflikter, utbrytaregrupper, religiösa konflikter.

Boko Haram som har anslutit sig till IS-terroristerna och har svegat i islamistisk krig. och så vidare. Och här så pratar man ofta om att risken en retorisk linje som finns är att risken här är att Ligeria splittras i olika grupper som krigar mot varandra.

Därför måste man till varje pris undvika en separation mellan regionerna. Då får man en sån här inbördeskrig av den typ som har varit vanlig i många afrikanska länder. Men som den här artikeln påpekar, det är inte den egentliga risken. Det mest effektiva sättet att undvika den här typen av krig är i själva verket att låta länder separera.

Att inte hålla fast i de här onaturliga gränserna som i många fall... är själva orsaken till konflikterna utan istället rita om gränserna och låta varje enskild grupp ha sitt eget territorium. I Nigeria har vi till exempel krafterna från norra Nigeria som president Buhari tillhör och vi har en annan länk här på bubbla som handlar om att han byter nu ut sin vicepresident Hans vicepresident som heter Osin Bayo nästan var det 2019 Och då tänker han ha en ersättare som vicebrud, den som kommer från samma del av landet som han själv, alltså de norra delarna.

Samtidigt så har man en växande självständighetsrörelse i södra Nigeria, vid Niger-deltat, och den klassiska utbrytade republiken Biafra. Och så länge man har de här krafterna inom samma stat så kommer det vara en konflikt mellan de här grupperna kring staten och det är då man kommer ha inbördeskrig.

Boris

Och en viktig sak han påpekar här som man nästan kan betona att det är ännu hårdare, det är ju att fredlig cessation är så vida mycket bättre. Det är för att det som händer när man försöker behålla en stat som är en krigsstat. En stadsbildning där man har drivit ihop skylda folk och kulturer är ju att man, och det uppstår två nya delar, det är att har upplösningen skett genom våld så blir båda delarna deformerade.

Etiopien är det trea, faktiskt också Jugoslavien är ett utmärkt exempel på detta, att de nya stadsbildningar som uppstår är ju präglade av av våld och krig och i sådana processer är det alltid fel sorts människor som får makten. Kolonialkriget, om vi tittar på Afrika ett utmärkt exempel, det hade ju varit vidare nationellt att per omgående släppa loss en del kolonier istället för att ha kolonialkrig.

Därför att de koloniala befrielserörelserna blir ju över tid extremt obehagliga. politiska rörelser och vi kan se det också i länder som Zimbabwe och Sydafrika dessutom. Alltså frediga uppgörelser och lugn och stilla situationer där alla går åt sitt håll lägger grunder för att man får inte två fördärvade parter utan två någorlunda välfungerande parter så att man kan till exempel handla med varandra. Det är en väldigt klok att tänkvärd artikel. Jag har önskat att fler tittade på historien. i Afrika och annorlunda stödet.

Martin

Ja, det blir verkligen anslående när man ser alla de här historiska exemplen som ges. Dels från många delar av Afrika, men också kanske klassiska exempel som man ofta tänker på, som till exempel Tjeckoslovakien, som i en helt och hållet fredlig process delades upp i Tjeckien respektive Slovakien. Nu vet inte jag om det var risk vid krig, men ser man på Sovjetunionen till exempel.

Då hade man också en process som var ganska spontan och frivillig, där man lyckades undvika krig och istället bröt upp en stor artificiell statskonstruktion till en mängd nya oberoende länder. Och sen checken och slågaken hände ju senare, men inte hela samma process.

Det finns många goda exempel som kan ställas som kontrast till alla de dåliga exempel på pågående inbördeskrig. När man vägrar ta den naturliga och enkla vägen och helt enkelt avar sitt land för olika grupper.

Boris

Norge, Sverige.

Martin

Norge och Sverige är ett bra exempel. Man hade också en tveksamhet. Det var inte givet i Sverige att man skulle låta Norge träda ut ur unionen första själva nåren på 1900-talet. Det var en öppen fråga då. Ska man ta ett krig med Norge för att behålla Norge svenskt eller ska man acceptera splittringen? Det är en välkänt situation i Sverige, men överallt så finns det det här vägvalet och det verkar konsekvent vara så att om man försöker hålla ihop allt för stora, allt för attriciella konstruktioner, då blir det krig.

Och enda sättet att undvika det är att låta tusen små nationer blomma och ta sina egna riktningar med sina egna stater om de är svenskar. Ja.