Martin

De senaste två veckorna så har jag och Sofia lämnat vårt nya hem på Malta och kommit tillbaka till vårt gamla hem i Sverige. Och vi har haft fantastiska två veckor, även om jag just nu ganska desperat längtar hem igen. Jag tänkte uppmärksamma det här genom att läsa en dikt som heter just Hem.

Får jag lov att längta hem, även om jag inte längre vet vad det är och vad som finns där nu? Får jag lov att tala om grönskande ängar, djupblå himlar, lekande stenar, sjöarnas fisk och skogens fåglar, även om jag någonstans glömt var allt det befinner sig? Underjorden talar sina gåtor, förklarar sina lagar, dikterar sina villkor.

Natten dansar i sin logiska rytm. Och så ofta märker jag att jag faller med. Jag ger mig in i den konstruerade myten, glömmer allt av himlar och solljus, känslan av fast, mjukt doftande jord under ben och fötter. Någonstans bortom orden känner jag klangen av en annan tid, en annan sorts struktur, då livet var en plats för hjältar och bildliga kungar, där också den lägsta dräng genom flit och strävan kunde bygga stolthet in i ryggraden.

Där kampen förvisso fanns i överflöd. men var riktad mot drakar och dämoner istället för in mot ens eget hjärta. Kanske är den klangen ett minne skapat av förförisks galenskap. Kanske är underjordens bäska föda och unkna luft den enda berättelse som bär någon form av rimlighet. Kanske är denna plats i sanning den bästa av världar.

Kanske borde jag stanna in vid silvertronen. Sluta bry mig om den glaskimrande nostalgi som hotar klös av mig i tu. Möjligen är allt det här allt som någonsin var. De låga herrarnas historier all sanning som någonsin ägt rum. Oavsett så försvinner klangen inte från mig. De drömska visionerna om en värld med andra villkor viker inte undan.

Vad det betyder vet jag inget om. Vad jag kan göra för att ta mig till dem, om möjligt ännu mindre. Men jag vet å andra sidan säkert med mig att de existerar och är till. Och så snart signalen ljuder, ska jag ta mig upp och ut, mot Timbuktu, stränder, eller ännu längre bort om så är fallet. Det jag önskar kalla hem kanske inte längre är kvar i existensen.

Men så länge jag känner och hör klangen inom mig, så vet jag mer om världen än det jag råkar se rakt framför mig. Underjordens herrar kan sedan säga vad de vill. Fortsätta bygga sin skeva värld på alla de monströsa sätt de nu behöver. Deras land är inte längre mitt. Mitt land, mitt hem finns i stället där klangen.

Om världen ovanför hörs som allra starkast. Det tog bara några månader innan Malta blev hem för mig och Sofia. Och jag bävar alltid inför åket till Sverige. Och nu längtar jag som sagt hem.

Men samtidigt är det svårt att inte känna sig hemma. När man har två veckor av så helt fantastiska möten och händelser som vi har haft sen vi kom till Sverige senast. Fridsfronten Sedan dagen efter det så hade vi en stor förfest till Freedomfest som vi ordnade särskilt för medlemmarna i Bubbla Premium och även de betalande medlemmarna i Ludwig von Mises-institutet.

Det var mer än 70 personer där som träffades och det var en helt otrolig blandning av människor. Så otroligt många nya möten, intressanta samtal, projekt som kunde startas och sen naturligtvis krescendot i lördags. När vi hade Freedomfest konferensen som målades av Mises-institutet. Och den var otroligt bra, otroligt lyckad konferens.

Och det säger jag inte bara för att jag var en av talarna och att mitt tal blev ganska väl mottaget. Utan det var otroligt intressanta talare genom hela dagen. Och det var rekordpublik, runt 170 personer. deltog på den här konferensen. Och jag tror att det är den största libertarianiska sammankomsten i Sverige någonsin. Så det var riktigt intensivt och vi har fortsatt att träffa människor, ha möten, planera saker och jag vet att det redan har kommit stora saker ur de här dagarna.

Och nya organisationer och grupper som har startats, folk som har fått inspiration och drar igång projekt och framförallt massor av människor som har träffats för första gången. Man kanske har setts på internet eller inte känner till varandra, men nu är man vänner och kamrater för att man har träffats och träffats. diskuterat och kvästat i dagarna tre. Så det har varit en fantastisk tid och alla ni som inte varit med på de här evenemangen, för de flesta av er som lyssnar har inte kunnat vara med.

Ni ska bara veta att vi har gjort väldigt mycket viktiga saker och nästa gång det är dags, försök att ta er dit. För att komma till de här konferenserna och träffarna. Och om ni vill vara med på de här exklusiva träffarna som de särskilda förfesterna, så ska ni bli medlemmar i Bubbla Premium. För det är en av de saker som vi försöker göra för våra donatorer, våra finansiella stödjare.

Boris

Det var så tvära kast där, deras från den väldigt vackra dikten. Vem hade skrivit den förresten?

Martin

Jag glömde nämna, det är nästan så självklart i det här laget att dikten var skriven av Simon Gustafsson, vår egen hovpoet.

Boris

Ja, nästan detta. Och sen till det här, nästan de frenetiska aktiviteterna han rapporterade om, det var ju jättevackert. Men dikten tycker jag var... Det är just det här med att längta bort. Det är nästan en allmän trend i Sverige att folk vill längta bort någonstans. Men tyvärr så är det ofta bara att, nej men jag vill åka till Thailand och bada i tre månader och äta oljefrästa grönsaker.

Den här rikten uttrycker själva grundet där folk slutar ha funderat på. Vad längtar jag till egentligen? Och det är det de måste börja reflektera till, och då tror jag att den här dikten är en god hjälp.

Martin

Ja, jag tycker verkligen att det fångar något viktigt att även om vissa av oss inte har något entydigt hem längre så har vi en hemlängtan. Och vi har ett hem, även om det kanske inte är en fysisk plats eller en faktiskt existerande kultur och ett socialt sammanhang. Och det är väldigt viktigt att vi inte tappar känslan för hem, bara för att våra hem är ockuperade.