Martin

Nu har vi kommit till slutet av programmet där vi äntligen ska ta oss an en av de här sakerna som är en riktig höjdpunkt i Radiobubblan. En av de finaste typerna av inslag som vi har tycker jag är när vi får ännu ett lyssnarbrev från Houston, Texas. Här kommer det allra senaste som kom för tre-fyra dagar sedan, strax efter den förra sändningen vi gjorde.

Tjena Radion! Egentligen är jag lite grinig för att jag ännu inte blivit miljonär och därför är jag extra sur och sträng med mina arbetstider. Nu fick ni mig att le och smälta en aning så jag får helt enkelt ta en paus och skriva till er igen. Ni pratade om Five Guys. Precis när vi anlänt här och hade det där speciella flottsuget som kommer att vara jättelaggad så frågade jag runt bland the locals om vart jag kunde få tag på en riktigt bra vardagspörjare.

Jag blev skickad till Five Guys. Det var min första utflykt i ljusståndstrafiken och mitt första försök att beställa mat för egen räkning. Jag förstod nästan ingenting av den vackra, släpiga sydstats afroamerikanskan, men till slut kom jag hem med en tung takeaway-påse. Vi skulle titta på film, men jag hann inte ens sätta på tvn förrän jag hade slukat den fetaste, flottigaste burgaren jag någonsin ätit.

Och konstigast av allt var att när jag vaknade dagen efter ville jag åka dit och käka en till till frukost. Jag gillar att hålla mig i form och att äta nyttigt. Och jag brukar vara mätt på flott i veckor efter att äta snabbmat. Men nu vill jag nästan omedelbart ha en till. För att begränsa mig någorlunda försöker jag hålla mig till en gång i veckan. Och har sålades infört Burger Mondays på företaget.

För mig representerar Five Guys mötet med USA. De bara ler när man säger vilken storlek på frysen man vill ha. Och stället förvisso en kopp av varierande storlek blev i början i påsen. Men sen fyller de take-away-påsen nästan till bredden med fries, oavsett vilken storlek man beställde på den symboliska koppen. Vi har aldrig lyckats sätta i oss ens hälften av alla fries. De har också en läskmaskin, som jag därefter dock har sett på fler ställen.

Och kanske har man sådana i Sverige också nu för tiden. En maskin som har över hundra olika smaker. Det blev nästan overload för mig. Jag tog hälften cherry coke och hälften raspberry coke. Riktigt äckligt, men totally worth it. En gång nyligen trodde jag... Sådana har de inte i Sverige, eller hur, Boris?

Boris

Nej, nej, nej, nej. Glöm inte.

Martin

Raspberry coke. En gång nyligen trodde jag att jag hade tröttnat på Five Guys. Men jag hade bara slarvat och tagit en burgare utan ost. Så den blev lite torrare än vad jag hade tänkt. Men nu är jag tillbaka i matchen. Ja. Lite då och då antyder folk att jag borde prova något annat, men jag säger att jag inte är redo än. Fast i smyg åker jag till Fuddrockers ibland, mest för att supporta. Ni vet Buttfuckers från filmen Idiocracy.

För att ändå hålla mig någorlunda till våra traditionella gemensamma ämnen kan jag nu konstatera att jag betalat ur egen ficka för att få köra överlägsna privata tollroads, för att få dagis av överlägsen kvalitet till min son och för att betala ett antal läkarbesök. Jag är säker på att både privata vägbygget och sjukförsäkringssystemet här är totalt sönderslitet av svåger kapitalism och Obama-regleringar, men likväl som står de så pass mycket på andrasidans taketet jämfört med svenska alternativ, för att socialisternas gränser i propaganda om ett samhälle utan vägar, skola och sjukvård ska falla död till marken.

Det kändes konstigt nog extra bra att vi var tvungna att överväga huruvida vi hade råd ens med ansökningsavgiften för sonens dagis. Den var inte särskilt hög, men vi lever som sagt på en startup-budget. Vi hade fått tips om detta dagis, eller rättare sagt, School for Little Children, och varit där och tittat och blivit väldigt imponerande. Vi har nog egentligen för avsikt att homeschoola våra barn, men marknaden hade helt enkelt till handhållet en så bra produkt att vi inte kunde hålla vår son borta från det.

När vi var där och tittade ville ingen av oss gå därifrån. Supermysiga små klassrum, många lärare per grupp och superbra stämning. Det känns verkligen bra att betala för saker. Det känns faktiskt bättre än att få dem gratis. Det är oerhört motiverande att jobba för att betala sonens skolgång och ge min fru några timmar ledigt i veckan. Det känns också som mitt privilegium som man att få göra det.

Men säg inte till någon i Sverige att jag känner så. Jag vill också tacka för diskussionerna ni hade kring mitt senaste brev. Jag försöker avsiktligt att inte svara på allt för att inte brevet ska bli för långt. Men jag vill tacka framförallt för insikterna kring kläder och manlighet. Ni var totalt spot on. Det handlar inte om fjollighet utan om barnslighet. Det förklarar också varför jag...

Efter ett tag här, Orda Grant behövde byta kostym. Trots att jag inte bryr mig så mycket om stil och kläder och sånt numera. Jag hade helt enkelt hamnat utanför det svenska dagiset och behövde en mer vuxen stil. Jag håller nu på att ladda för att köpa boots och cowboy-hatt, men har inte riktigt känt mig redo än. Därefter kanske jag kan undersöka stärkelsejeansen.

Boris

Ja, det var det jag satt och lurade på. Jag vill jättegärna ha rapport om hur det känns att ta på sig ett par stärkta jeans första gången.

Martin

Nu närmast fick jag en lite mindre hatt av min fru för att skydda mot solen. Av misstag tycks vi ha snubblat över en för oss okänt kulturell symbol. Folket i kvarteret tycks vänligare och lite närmare. Och jag har hört oroväckande många dude och bro. Vad har du för hatt då, vill man ju veta?

Till alla som har fruar och barn och skulle vilja men inte kan flytta. Något som kunde uppmuntra. Men det är faktiskt svårt att komma på något som kan vara i närheten av lika befriande som att lämna landet. Tankarna går ändå till vad Martin sa för någon sändning sen och som jag har bjudit med mig sen dess. Att det tillstånd som världen befinner sig i idag inte kommer att fortsätta för evigt. Förr eller senare kommer galenskapen att vända.

Och att, De som sår med tårar ska skörda med jubel. Gråtande går de ut och bär sitt utsäde. Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar. Saltaren 126. Och kanske ännu viktigare. Du ska inte följa mängden och rätta dig efter det i det onda. Andra moserbok 23.2 Och även om upproret mot galenskapen bara är i ditt inre så är det inte förgäves.

Kanske är det där upproret är som viktigast. Nåväl. Jag sitter här och myser mig en kofta i AC-kylan. Utanför är det mulet men så varmt att man blir sådär skönt avslappnad bara efter några sekunder. Helt klart ett bra klimat för en spänningsbenägen ektomorf som jag. Och jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att regnväder kan vara varmt.

Sjalom. Ja, vackert som vanligt. Ja, vi blir alltid lite tysta eftertänksamma. Ja, det är rätt kul. Det är ju ett förbrev från Houston. Ibland känns det som att det inte finns så mycket tillägga till de här fantastiska ögonblicksbilderna. Jag är ganska nöjd med att jag har lämnat Sverige. Det var ett stort steg och det tog lång tid att planera att få ihop det. Men nu känner jag ändå att Houston, Texas, han har tagit sig så mycket längre. Han har tagit sig till Texas, gubbevers. Han kan gå och käka på Five Guys, det kan inte jag göra här på Malta.

Boris

Jag ser verkligen fram emot hans rapporter. Det ser uppenbart ut som att han mer och mer går in i ett annat. Inte bara skärsligt utan fysiskt tillstånd också. Och just följa den här kopplingen mellan detta. Jag är seriöst nyfiken på vad som händer när man får bots och stärkta jeans på sig. Och sen är det så skönt att höra någon som säger det här med att tänk om det var så i Sverige, du har ju glömt hur det är här redan, men att man någon gång kunde säga, fan vad skönt att betala för den här tjänsten.

Ja. Årars få människor i Sverige kan säga att det var skönt att få slanta upp för det här eller det här eller det här. Det är ett gudabenånad tillstånd tror jag, att själv kunna välja vad man vill få betala för och tycka att det är en ära och ett nöje att få arbeta för att kunna betala för det, för att man själv har valt det. En grundläggande mänsklig rättighet som faktiskt knappt existerar i det här landet.

Martin

Det är en väldigt bra poäng. Det låter nog väldigt exotiskt, kanske till och med för några av våra lyssnare. Tack för mig! Men det är egentligen en ganska grundläggande och viktig sak att få ha den känslan. Och i Sverige, om man lever på ett normalt svenskt sätt, det som händer när allting är, det kallas för gratis, ingenting är gratis, när allting är skattefinansierat, är att allting blir värdelöst. Det är omöjligt att värdesätta någonting på ett riktigt sätt om man inte betalar för det själv.

Allting är bara sådana här kommunistiska sevdoverksamheter. Tack för mig! Och det där bryter ner. Det bryter inte bara ner marknaden, det bryter ner människor mentalt. För att människor kan inte längre värdera saker på ett rimligt sätt. Och de kan inte sätta relation till sitt eget liv som Houston Texas kan göra. Att han kan känna att det är ett privilegium för honom.

Det är en fantastisk känsla att få betala för sitt barns skolgång. Men det är också ett privilegium för honom. Att få att få göra det här att få göra det hårda arbetet som krävs för att dra in pengarna för att såna som kunde gå i skolan. Hans fru ska få mer ledigt och det här är det här är ett värde i hans liv. En enormt främmande tanke från en svensk horisont är först en normal tanke och självklart tanke egentligen från ett historiskt perspektiv, ett mänskligt perspektiv. Men det är främmande och exotiskt från en svensk horisont. Tack så mycket Juston för ett fint brev och skriv snart loss igen.