Martin

Nu tänkte jag gå över till ett lite mer experimentellt och improviserat inslag, Boris.

Boris

Jag sitter ner och är beredd.

Martin

Jag tänkte börja med att läsa en dikt. Den heter Korpen flyger. I varje timman väcks jag av oktober. Han skrattar hest åt min förvirring. Korpen flyger, säger han. Jag tänkte att du ville veta det. Utanför är världen en grå smet. Där har inget skett på månader och vad som känns som hela år. Samma människor bär samma sorts väskor till samma eländiga destinationer.

Det ryms inte ens några nya ljud i luften. Inte en enda variant går att känna igen i melodin som fortlöper genom tid och rum i allas trötta andetag. Jag undrar hur de orkar, säger jag förundrat. Ser de inte mekaniken runt omkring? Ser de inte hur kugghjulen snurrar? Fortsätter pumpa ideligen, oupphörligen? Utan att en enda gång fråga Någon av dessa armarkrakar Vad de känner och upplever inför hela skiten Vad tror de egentligen det är som de sysslar med?

Märker de ingenting av det som sker i deras egen tillvaro? Vad som till sist även kommer äga rum Med var och en av dem själva? De vet ingenting om något av det där, säger Oktober stumt. De ser inte det du ser. Hör inte det du behöver lyssna till. Inuti deras statiska skyddsrum är allting fyllt av färger och dramatiska symfonier. Allting klätt i utsökt logik.

Det finns inte plats för frågor. Det finns inte tid att en enda gång se sig om efter det som möjligen finns utanför. Så varför ens bry sig om deras tunga öden, svarar jag. Lämna mig och låt mig sova. Jag har redan lärt mig tragiken kring människans korta dagar på sin fädernes jord. Jag behöver inte lyssna till just februaries variant på sagan, eller någon egen modifikation som du upptäckt i en sömlös natt.