Martin

Thomas Engström, fått nog av att betala för vännernas maxtaxa, lämnar Sverige för att kunna leva på min lön. Kulturskribenten och författaren Thomas Engström har under en tid varit på väg att lämna landet. Man har kunnat följa lite grann i skriverier av honom och hans partner Margit Richard.

Att de varit ute och rest och han skriver här om deras planer på att köpa en gammal järnvägstation i norra Tyskland där de tänkte flytta in. Men efter bara några veckors planering så insåg de att den tyska byråkratin var lite för lik den svenska. Och de insåg att vi måste åka längre bort för att slippa skatter och påtvingad solidaritet.

Farväl till välfärden är rubriken på den här intressanta krönikan. Han beskriver den strypande klaustrofobin som infann sig, med krav på blanketter, telefonköer och till slut så bestämmer han sig för att göra det som kanske är kontraintuitivt till vissa människor, att söka sig söderut och österut. I motsatt riktning som han påpekar till de stora flyktingströmmarna.

Han gör några intressanta reflektioner här om varför han åtminstone billigt möter människor på vägen bort. som är på väg i motsatt riktning. Och han konstaterar att det som flyktingarna söker sig till är precis det som han vill slippa. Där han ser, där de ser trygghet och välstånd ser han en påtvingad, kvävande solidaritet med människor som har fast anställning och barn.

Om man inte lever på det sättet, om man inte har de målen så kommer saker och ting i ett helt annat ljus. Som han uttrycker det, för oss som freelancer och tvingas betala två tredjedelar av våra intjänade pengar i skatt till ett system som aldrig någonsin kommer oss till del. Är man dessutom barnfri och frisk framstår alltihop som rena rånet. Ja men alltså,

Boris

jag har visst, jävligt fundamentalistiska idag. Jag har vissa problem med hans text därför att det är, han bygger sitt resonemang alltså på, på det här. Inte på någon som helst form av principer utan jag blir av med lite för mycket stålar. Men han har ingen principiella hållning fast säger också gör det med ett litet osolidariskt fä. Möjligen. Kanske flyger han vacker dag hem till Sverige i cancersjuk och livrädd skamsen och besegrar.

Då får vi se vad han tycker om den svenska modellen och vad han tycker om mig. Även om han får cancer och inte lyckas i Montenegro så är den svenska modellen fel. Det är inte fråga om. En enskild persons belägenhet för tillfället, hur mycket man har på banken eller undanstoppade guldtankar. Den svenska modellen är alltid fel.

Martin

Jag håller med om att det finns en feghet i den här artikeln. Jag får känslan av att den är skriven i ett väldigt känslomässigt tillstånd. Det finns flera ganska anomaliska saker i texten som tyder på att den är skriven i affekt. Man märker att det är väldigt personligt, det är mycket känslor som går in i det här. Till exempel diskussionen om hans personliga ekonomi.

Där han skriver väldigt detaljerat om exakt hur mycket pengar han har på bankkontot och sådana saker. För att liksom bedyra att han inte gör det här av det krassa skälet att han vill behålla mer av sina pengar. Och det är så dubbelt det här för att å ena sidan så tycker jag att man ska ta en rakare linje. Man ska vara tydlig med att han nämner till exempel Björn Borg, Willem Moberg, Astrid Lindgren och Ingvar Kamprad. Som har brutit tabut mot att ifrågasätta den här statliga systemen. Men... Man kan gott stå upp rakryggad och... För de här personernas rättigheter också, att behålla sina pengar. Och inte få det att låta som att de kanske är lite skumma, men jag... Jag är inte skum för jag är fattig.

Boris

Ja, det är inget argument, utan den korrekta ståndpunkten är... Det här är mina pengar, det här har jag arbetat ihop. Ge själva djävulen i dem.

Martin

Samtidigt så finns en intressant poäng här som jag tycker borde lyftas upp och belysas mycket mer. Och det är att fördelarna med att ha lägre skatt som man kan få genom att flytta till många andra länder. Det är inte bara en fördel för de som har stora inkomster eller stora förmögenheter. Utan det är faktiskt framförallt en fördel för folk som tjänar lite pengar. Och det är någonting som är, ja men det kanske inte är alla som tänker på det.

Men i den mån man har möjligheten att flytta till ett annat land och fortsätta till exempel med en frilansverksamhet om man inte är absolut geografiskt bunden vid arbetet till Sverige så kan man ha fantastiska fördelar och exempel som Thomas Engström tar då är att han kan fakturera 20 000 i månaden kanske för sina frilansuppdrag och i bästa fall får han i Sverige behålla hälften av det så att han har en nätinkomst på 10 000 eventuellt.

Om man flyttar till Montenegro som man tar som exempel, skatten är 9%, tar man kvar... 18 000 istället för 10 000. Det är en väldigt stor skillnad om det där är ens inkomst, det man lever på. Så att han nästan dubblar sin inkomst och det som har gjort att han blir billigare att leva i Montenegro. Så att säga att han halverar sina kostnader också, då är han plötsligt fyra gånger bättre ställt än vad han hade innan.

Boris

Ett annat problem med hans text är ju också att den öppnar ju faktiskt för följande tankegång. Ska vi skatta de rika hårdare? Och ska vi sänka skatten för de skallade låginkomsttagarna? Det är ett fullt möjligt svar på hans text.

Martin

Det finns problem med den här texten och Thomas Engström brukar ju vara en ganska fantastisk skribent tycker jag. Här tycker jag det känns som att han inte riktigt vågat gå hela vägen. Kanske för att han har varit i någon typ av affekt. Men framförallt vill jag säga att jag vill framföra mina varmaste lyckönskningar till Thomas och Margit och alla andra som väljer att ta det här steget.

Lämna det här korrupta... Trista sosselandet och pröva lyckan någon annanstans. Oavsett om det är Montenegro eller vad man nu slår ner Bopoln. Montenegro har inte dött. Nej jag tycker det är nästan såset frö här i huvudet. Ante titta så mycket på Montenegro, det kanske man får göra. Det är väldigt roligt att se att folk bryter upp, lämnar Sverige och att de skriver om det.

För det är någonting som inte alltid uppmärksammas så mycket. Samtidigt hoppas jag att Tomas Engström fortsätter att skriva för svenska kultursidor och böcker på svenska och sånt där därför att det har kommit en hel del ganska speciella texter från hans penna. Faktum var att det var, det var i en slump så råkar jag veta, att det var exakt ett år sedan idag som han publicerade artikeln som fick kanske den bästa rubrik som någonsin har satts på bubbla.

Nämligen Årets högerkuk Tomas Engström. Boken är en präktighetsfetisch i behov av glassig reklamkampanj som kafkar yxa för det frusna havet inom oss.