Martin

Dongpyo handdömd till fem års fängelse för fusk i studie av HIV-vaccin. Det här tycker jag är spännande, därför att forskningsfusk straffas sällan med några särskilt kännbara påföljder. utan det rör sig oftast i värsta fall om ett avsked från en akademisk tjänst och den kollegiala skammen som följer med att befinnas skyldig till fusk.

Här har nu en amerikansk forskare dömts till 57 månaders fängelse och dessom att betala tillbaka 7 miljoner dollar till National Institutes of Health som har givit honom forskningsanslagen. Det var 2013 som Office of Research Integrity, som är ett forskningsfusk i USA, fann att Dongpyo Han hade förfalskat resultatet.

Han hade kaninserum som inte innehöll antikroppar, men som han hade tillsatt antikroppar i för att försöka visa att ett HIV-vaccin var effektivt när det inte var det. Kanin serum?

Boris

Vad är det för någonting? Ja, det är alltså... Botemedel mot kanin?

Martin

Ehh... Nej, utan... Ehh... Blod från kaniner. Där blodkropparna har tagits bort.

Boris

Jag förstår.

Martin

Ehm... Office of Research Integrity är då alltså en statlig myndighet i USA som har ansvaret för utredning av forskningsfusk vilket gör att utredningarna kanske är på ett någorlunda, rätt säkert sätt med en jämförbar bedömning oavsett var i landet det påstådde att fusket har ägit rum.

Det är någonting som saknas i Sverige. Och det leder oss till nästa länk som är en text som jag själv har skrivit. Forskningsfusk bekämpas bättre med öppna data än med e-medier. Jag tänkte helt ogenerat föreslå att vi diskuterar den här länken.

Boris

Ja, Gustav, det här är åtminstone den andra gången som du är programledare i Radio Bubbla och synnerligen ogenerat tar upp en länk som du själv har skrivit. Är det här resultatet av hämningslöst narcissism eller handlar det enbart om fullständigt objektiv nyhetsvärdering? Ja. Jag förutsätter att det är senare. I så fall kan vi bara fortsätta.

Martin

Ja, givetvis är det ett resultat av fullständigt objektiv nyhetsvärdering och också av vår policy i Radio Bubbla att aldrig tvivla på vårt eget självförtroende.

Boris

Utmodentligt. Jag ville bara dubbelkolla. Fortsätt gärna att referera till den här oerhört intressanta artikeln och den här fascinerande forskaren som har skrivit.

Martin

Tack Martin. Jag är glad att du ber mig att göra det. Det här är en kronika som kom ut i vetenskapsrådets tidning Curie. Forskningsfusk är ett ganska kul ämne. Tittar man på de som har dömts eller befunnits skyldiga till forskningsfusk så visar det sig att nästan alla har åkt dit antingen för att de har varit så grovt oskickliga att fusket går att se, för vem som helst som någorlunda noga läser de publicerade rapporterna, eller också på grund av interna visselblåsare.

Ett intressant exempel är en endokrinolog vid namn Shigeyaki Kato. Någon, och klart vem, Han har om året upp en video på Youtube där de helt enkelt hade tagit figurer från hans artiklar lagt dem bredvid varandra och visat att olika figurer i olika artiklar som bostods föreställa olika experiment i själva verket var precis samma data. Det var graverande och utreddes och det fanns då att 43 artiklar av katto var baserade på forskningsfusk.

Ett annat exempel är en anestesiologi namn Yoshitaka Fuji. Han var expert på illamående och kräkningar efter sövning för operation. Han publicerade väldigt många kliniska prövningar av läkemedel mot illamående. Det visades när man tittade närmare på dem att biverkningarna i kontrollgruppen alltid såg märkligt lika ut.

Det var inget som var särskilt alarmerande i en helhet. Det var en ganska liten studie. Men när man la allihopa in till varandra så blev det uppenbart att det här kunde helt enkelt inte vara rimligt. Det kunde inte vara baserat på verkliga data. När man började utreda det så nysstades det upp att det saknades etiktsistånd, det saknades patienter. Studierna hade överhuvudtaget aldrig genomförts utan data var påhittade.

Yoshitaka Fujii har beslagit det här. Jag har tagits då med att 183 av hans artiklar är baserade på fusk. Det är ett världsrekord troligen, som är svårt att slå.

Boris

Ja, det låter som att då får man ligga i. Ja, verkligen. Men jag undrar lite över det här med etikseminarierna. Hur går det till egentligen på ett vetenskapligt etikseminarium?

Martin

Ja, det finns ju då olika åtgärder mot forskningsfusk. Det är vanligt inom akademin att man försöker diskutera vetenskaplig etik. Etikseminarier förekommer som ett obligatoriskt inslag på kurser i forskningsmetodik och i professionell utveckling för forskare på universitetet. Det förekommer också som en slags allmän del av det akademiska samtalet.

Det är också det som butikexperter talar om. Aktuella fall eller principer baserat på sin egen praktik ofta. Det är klart att det finns öppna frågor om vad som är etiskt och vad som inte är etiskt. Men det handlar också i hög grad om att medvetandegöra folk om vilka principer som faktiskt finns. Förvånansvärt nog så händer det inte sällan att personer som beslås med någon typ av orädlighet hävdar att att de inte visste vilka regler som gäller eller att de tycker att deras orädlighet ändå faktiskt är ett vedertagen praktik inom fältet.

Boris

Men det låter som att det skulle vara svårt att hävda till exempel... för narkos- elamående-specialisten. Han kan ju knappast hävda att han är ovetande som att när man gör forskning så måste man ha en kontrollgrupp med faktiska försökspersoner som ingår i ett riktigt experiment som man gör istället för att bara kopiera sin gamla kontrollgrupp från den andra artikeln som kan också ha påhittats.

Och utifrån det fallet behöver man få den informationen till sig Det är knappt ett etikseminarium, utan snarare en sorts vetenskapsmetodologiseminarium. Eller eventuellt någon gymnasiekurs som man skulle ha tillgodogjort sig långt innan man blev forskare. Men etikseminarium i det sammanhanget måste handla om att förklara det etiskt klandervärda i att inte ha faktiska försökspersoner i sitt experiment.

Martin

Det här är ju ett hålresande exempel. Men det är ju ett exempel på att det är en del som vi har. Vi har till exempel plagiatskandalen på Svarsökskolan som ett annat exempel där forskaren som anklagats för att ha plagierat hävdade att det är helt normalt att ta stycken av text som redan har tryckts någon annan gång, någon annanstans och placera i den text som man själv hade skrivit.

Boris

Så är det alla nutiderna? Det är en helt vanlig retweet?

Martin

Exakt. Fast i akademisk text så är det inte så. Jag anses det att man bör citera lånad text om den är längre än 140 tecken. Jag förstår. I alla fall. Som du är inne på så kan man tänka sig att dikseminarier inte har någon större effekt. Ofta handlar det om principer som borde vara allmänt kända. Är de inte det så är det ändå förmodligen så att seminarier är ett relativt kraftlöst sätt att påverka människors beteende.

Jag vill gärna slå ett slag för öppna data som ju har många fördelar. Forskningsdata som man tar fram, ofta med hjälp av skattemedel, kommer ju då allmänheten till godo. Kan återanvändas av vem som helst som är intresserad. och det stärker också trovärdigheten i forskningen. Kan man då gå tillbaka till rådata och kontrollera vad som är gjort? Då slipper man ju tyvla på om en kontrollgrupp verkligen har existerat när den ser konstig ut eller om ett experiment verkligen visar det det ska.

Åtminstone höjer det tröskeln för vad en fuskare behöver åstadkomma. Jag tror att om man sitter på sin kammare som forskare och man känner en impuls att vilja fuska med sina data för att kunna få ut en artikel. så har det en stark avhållande effekt om man vet att någon annan kommer att kunna titta på data i detalj och inte bara se ett stapeldiagram som döljer den underliggande datafördelningen till exempel.

Därför tror jag att öppna forskningsdata skulle göra mycket mer av forskningens integritet än vad alla våra regelverk gör idag och vad etikseminarier möjligtvis kan åstadkomma.

Boris

Intressant. Och någonstans verkar det också ligga i linje med vetenskapens själva idé att arbeta med etikminarier. Siffror, konkreta uppgifter, verifiering. Även på en sorts meternivå, hos sina egna domäner, borde man tänka på det här sättet.

Martin

Vi ligger minst tio år efter i vetenskapens interna kultur, jämfört med de publiceringsmöjligheter som finns idag. Det är ju hur lätt som helst att lägga upp sina data, öppet, frittillgängligt på internet. Ändå är det inte någonting som rutinmässigt fordras.