Martin

Stort forskarnätverk lanserar riktlinjer för ökad öppenhet och transparens i vetenskapliga rapporter. Detta är nu en artikel som kom ut i den prestigefulla tidskriften Science. Hör om dem. Det är 39 forskare som har tagit fram The Transparency and Openness Promotion Guidelines. som är en slags mall för riktlinjer som andra vetenskapstidskrifter kan anta.

Som för övrigt science inte heller har antagit. Men som kan antas av vetenskapstidskrifter. Det är en otrolig mängd forskning som publiceras som går helt till spillo därför att rapporterna är fulla av irrelevant diskussion medan de inte innehåller tillräckligt mycket information för att experiment ska kunna replikeras. Och kanske viktigast, råddata publiceras inte. Den vetenskapliga artikeln är ju då som en slags...

slags annons som säger att data existerar. Men om data inte lämnas ut, då finns de inte tillgängliga för det kunskapsbygge som vetenskapen egentligen skulle vara, där man lägger sten på sten och där man då kan samla alla data som kommer från undersökningar och en viss fråga i en metaanalys, alltså en samlad genomgång av alla data utan bias, vilket är det bästa sättet att faktiskt få fram ett svar.

Ofta är forskningen fragmenterad och en viss fråga undersöks av många forskargrupper runt om i världen på subtilt olika sätt. För att man ska få veta vad svaret egentligen är så måste man väga samman alla forskargruppernas resultat. När data inte går att få fram är forskningen mer eller mindre meningslös eftersom data inte går att väga ihop.

De pengar som har satsats, ofta skattemedel och i förekommande fall de intrång som försökspersonerna få fram. har varit utsatta för i tron att de har bidragit till vetenskapen. I dåhet till spillor och djurna. Det är egentligen oetiskt, tycker jag, att praktisera forskning på det sättet. Ändå lever vi kvar i en väldigt konservativ kultur för vetenskapskommunikation.

Vi beter oss i många fält som om det fortfarande var 1600-talet när det var en lysande idé att skriva ihop ett manus i ett kondenserat format om sina fynder. Skicka det till Royal Society och vänta sex månader. Så kommer det ut när det har passerat tryckpressen. Så gör vi fortfarande idag trots att det är fullt möjligt och rimligt att lägga data fritt tillgängliga på internet.

Vi har också att skicka ut en artikel som redogör för fynden fritt tillgängligt på internet utan dröjsmål. Vetenskapssamhället måste bryta upp ifrån de här konservativa strukturerna och de här nya riktlinjerna är ett steg i den riktningen. Och jag hoppas att många tidskrifter väljer att ta dem till efterföljd.

Boris

Tidskrifter säger du, men jag blir nyfiken. Hur är det i din vardag som forskare? Det är din yrkesverksamhet, du forskar på Karolinska i Stockholm. Kan du själv välja att följa de här riktlinjerna, publicera alla dina data och göra det här by the book som man ska göra? Med guidelines?

Martin

Ja, i väldigt stor utsträckning kan jag det. Därför att alla verktygen finns. Man kan lägga data i en mångfald av olika arkiv som finns på internet. som är gratis och som är till för att arkivera forskningsdata för all framtid. Många drivs av universitet eller bibliotek som har utmärkta resurser och som kan upprätthålla sådana här sövrar.

Andra drivs av stiftelser som existerar för det här syftet. En del drivs av privata företag. Jag har till exempel ibland lagt upp kodöppet på GitHub tillsammans med de data som koden analyserar, vilket gör att det blir fullt spårbart. Både data och analyserna. Det bidrar till öppenhet och transparens.

Boris

Kan det vara en nackdel för dig att du publicerar data? Kan det vara så att du blir ratad av en viss tidskrift för att du har publicerat i förtid på internet eller att din arbetsgivare har invändningar mot att du publicerar data?

Martin

Nej, det tror jag absolut inte. Så länge data är anonymiserade, det vill säga att det inte går att spåra försökspersonerna, så är det enda problemet att någon annan forskare skulle publicera data. Det är ett högsteoretiskt problem. För det första blir jag glad om det är någon forskare som hittar något intressant i mina data som jag inte själv redan har sett. Då får mitt experiment mycket större genomslag. För det andra publicerar man ju regeldata först när man själv har undersökt huvudfrågan som man var intresserad av i sitt experiment. Eller vad nu är data?

Boris

Det innebär att det här är upp till den enskilda forskaren? Det är egentligen där som ansvaret ligger?

Martin

Som det är idag så ligger ansvaret hos den enskilda forskaren. Det finns inga bindande regler. Jag tycker egentligen att det borde finnas policies för öppna data. Jag tycker att de som finansierar vår forskning har rätt att begära att våra data också blir tillgängliga. De ska vara en gemensam resurs, en skatt som vi bygger upp tillsammans. Vetenskapsrådet till exempel borde begära att de forskare som får anslag lägger upp sina data offentligt.

Det finns också en rörelse i den här riktningen. Vetenskapsrådet håller på att utfärda riktlinjer som dock inte kommer att bli bindande, vad det verkar. Det finns inte någon riktig kontrollmekanism. Jag tror att det som verkligen behöver förändras är vetenskapssamhällets interna kultur. Vi måste värdera upp att publicera data i meritvärdering när det gäller tillsättning av tjänster och uppdelning av forskningssamslag. Det ska vara en bra grej som visar sig att ens forskning bedöms ha högre kvalitet.

Boris

Jag hade läst hela den här artikeln, men när jag skummade så ser jag att det finns ett intressant diagram, kan man säga, en tabell. Där det beskrivs olika nivåer. Nivå 0, 1, 2 och 3. På olika punkter som heter datatransparens och föregistrering av studier, replikation. Jag tyckte att det var ganska bra överblick här. Kan du förklara vad det är jag ser, de här nivåerna?

Martin

Ja, det du ser är själva riktlinjerna. De har ett antal olika kategorier. Till exempel Citation Standards, Data Transparency, Analytic Methods, Code Transparency... Här finns exempel på riktlinjer som tidskrifter kan anta. Om vi tittar på Data Transparency så är nivå 0 att tidskriften uppmuntrar till att man lägger ut data i största anhet eller inte har någon policy alls.

Nivå 1 är att den publicerade artikeln måste skriva om data är tillgängliga och i så fall var man kan hitta dem. Nivå 2 är att data måste finnas i ett öppet arkiv. Nivå 3 är att data måste finnas i ett öppet arkiv. och analyserna ska reproduceras oberoende av någon annan innan publikation. Tidskrifterna som publicerar artiklar kan alltså anta de här riktlinjerna på olika nivåer.

Det skulle då vara möjligt för en tidskrift att ha till exempel nivå 1 på Citation Standards, nivå 2 på Data Transparency och så vidare. Allt eftersom vad man då i den respektive tidskriften bedömer är rimligt i förhållande till fältet och till den egna uppfattningen om policies. Så det här är alltså ett slags ramverk som gör att man kan kategorisera och klassificera policies och därmed synliggöra vad tidskrifter har för inställning i de här frågorna som handlar om öppenhet och transparens.

Boris

Vilka tidskrifter är mest ambitiösa? Finns det någon som har level 3 på alla 8 punkter?

Martin

Inte vad jag vet. Men allmänt kan man säga att de traditionella papperstidskrifterna är mer konservativa medan de mer moderna öppen access-tidskrifterna som ges ut elektroniskt ofta har mer framåt syftande policies.

Boris

En annan sak som jag var nyfiken på, jag såg att det var en väldigt lång lista med undertecknare på den här artikeln. Vad är det för sorts forskare som skriver en sån här artikel? Vilka fält är de? Jag antar att de inte är verksamma inom... vetenskaps- till skriftsologi. Mm. Känner du igen de här namnen?

Martin

Ja, de här namnen kommer från det stora reproducibilitetsprojektet i psykologi i hög grad. Första författaren Brian Nussek är föreståndare för The Center for Open Science, till vilket jag själv är löst affilierad. Det ligger i Virginia. De håller på med projekt för ökad öppenhet inom forskning. Eftersom de har sitt ursprung just i psykologi så är många av de här ledande personerna psykologer.

Brian Nussek som står först, även flera av de andra som står här i listan är framstående och kända psykologer och neurovetenskapliga forskare. Till exempel Jure Simonsson, Erik-Jan Wagenmakers och Tal Jarkony. Även Chris Chambers som är den som har skrivit Guardian-artikeln som vi länkar till.

Boris

Men de här principerna är allmängiltiga över alla typer av forskning?

Martin

Åtminstone alla typer av kvantitativ forskning skulle jag vilja säga. De kanske inte passar in lika bra om man har till exempel teoretiska utredningar inom litteratur, historia eller kanske sociologi. Eller om man har intervjustudier med långa tolkningar som kanske är inom genusvetenskap. Men de passar alldeles bra. Det är något som är utmärkt för alla discipliner som håller sig med data och kvantitativa analyser av data.