Martin

Nick Cohen om censurens slutande plan och hur identitetspolitiken biter sig själv i svansen. Och för att vara en bubblarubrik så är inte den här särskilt informativ, men det här är en väldigt väldigt bra artikel. Den är väldigt intressant.

Boris

Nick Cohen är ofta väldigt bra.

Martin

Och den handlar alltså om hur den politiska korrektheten som rörelse eller etablissemang håller på att kollapsa genom att den vänder sig mot sig själv. Den får väldigt mycket interna stridigheter därför att PK-censurens principer vänds mot deras egna. Några exempel som tas inledningsvis här det är att radikal feminist har gått från att vara ett tonörsord till att vara en förelämpning.

Och för att nu vara salongsfäg genom akademin, i den kontext som vi pratar om här då, framförallt tror jag då Storbritannien, USA, så måste man ha rätt definitioner av feminism, rätt definitioner av vad som är en kvinna. Första frågan man får är vad är en kvinna för någonting? Svarar man fel så åker man ut. Det är väldigt känsligt även internt med de här distinktionerna och definitionerna.

Och nu kan man till exempel, traditionella feminister, Det finns flera exempel på den här artikeln. Har nu problem för att mer moderna feminister tycker till exempel att traditionella feminister och då menar vi alltså feminister från bara några år tillbaka att de är bland annat transfobiker. De lider av transfobi. Man får anta att de lider av det där, för det låter som en sjukdom.

Transfobi. Men det kan vara till exempel en sån sak som att det finns en känd amerikansk feminist till exempel som har pratat om att Det kan vara problematiskt när en man som har bytt kön till kvinna vill jobba med till exempel utsatta kvinnor. Till exempel på en kvinnosjur, man förväntar sig att kvinnorna ska få möta andra kvinnor.

Och då finns det exempel på något problematiserat. Att det är man till kvinna transsexuella som har de uppgifterna. Om man driftar en sån fråga så är man transfobiker och ska stämplas. Man får inte hålla föreläsningar. Och nu finns det också en ny sån här sak som heter horofobi, horophobia. Som alltså handlar om feministisk kritik mot sexarbetare, sexhandel.

Som då rättmätningen kritiseras, men istället för att ha ett sakligt resonemang så stämplar man dem som horofobiker. Och det är verkligen surrealistiskt att få en inblick i deras tankevärld. Men det verkar som att de har en sorts total intellektuell härdsmälta.

Boris

Ja, de har ju det. Och det är jättebra att han tar upp det här exemplet med Julie Bindell som är en av de, en gång, hon är fortfarande en av de stora feministiska teoretikerna tycker jag, och som har kritiserat transrörelsen på transrörelsens teori och praktik också, och tycker jag på väldigt goda grunder. Men hon får inte det, alltså hon kan inte framträda på universitet eller föreläsa eller få delta i debatter.

Man kan inte tro att det var Livsmedelsarbetarfacket som organiserade detta. Utanför universiteten står det alltså vakter och hinder henne från att kliva in och delta i debatterna. Med utgångspunkten att om hon öppnar munnen och pratar, då känner hon sig kränkta, hotad och förföljda. Det är ett monumentalt ingrepp i yttrandefriheten att inte låta folk framföra väldigt välgrundad, lugnsaklig och genomtänkt kritik som Bindelhara och den här rörelsen.

Och det här, just som jag säger och kommer påpeka, det har ju drabbat flera av de som faktiskt skapade den moderna feministiska rörelsen. Att de idag äts upp av sina egna, det är skrämmande och lite fascinerande.

Martin

Det som jag tyckte var lite intressant koppling till det här tidigare, när vi pratade om liberala ungdomsförbundet, fokuserar nu på att ändra den svenska flaggans utformning, istället för att bedriva faktisk politik. Det är ju en ting som Nicole skriver om i den här artikeln, att fokus rör sig från materiella frågor och faktiska förändringar till symbolfrågor och framförallt språkfrågor.

Det man är väldigt intresserad av är språk, att kontrollera språket. Så därför är man väldigt, väldigt noggrann på att man ska säga...... att man ska använda precis rätt ord. Och det skiftar ju, som vi alla vet nu, flera gånger om året. Så skiftar det vilka ord man får säga. Senaste tiden av dagen såg jag en brittisk skådis, en känd brittisk skådis......jag glömmer hans namn......som hade gjort ett ställningstagande för svarta.

skådespelare. Han var i USA och gjorde en intervju och sa att många av mina skådespelkollegor har mer framgång här än hemma. För att det finns en mer öppenhet för etnisk mångfald i USA och Storbritannien. Men han gjorde den otroliga fadäsen att han använde ordet colored. Han sa att colored actors har problem. Och det blev ju nästan en twitterstorm. Upprördhet, många artiklar som skrivs om det här.

För att han inte använde den politiskt korrekta termen. Som alltså är black or ethnic minority. Det är just nu det man ska säga istället. Det är också okej att säga people of color. Du får inte säga colored men du får säga people of color. För det är ett vanligt uttryck i USA. Det var lite avstickare men det är ett sånt här exempel. Men det är ett väldigt skiftet till... Till språkfrågor och symbolpolitik.

Och som det påpekas väldigt förtjänstfullt i den här artikeln så innebär det att oavsett vad man tycker om deras ursprungliga värderingar och utgångspunkter om deras agenda så blir de otroligt tandlösa. För om man bara bryr sig om språket, då är det väldigt lätt för människor att tillfredsställa dem. Till exempel stora företag som håller på med kanske dåliga saker. Allt de behöver göra för att undvika granskning är att anamma det här politiskt korrekta språkbruket.

Att de har en PK-konsult som ser till att de vet varje månad vilket som är den politiskt korrekta termen och skriver om det i sina pressreleaser. Och då blir de politiskt korrekta och då blir de skyddade och det är ingen som kommer granska dem. Därför att det enda folk är intresserade av är de här språkfrågorna och symbolfrågorna.

Boris

Och de statliga myndigheterna är jättebra på detta också. Så att om du som företagsledare har en jämställdhetsplan och fixar en toalett som är avkönad, då är du hemma liksom. Då har du visat att du vet vad som är viktigt. Och man tycker ju just därför att människor som kallar sig unga liberaler, de borde för gud skulle kämpa för en avreglering av arbetsmarknaden.

Vilket skulle då göra att människor av icke-svensk herkom skulle ha lättare att få jobb. Men det skiter man i. Istället så går man på just den symbolfrågan. Någon som inte är kristen kan kanske känna sig kränkt av att det finns en kors på den svenska flaggan. Alltså det är en total avlikering från det politiska fältet där de viktiga frågorna finns. Det är så jävla korkat.

Martin

Men det ökar vara så nu i alla fall att bara man deltar i tävlingen om att vara mest politiskt korrekt och vilja hitta nyutformning på svenska flaggan och sånt där, då är det helt okej om man skiter i att arbetsmarknaden inte fungerar. Att man inte lyfter ett finger för att göra någonting för de som är arbetslösa till exempel. Det betyder ingenting längre, utan nu är det bara flaggan och korrekt språkbruk och såna här saker.

Så den här liksom, jag håller på att säga vänstern men det är ju hela... Det är hela politiken. De är fullt sig tandlösa och de kommer aldrig få någonting gjort. Förrän de vaknar upp i det här tillståndet. Men det är den roliga twisten på Nick Havans artikel. Det blir en lång utläggning nu, men det var en väldigt intressant artikel. Jag hoppas att många som lyssnar går in och läser den här. Twisten här är att nu börjar PK-Vänstern själva få problem.

Och sent om sider så börjar man vända. Man börjar inse att den här retoriken slår tillbaka mot en själv. Till exempel i... i universitetsvärlden, där akademiker nu finner sin yttrandefrihet inskränkt och skyndar sig. Försöker på något sätt göra ett case för yttrandefrihet igen, som de har gått i storms mot i generationer nu.

Så att vi får se om de kan göra någon sorts omvändning under gallgen. Det är halsbrytande att se i alla fall. Och gå in och läs den här artikeln av Nick Cohen som förklarar precis dynamiken.