Martin

Jag har tänkt att vi ska prata idag om nånting som det pratades mycket om under några veckor medan vi hade vårt sändningsuppehåll över jul. Det påminner lite om den här artikeln som vi pratade om I höstas som handlade om kvinnors roll I yrkeslivet, The great feminization.

Där en, det var en vänsterliberal, feministisk kvinna, som upptäckte att det har förödande konsekvenser när kvinnor kvoteras in till höger och vänster I näringslivet och akademin och så vidare. Att det har förändrat kulturen och det har försämrat alla tänkbara organisationer rejält. Det 23 oktober förra året, för den som ville gå tillbaka och lyssna. Vi gjorde en hel sändning när vi började prata om det där Och det var många som hörde av sig efteråt och sa att det var ett exceptionellt bra avsnitt.

Vi fick extra mycket bra feedback. Det är lite tips för den som eventuellt missar den här sändningen. Det kan hända att den här sändningen blir kanske lite som en uppföljning eller nåt liknande, därför att I mitten av december så kom då en till artikel på ett liknande tema som utlöste en liknande debatt. En sån här kulturdebatt kan man säga, med liknande reaktioner från både höger och vänster.

Och det ser nästan ut som en sorts uppföljning därför att båda artiklarna publicerades I samma tidskrift, Compact. Så förmodligen så var det precis så. Men det intressanta för oss är ju inte vad som står I en sån här artikel egentligen, utan det är vilka reaktioner folk har på den, vilka diskussioner det leder fram till och så vidare I offentligheten.

Och den här nya artikeln heter The Lost Generation. The great feminization och The Lost Generation. Alltså Compact, de har hittat ett vinnande koncept. Och det här är säkert inte sista gången de försöker sig på det. Ska se att det inte kommer en sån här M M Song-artikel om kungoset ungefär 2 månader. Ja, den artikeln då, den är skriven av en skribent som kallar sig för Jacob Savic.

Jag vet inte om det ens riktigt namn. Jag tycker på nåt sätt att han antyder I artikeln att det kanske inte är ens riktiga namn. Jag är osäker, vi kan komma till det sen då. Men den här texten, den handlar, på sätt och vis kan man säga att den handlar om den andra sidan av myntet jämfört med The Great Feminization-artikeln. För den handlar då om unga vita män. Mer specifikt så kallade millennials.

Det vill säga vad vi I Sverige kanske skulle kalla för åttiotalister. Och vita män födda på 80-talet som har enligt den här artikeln drabbats särskilt hårt av vänsterns rasdiskriminering. Eller de har åtminstone drabbats hårdare än tidigare generationer och skribenten är själv en av dem.

Han ger ett slags inifrånperspektiv och samtidigt har han intervjuat en massa andra personer och presenterar väldigt mycket statistik, väldigt mycket siffror. Och hans tes är I ett nötskal. Att det hände nånting runt 2012 eller 2014 eller så när det de I USA kallas för DII tog fart på allvar.

Och blev till slut en totalt dominerande, en sorts överideologi I stora delar av det amerikanska samhället. Så plötsligt stängdes alla dörrar för unga vita män I en rad olika branscher. Det Jacob Servert säger här och det han säger att de som redan var yrkesmässigt etablerade 2014 klarade sig någorlunda.

De som fortfarande var I början av sina karriärer då eller inte hade påbörjat demens, de var rökta. Den här artikeln fokuserar först och främst på Hollywood och folk som jobbar som manusförfattare på hög och låg nivå, framför allt låg nivå. Därför det är vad artikelförfattaren själv drömde om att bli när han flyttade till Kalifornien 20 11 och försökte göra den här klassiska resan som man har hört talas om så många gånger, där man har diverse kneg, man jobbar som kypare eller nånting och samtidigt så, som man skriver på sina olika och man nätverkar och försöker få in en fot.

Försöker få nån att köpa ett manus till ett pilotavsnitt och så vidare. Och som man kan gissa då, så gick det inte så bra för den här killen. Gång på gång fick han höra att han visserligen presterade bra, men de kunde bara inte ta in en till vit man I skrivteamet. Och sen skriver han ganska mycket om mediebranschen mer generellt och om universitetsvärlden.

Och I förbifarten så nämner han teknikbranschen och några andra sektorer. Men det är väldigt, han har sitt personliga fokus på några vissa sektorer där. Och han säger att hans information kommer från en mängd unga vita män, 80-talismän, och att samtliga som han har pratat med vägrat att ställa upp med sina egna namn.

Och det är bland annat därför som jag undrar om Jacob Säwards är hans riktiga namn, därför att om är det så har han utminstrat en vit man som säger de här sakerna öppet. Och som sagt då, artikeln är full av statistik. Och det är rätt intressant enligt min mening. Jag är ju sådär så jag gillar siffror lite grann. Men generellt så ser man hur andelen män I de här organisationerna går från kanske 60 eller 70 procent innan det här skiftet till kanske 30 eller förtio procent.

Eller såna siffror. Efteråt. Och siffrorna för vita är liknande då, man går från 60, 70 procent till 20, 30, förtio procent. Och det är precis samma skifte, samma förändring I siffrorna I alla de här branscherna. Och det för intressant att det ser så lika ut I de här siffrorna. Och det visar ju på att det faktiskt var nånting som hände runt 2012, 2013, 2014.

Oavsett om det var vad Jacob Säwards tror att det var eller någonting helt annat. Så det tror jag man måste igenom, att han visar på att det var nånting ganska distinkt som hände där. Förmodligen inte bara en sorts kontinuerlig gradvis utveckling. Och jag vill gärna, om det passar så kan prata mer om det, sen var det faktiskt vad som hände 2012. Han visar framför allt hur den här utvecklingen har drivits på genom en sorts pipeline där man har sållat bort vita män I många olika steg. Så att man börjar på de lägsta nivåerna, till exempel genom intagningen till universitet och alla akademiska vägar.

Avancerade genom akademin och sånt där. Och sen då genom olika karriärvägar ända upp till de högre nivåerna I hierarkin. Men inte till de allra högsta nivåerna. Det är en intressant sak som den här artikeln trycker på, att man inte bytte ut toppcheferna. De var fortfarande vita män från boomergenerationen. Alltså fyrtiotalister och 50-talister.

Eller köttbergetorvar, som jag tror man säger I Sverige också. Men även gen X mer generellt får en släng av sleven här, alltså sextiotalister och sjuttiotalister. Artikeln är skriven från ett åttiotalistiskt perspektiv och den hyser en viss bitterhet gentemot alla föregående generationer. Det är väldigt tydligt. Han beskriver, Dickup säger, han försöker beskriva då en strategi, en listig strategi, där man inte ger sig på de högsta positionerna.

Utan man jobbar mer långsiktigt, uppifrån och ner, eller nerifrån och upp kanske man ska säga då, och ser till att vita män rensas ut från studentkohorter och sen från forskarutbildningar och sen från fasta akademiska positioner och så vidare, tennier track positions som det heter I USA. Men man rör inte de tunga professurerna. Och det beror på att man inte kan på grund av tenjer, som det kallas, alltså livstidsanställningar inom amerikanska akademien.

Men man behöver heller inte göra det. Man behöver bara vänta på att boomerprofessorerna ska dö så vips är alla kandidater att efterträda dem. Såna som har sålats fram av det här antivita, anti-maskulina paradigmet. Och det här skapar en sorts sorts liksom mer komplicerad bild, en kanske motsägelsefull bild, där man byter ut organisationerna och rensar ut alla vita män och fyller på med kvinnor och bruna människor och bögar. Allt man kan hitta som inte är vita män. Men på toppen. Om du tittar på det utifrån och bara tittar på toppchefen så ser det fortfarande ut som att det bara är massa vita gubbar som sitter och bestämmer och åtminstone under lång tid.

Så ser det ut på det sättet om man använder den här typen av strategin. Och vi kan komma tillbaka och problematisera lite grann vad som hände, vilken roll de här vita gubbcheferna har och så vidare. Jag tänker inte sitta här och rabbla de här siffrorna för jag tror att det skulle bli tråkigt att lyssna på, men jag rekommenderar alla som är lite intresserade av det här att skumma lite I artikeln.

Det är smått överväldigande faktiskt. Man ser alltihop, staplas fram på det sätt som görs. Det blev då, när den här artikeln kom, det blev en stor debatt I framför allt amerikanska medier, men också mer generellt engelskspråkiga globala kanaler under sista halvan av december. Och många var glada och tacksamma över de här, att de här problemen får en bredare uppmärksamhet.

En del var lite griniga och sa att det här har vi pratat om I årtionden utan att nån lyssnar. Typiskt att du får uppmärksamhet först nu när det är en liberal som skriver det och dessutom I en ny era där det är mycket mindre riskfyllt. Därför att Trump har redan börjat rulla tillbaka de här D I regimen. Det var rätt många vänsterskynade personer som sa också så här, sa att oj, jag hade ingen aning om att det var så illa. Usch, det är riktigt hemskt det där. Men det som jag framför allt såg I mitt flöde och det som jag tror var liksom den känslomässiga kraften som ledde till att det här blev en ganska stor diskussion, det var att det var väldigt många unga män, unga vita män, sa liksom oj oj vad det här träffar nära hjärtat.

Det här kändes verkligen läsa den här artikeln därför att det här har jag upplevt, det här har vi upplevt. Precis så här var det. Och det här är första gången som som man pratar någorlunda liksom offentligt I bredare kretsar om det här problemet och det känns det känns jättebra eller liksom jag får stora darren eller det berörde folk. Och sen var det ganska intressanta debatter fram och tillbaka ett tag. Det blev ett cultural moment.

Lite så som I The Great feminization. Jag kände för min del viss sympati med de som sa att, ja men det där har vi sagt I åratal. Varför har ni inte lyssnat på oss? Men men jag ställde mig också frågande till till väldigt mycket av vad folk sa I den här diskussionen. Boris, vad tyckte du om den här artikeln? Om vi börjar med det, bara den här själva artikeln I Compact och liksom den direkta debatten omkring den.

Boris

Jag tycker att det är en tycker det är en skräpartikel helt enkelt och jag tycker att kritiken av den också ofta är skräp. Därför att det är just det här uppvaknandet. I bästa fall säger någon att, det här var för som BPA, så här var det för 10 år sen också, eller så här var det för 20 år sen. Och man ser liksom inte de grundläggande mekanismerna hos den amerikanska staten, hur den fungerar och hur den alltid har fungerat.

En lång period var det så att den amerikanska staten skaffa sig makt och utsträckte sin makt genom att skapa en slags nationell identitet med att satsa på de vita, alltså de europeiska invandrarna. Det var där man fiskade röster och man jobbade väldigt målmedvetet mot olika etniciteter.

Vi kan gå in på det senare. Sen kommer då, och framför allt var ju Rosehult och Neodilpolitiken ett praktexempel på detta. Vad alla verkar glömma bort alltså, det är ju att grundmekanismen för det införs ju av av Franklin Delano Rosevelt när han undertecknar G I Bill.

Alla tycker det där är jättevackert och jättefint och supergulligt att veteranerna återvänder hem från andra världskriget och då ska staten betala deras universitetsutbildning. Jag tycker definitivt man ska hedra folk som har slagit för det egna landet I krig, men här inför man ju faktiskt en princip som innebär att du får tillgång till utbildning inte på grundval av dina meriter, din begåvning, ditt förstånd och så vidare, utan på nånting helt annat.

Och därmed har man ju stadfästa en princip att tillgång till högre utbildning kan du Det är en nåd som staten delar ut på grund av vad staten tycker att den behöver. Och I det här fallet så väljer demokraterna säkra hemvändande soldaters röster. Pang. I andra skeden så vill man ju säkra svartas röster, brunas röster, randigas röster, kvinnors röster.

Så det är politik som vanligt. Och nu ylar folk lite grann därför att det drabbar dem, men när de hade nytta av det så tyckte de inte att det var fel.

Martin

Nej, intressant, Boris. Det finns flera trådar där som jag tycker vi ska plocka upp. Just det här med meritokratin, den här om att meritokratin avskaffades 20 12. Det är ju nys förstås, vi ska återkomma till det. Men en annan aspekt av det där, bara för att visa liksom hur skruvat det är, det här med att Jacob Säverchans artikel, han skriver ju om det om Hollywood, mediebranschen, akademin.

Det är ett väldigt speciellt urval av branscher. Från vårt perspektiv kanske vi ibland tänker på dem som särskilt intressanta branscher därför att de är kommandohöjder. De formar resten av samhället. Väldigt mycket av allt annat som händer, inte minst politiskt, är nedströms från den kulturella indokturneringen som kommer från Harvard, Hollywood och New York Times.

Och det går knappast att överskatta den makt som de institutionerna har. Så det är viktigt att alltid hålla ett öga på dem. Samtidigt så är det ett väldigt konstigt urval av branscher från ett mer generellt perspektiv, därför att akademi och media är en liten del av ekonomin och det är rätt få som jobbar där. Jacob Savertz menar att samma saker har hänt I andra branscher också.

Men är det verkligen sant? Media och akademi är ju såklart de I särklass mest politiserade sektorerna. De är mer politiserade än politiken själv. Därför att det är de som politiserar politiken. Ja, så det är klart att saker som DII är såklart maximalt inflytelserika just där.

Därför att det är sfärer som aldrig har varit särskilt meritokratiska. De har aldrig varit meritokratiska. Vilket man också ser I hans egna siffror, alltså föresiffrorna. Där kan man säga att män och vita var visserligen I majoritet innan 20 14 eller nåt sånt där, men de var inte alls så dominerande som de skulle varit om om det hade funnits nån form av meritokrati I de här sektorerna.

Och det är inte det minsta förvånande. Eftersom det handlar om Ja, man kan säga att det handlar om utpräglade vänsterbastioner, men det handlar om institutioner som sysslar med andra saker. De har andra målsättningar än till exempel att maximera ekonomisk produktion eller sånt där. Det är väldigt bra att vara meritokratisk om du ska göra det. Men om ditt mål snarare är att kontrollera en befolkning med ideologiproduktion, då har du andra målsättningar även när du håller på med rekrytering och sånt där.

Men vi har också ett intressant faktum här som det är värt att beröra, nämligen att Jacob Savage uppenbarligen enligt egen utsago, så är han då en ung man som drömde om att ta sig in I en av de här världarna. Det var hans stora dröm. Han kämpade för I många år och han fantiserade om att I framtiden så skulle han ta med sin framtida son på studiebesök I en Hollywood-studio där han själv då jobbade, liksom att ta med grabben till jobbet.

Och det skulle då vara höjden av stolthet för honom som far. Han skriver såna saker I artikeln. Han älskade den här världen som den var innan 20 12. Vilket kan föranleda oss kanske att fråga oss själva, Älskade vi den här världen innan 2012? Det är en retorisk fråga såklart, men det är en poäng som jag gärna återkommer till.

Kanske är det till och med lite av en radiobubbla. Att vi ofta säger så här att de problemen som du pekar på, som du ojar dig över, de började mycket, mycket tidigare än du tror. Och den här svunna storhetstiden som du är nostalgisk för, den hade inte bara fröna till allt det onda som hände sen, utan det onda var I full blom. Du märkte det bara inte förrän ondskans maktövertag var helt fullbordad.

Och det du säger nu, det får dig inte att framstå som perceptiv. Det får dig att framstå som blind. Och det det vurmar för är I bästa fall en lightversion av samma elände som som du nu yrvaket kritiserar. Och, ja, jag har sagt liknande saker om ganska många skribenter och jag vill säga det igen om Jacob Savertz.

Sen är det förstås att det är lite grann med svepande kritik. Finns mycket mer att säga och jag blir svaret skyldig då också. Hur ser en mer korrekt analys ut? Vad är det egentliga problemet som Diegob Severtz gör här en tämligen ytlig analys av?

Boris

Man kan ju också nämna, alltså jag gissar att Jacob Sävetz är hans verkliga namn, va? Därför att han jobbade ju I nischen för fördelade vita människor. Han kom ju med en artikel 20 23 I det katolska magasinet, tablet som handlade om The Vaneching.

Och det märker man också vilket dåligt grepp han har om verkligheten, för artikeln försöker leda I bevis att judarna är på väg att försvinna ur den amerikanska offentligheten. Det är ju lite svårt att Djupare,

Martin

då? Okej. Okej, okej, berätta mer.

Boris

Man måste se det som ett slags förspjäll till den här artikeln. Förr säger han att det är så jäkla märkligt, så det måste samma person. Man hävdar den här artikeln att förr var Hollywood, Washington och New York City, citerar han överallt där amerikanska judar en gång märktes och gjorde avtryck.

Och sen kommer det intressanta. Där är vårt inflytande I stark nedgång. Och eftersom man säger det så får man anta att han tillhör den judiska så kallade minoriteten. Man börjar tycka, och sen driva en tes om att det är lätt hänt att man börjar då tycka att, börjar granska sig själv, att var det för fel på mig? Är det något fel på oss judar? Är vi inte tillräckligt bra?

Men så kommer han fram till att, nej, det så här att Och sen drar han siffror som tyder på att, det här är en gammal grej som han påminner om dem I den här artikeln vi diskuterar, som tyder på att han har kokat om de här sakerna och utvidgat det nu till att gälla alla vita. Vilket är en intressant strategi för att få kompisar.

Martin

Det låter smått skruvat det här, Boris. Framförallt den här tesen om judarna som försvinner.

Boris

Därför att en stor del av Han tar ju Hollywood som exempel, och det är ju fortfarande så att det har varit dominerande inflytande I filmstudios på alla nivåer, och om han inte kommer in där som filmskribent, trots att han är Han vart väl extra bitter för att han inte kom in för att det är hans kran som sitter där redan.

Så jag tror att den strategin är att man gör sig till Talesman för en ny grupp. Att man känner sig fördelad som judisk man och därför liksom säger man att det här drabbar oss vita. Och det är också intressant just när det gäller mekanismerna. Jag har ju pratat om det här förut, men den judiska gruppen I USA har ju alltid sakta men säkert från en utsatt förtryckt position I de uslaste kvarteren I nedre New York, så har man liksom jobbat sig upp milt uttryckt. Och det har man ofta gjort I politik och I samhället genom att säga att vi företräder er andra. Vi företräder svarta, bruna, vilken färg som helst. Vi är de svagas förkämpar.

Och på det sättet har man erövrat makt helt enkelt. Och det är också, och därför är det logiskt att företrädare för den befolkningsgruppen idag, när de här mekanismerna man varit med och skapat drabbar deras eget folk, då appellerar man till de vita att, oj, nu har vi drabbats. Men det är väl verkligen skruvat.

Martin

Ja. Ja, men intressant för att just det här med den judiska aspekten, det är nånting som, jag vet inte om han nämner det I den här senaste artikeln. Om han kanske pliktskyldigt har nån rad om det, men det är nånting som han utelämnar I hög utsträckning. Att han han gör inte skillnad på Om man säger så här, av av de vita män som ändå lyckas göra karriär, av de här 20 procent, 30 procent som är kvar och så vidare. Han nämner då att väldigt många av dem är bögar.

Eller de har nån annan nån annan sån speederingskap. Men hur många av dem är judar då? För att om du tar bort bögarna och du tar bort judarna, då är det, då är det nästan ingen kvar. Nej. Och det här det här är en poäng som är som Vi ska prata lite om om Bup, om bronsålder perver tänkte jag. För han har skrivit lite om den här artikeln. Han har nämnt det vid tillfällen att om man räknar bort bögar och judar så är andelen vita män inom akademin inte liksom 20 procent eller 10 procent, utan jag tror man brukar säga ett-tre procent vita män. Så att, och det bidrar ju. Det här bidrar ju Jacob Sävart till I artikel.