Martin

Jag skulle vilja prata lite om Vivek Ramaswamy också.

Boris

Ja.

Martin

En av höjdpunkterna i debatten, enligt min mening, var den enskilt mest intressanta skiten. Det var någonting som Vivek Ramaswamy skrev. Han är en varm vän av arbetskraftsinport. Han gav sig på att göra en analys av varför det är nödvändigt att importera ännu fler människor som är som han. Överdriven ödmjukhet och försynthet har aldrig varit Vivek Ramaswamis svagheter.

Hans förklaring är att den amerikanska kulturen inte längre producerar kapabla människor därför att den hyllar det mediokra snarare än framstående. Efter flera årtionden av den här kulturen och det grundläggs i barndomen via populärkulturen Så har USA nu en som är kraftigt nedsatt talangproduktion.

Och så här långt så kanske det låter på sätt och vis inte helt uppåt väggarna. Men sen fortsätter han. Och jag tar det på engelska för det är så många ord som är svåra eller omöjliga att översätta. A culture that celebrates the prom queen over the math olympiad champ or the jock over the valedictorian will not produce the best engineers. A culture that venerates Corey from Boy Meets World or Zack and Slater over Screech in Saved by the Bell or Stefan over Steve Urkel in Family Matters will not produce the best engineers.

Och han säger att duktiga invandrarfamiljer som inte låter sina barn konsumera en sån skadlig populärkultur som sätter jocks framför nerds, det är de som blir jättefrangosrika och så vidare. Men här är Jesus. Screech och Steve Urkel. Han skrev det här på diktet. Vivek Ramaswamy. För de som inte vet. Steve Urkel och Screech. Det är parodiska ärketöntar.

Till karaktär. De är inte smarta duktiga nördar. Utan de är patetiska. Dysfunktionella driftkuckus. Som Vivek Ramaswamy. Tydligen identifierar sig med. Vilket är hysteriskt komiskt. Och sen är det förbluffande att han tror att det är en bra idé att lyfta fram dem som ideal. Det vore rimligare att säga till exempel att amerikanska män ska se upp till Homer Simpson och försöka vara som han.

Det skulle vara en mycket mindre bizarr idé. Homer Simpson är en flitig arbetare, han går till jobbet varje dag, han är familjeförsörjare, han har en hemmafru, han har tre begåvade barn. Allt som allt så lämnar Homer Simpson saker och ting efter sig. i ett bättre skick, med en ny vital generation som kan ta över och så vidare. Steve Urkel är en egocentrisk idiot som är hänsynslös och som hela tiden förstör för andra människor.

Det är som ett stick som finns hela tiden med honom. Jag satte verkligen i halsen när jag såg de här kulturella referenserna. Och så förklarar han Vivek Ramaswamy hur man ska lösa problemet. More math tutoring, fewer sleepovers, more weekend science competitions, fewer saturday morning cartoons, more books, less TV, more creating, less chilling, more extracurriculars, less hanging out at the mall.

Och till åga på allt, normalcy doesn't cut it in a hyper-competitive global market for technical talent. And if we pretend like it does... We'll have our asses handed to us by China. Och återigen, det är helt tävlingsväckande. Sova över hos kompisar? Nej! Stanna hemma och plugga matte, ung djävul. Hoppla av och njuta av livet. Det gör ni alldeles för mycket, för slappade gänkare. Och sen attackerar han hanging out at the mall.

Vilket är en modern institution i den amerikanska kulturen. Jag säger inte att det är någon höjdpunkt av civilisatorisk raffinering. Men det blir inte mycket mer samtida amerikaner än att hänga out att mål. Så man måste i alla fall ge Ramaz var med att han är väldigt vågad i hur många heliga kor han attackerar.

Hela den här tweeten är riktigt galen. Den har beskrivits som tondöv, men det fångar inte riktigt vinden av hur sjuk den faktiskt är. Det är inte bara att den är retoriskt osmitig. Det är inte bara att den är förlämpande. Det är inte bara att den avslöjar så många genanta saker om Ramaswami som person, utan den blottlägger en monumental och närmast förbluffande brist på förståelse för vad USA är för någonting.

Vad som har gjort USA till den dominerande maktfaktor som det är. Mycket av det här är säkert helt uppenbart för våra lyssnare. Men om jag ska försöka spalta upp det lite grann. Till att börja med, det är verkligen halsbrytande och ostrategiskt. På sätt och vis är det beundransvärt modigt att förkasta jocks och prom queens. Som någon sorts idiotiskt meningslöst tramsen distraktion.

Jocks och prom queens, alltså stora starka killar och snygga tjejer. Som lyfts fram som prinsar och prinsessor i sina lokalsamhällen. De är en absolut fundamental del av den amerikanska kulturen. Och av den europeiska kulturen. Och av andra kulturer också skulle jag tro. Därför att det är en så primal sak att jag har svårt att tro att någon kultur har kunnat kringgå de här mekanismerna.

Kanske den indiska kulturen. Den är väldigt speciell. Men utifrån Bollywood-filmerna jag har sett så tror jag att de har det här också. Men jag vet att när jag gick i skolan i Sverige, i Uppsala av alla ställen, inte precis nationens jockhuvudstad, genom hela grundskolan med start från lågstadiet så fanns det glasklara hierarkier av den här typen. Inklusive saker som manifesterade sig på motsvarigheten till prom, alltså dansstillställningar, skoldisco, mellanstadiedisco.

På gymnasiet var det annorlunda för jag gick på någon sån här linje där alla var nördar. men om man jag har upplevt det här själv i Sverige men om man som Vivek Ramaswamy har växt upp i USA utan att fatta det här då, vad säger det om den personen alltså, han måste ju ha varit så extremt isolerad och eller extremt alienerad eller bara totalt dum i huvudet men just det är ju inte Vivek Ramaswamis problem så att det är någon Det sägs att Ramaswami hade mycket problem i skolan.

Att han blev mobbad och fick stryk av framförallt afroamerikanska elever. Att de fick flytta honom efter det till en annan skola, någon kristenskola där han var den enda indien och så vidare. Så att dels så har han eventuellt en hel del personligare sentiment. Och dels så kanske han helt enkelt inte såg så mycket av de här dynamikerna. För han gick på någon kristenspecialskola. Han umgicks mest i deras kanske indiska förändringar.

gemenskap utanför skolan. Så han kanske tror att jocks och prom queens bara är någon sorts popkulturfenomen som lyfts fram i filmer och tv-serier som inte fyller någon riktig funktion i verkligheten. Och det är också väldigt paradoxalt för i själva verket så är det exakt tvärtom. Alltså jocks och prom queens är biologiska fundamenta. Det är en omistlig del av vad det innebär att vara en flocklevande primat.

Och det som torgförs extremt hårt av populärkulturen är kritik av de institutionerna. Där jocks framställs som korkade, där nördarna får revansch, där den här lite småfula nördiga tjejen får den snygga killen till slut och kanske till och med blir promqueen trots att hon inte varit queen bee under resten av terminen.

Det är som någon skrev på BBSen här. Ramazwami kritiserar vanliga amerikaner för att konsumera meningslös populärkultur. Samtidigt som alla hans referensramar baseras på felaktiga subversiva stereotyper från just den källan. Det är väldigt intressant faktiskt. Det är en förbluffande blindhet. Men det största problemet med Ramazwamis tweet är att han totalt missförstår hur USA fungerar.

Och hur mänskliga samhällen fungerar och hur mänsklig genetik fungerar. Saken är ju den, som jag tror att de flesta vet som lyssnar på Radio Bubbla, är att bra gener och positiva egenskaper av alla slag är starkt korrelerade med varandra. Det vill säga att personer som är atletiskt begåvade och som ser bra ut tenderar att vara mer intelligenta och vice versa. Det finns undantag. Det verkar finnas av vissa kluster av mutationer som är associerade både med hög intelligens och olika defekter, speciella sjukdomar.

Så det finns en viss handling i bilden av den här fysiskt yngliga nörden med ett formidabelt intellekt och så vidare. Men poängen är att stora starka killar och snygga tjejer generellt sett är betydligt smartare än normalstarka killar och normalsnygga tjejer. Det går bättre för dem i livet. Inte bara för att de får en social boost på grund av sin popularitet i tonåren utan för att de har bättre gener.

Men sen skadar det inte heller att de får den sociala boosten. Och det är inte någon sorts fusk. Som Vivek Ramaswamy tror. Utan det handlar om karisma. Det handlar om social kompetens. Som är väldigt viktiga egenskaper och också familjerelationer som man också har med sig hela livet. Och hur man navigerar hierarkier på en skolgård som tonåring är en proxy för hur man navigerar hierarkier i samhället i stort som vuxen.

Och en annan viktig poäng är att framgång på riktigt hög nivå handlar om att kombinera olika sorters talang. Om du bara har ett superstarkt intellekt så kanske du blir en duglig akademiker, en flitig docent eller sånt där. Eller en duktig programmerare. Kanske gör en fin karriär som anställd på något IT-företag. Men du kommer inte bli miljardär. Du kommer inte bli en ledande politiker.

Du kommer inte ens bli professor. Åtminstone inte någon fin professur. Därför att det som behövs för att bli extremt framgångsrik. Det är inte att vara smart. Eller att vara bra på matematik och så vidare. Utan det som gör vissa människor till miljardärer. Det är att de har ett helt spektrum av styrkor. De är smarta och karismatiska och disciplinerade och psykiskt välbalanserade och så vidare.

Och sådana människor har generellt sett en stark fysisk konstitution. De är bra på sport och så vidare. De ser bra ut. Och framgångsrika människor tenderar också att vara intresserade av sport därför att det är relaterat till tävlingsinstinkter. Vilket är viktigt för att lyckas inom näringslivet men också inom akademin. Eller vilken annan värld som helst. För att få Nobelpris i fysik eller kemi måste man kämpa sig upp genom akademiska hierarkier.

Nätverka på konferenser, sälja in sina forskningsidéer till kommittéer som fördelar pengar. Marknadsföra sig själv som en intressant forskarpersona. Ha rivalitet och konflikter med andra delande forskare. Det är inte tanksprida nördar som når de högsta höjderna ens inom akademin. Så att de här egenskaperna som premieras i atletiska sammanhang, de som manifesteras i en jock, det är extremt viktiga egenskaper.

Och det här är själva kärnan av amerikansk storhet och amerikanska bedrifter. Det amerikanska samhället som få andra har lyckats kanalisera den här helheten, den här statens mångsidiga och dynamiska personer, har fått ett spelrum där. Det var inte nördar som byggde Amerika. Det var inte nördar som byggde amerikanska företag. Inte sådana som Vivek Ramaswamy i alla fall. Det som många har påpekat senaste veckan så var alla stora amerikanska ledare de var både intellektuella och jocks.

Och vi har fått se roliga bilder på klassiska amerikanska presidenter i full mundering för amerikansk fotboll. För att allihop var quarterbacks i college-fotboll. Och vi har ju pratat flera gånger tidigare såklart om den amerikanska traditionen som finns av till exempel av farmer scholars. En sorts aristokratisk tradition som finns i USA där man sitter på sin gård på landet och odlar jordnötter.

Mellan varven skriver man böcker om det antika Grekland och militärhistoria och så vidare. Det är så som Victor Davis Hanson lever, ett sådant exempel. Och de är också stora, starka och snygga och atletiska. De är the whole package. Och generellt så ser vi historien att stora män... nästan aldrig varit så typiska de var mer autistiska och nördiga än många tror, brukar jag försöka argumentera för, men de var inte plugghästar de var inte matte-olympiad-typer de var inte Screech eller Steve Urkel de var inte Vivek Ramaswamy

Boris

Nej, och möjligen ska jag säga att ett nyckelord tror jag är att de var. Därför att jag tror det är... Ramaz Vami skulle aldrig kunna, inte ens han skulle kunna skriva det här från sin upphöjda position om det är så att det väldigt mycket fortfarande var så.

Klasdynamik byggde på att det var den sista... Det är inte bara så att alla de här faktorerna säger att det är naturligt att det är så. Det är för vissa sant. Samtidigt fanns det nästan ett påbud. i de bättre familjerna och i den anglosaxiska traditionen att du ska vara både och.

Du din jävla ska vara matte, geni och en kraftkar. Och är du inte det så får du fan med härdare själv. Se bara på Theodor Roosevelt. Han är ju liksom prototypen för den amerikanske mannen. Han kunde allt. Trots sin pipiga röst. Och sina klena lungor. Och det där var ju ett ideal. Alltså ett verkligt ideal. Som var styrande.

Och. Det har ju alltid som årtionden gått bleknat lite. Och sorgligt nog alltså. Och då gör det lättare att torfra sådana saker som Ramazwami gör. Det gör de inte mer sanna men det är lättare att få genomslag för dem. När den enda kraftkaren är i den tillkommande administrationen är Robert F.

Kennedy. Och till och med J.D. Vance har chanserat lite fysiskt. Han kunde ju annars varit en bra förebild. Så det är ju väldigt mycket så att den amerikanska överheten och medelklassen problemet tycker jag inte är så mycket att de har. Att man har den här uppdelningen.

Det är ingen verklig uppdelning men att de fysiskt har chanserat faktiskt. Det är knepigt. Det gör ju att de blir mindre begåvade också och inte orkar jobba så hårt. Så där finns det ju ett verk. Men det där ska ju inte en indier komma och säga. Det ska Kennedy och Vann säga. Ryk upp er. Ni kan vara både mattegenier och fotbollshjältar.

Så att det finns ju ett populistiskt folkuppfostrande uppdrag för amerikanska politiker och svenskar. Men just det där med vi har varit inne på en gång förut alltså det är ju också en medveten kampanj som har föregått på att Som inleddes under tidigt 50-tal. Det var då vi pratade om just den judiska befolkningsgruppen.

Där man väldigt medvetet gjorde valet. Att vi ska visa att vi är hjärnans folk. Och det är så vi ska nå makt och inflytande i det nya landet. Och våra söner ska inte ägna sig åt idrott. Så på 20-och 30-talet fanns det väldigt många framstående judiska idrottsmän i USA. Men när det här, vad kan jag nästan kalla ett påbud, att unga judiska män ska ha lik idrotta, de ska bli...

De ska liksom bara plugga. Till nödskunder de får bli författare. Och där händer något nytt i amerikansk. Alltså det kommer ett främmande element som för in en slags... Diametralt motsatt syn på förhållandet kropp och hjärna. Ett väldigt judiskt förhållningssätt helt enkelt som bryter totalt med den anglosaxiska renässanstraditionen.

Alltså att du ska hävda dig både vid schackberädet och på fotbollsplanen. Det där glider indierna in i. De har inte det. Jag tror det är viktigt att se just det här med att det är ett europeiskt ideal som gjorde USA starkt och dynamiskt. Och det icke-europeiska ideal som har skapat en klivnad i faktiskt den amerikanska kulturen. Och synen på vad en riktig man och en riktig kvinna är. Och där kan... Det där drar Indien och Ramasvara med nytta av. Ja.

Martin

Det är så intressant Boris för att... Det är intressant att du påminner om den här diskussionen vi hade om judarna, deras relation till den fysiska relationen mellan det intellektuella och det fysiska. För att nu när indierna är i fokus måste vi inte konstatera att indierna har en snarlik inställning. Och eventuellt någonting som inte härstammar från 1950-talet utan någonting som indierna har haft som en ingrodd del av sin kultur under väldigt lång tid.

Alltså de har ju haft en väldigt... en väldigt spiritualistisk, intellektualistisk, en väldigt mentalt orienterad kultur. Vilket har haft vissa positiva konsekvenser, men också förskräckliga konsekvenser för deras fysiska tillvaro. Dels att de lever som de lever, men också att de ser ut som de gör. Det finns ju den här lilla faktviden som cirkulerar mycket nu i dagarna att Indien är häpnadsväckande dåliga på sport.

Det här med hur många OS-medaljer olika länder har fått. Och en siffra jag såg då var att Sverige har fått sammanlagt 216 guldmedaljer i olympiska spel. Norge har fått 213 guldmedaljer. Indien har fått sammanlagt 10 guldmedaljer genom alla år. Och en del av de guldmedaljerna har tagits av etniska britter som har tävlat för Indien.

De har mer än en miljard invånare och Sverige har 20 gånger fler guldmedaljer i OS än Indien. Det är helt ofattbart. Jag häpnade när jag såg den här siffran. Jag har sett den upprepat så många gånger och nu tror jag att den är sann. Men det är svårt att tro att ett folk kan vara så enormt frånkopplade från och förmodligen vara ointresserade av det fysiska. Men det är typiskt indiskt.

Boris

Ja, det är typiskt indiskt. Det är ju en sån sak som Mahatma Gandhi var väldigt väl medveten om. Han såg det där som ett av Indiens stora problem. Att indier var så, jag kommer inte på något bättre uttryck än ofysiska. Och han var ingen kraftkarl precis, men han hade kontroll på sin kropp i alla fall.

Martin

Precis, men det indiska som är där att kontrollera sin kropp det är en helt annan typ av approach än saker som yoga till exempel som är mycket mer introvert, mycket mer statisk den är inte alls dynamisk och explosiv och transcendent som den europeiska relationen till kroppen. Så det är en enormt tydlig skillnad där mellan en sorts immanent respektive en transcendent inriktning. Det är jätteintressant.

Boris

Det fenomeniska är att kontrollera. Din kropp är i vägen för dig. Kontrollera den. Men det neuropsykiska är att din kropp är ett verktyg. Använd det.