Martin

Emily Oster, pandemiamnesti behöver utlysas för allt vi gjort och sagt till varandra i okunnighet, rädsla och affekt. För att börja reparera de allvarliga skadorna orsakade av covid-narrativet måste vi släppa jakten på synda bockar. Det här är en fascinerande artikel som har fått stor spridning de senaste dagarna.

Publicerad i Atlantic, Atlantic Monthly av Emily Oster. Hon är professor i nationalekonomi, hon är ekonom och samhällsledatör. Hon konstaterade att när coronaviruspandemin precis hade börjat, då sa och gjorde folk då alla möjliga saker som i efterhand framstår som överilade.

Det är sant, givetvis, som jag sa gång på gång på gång när det begav sig 2020, att krisen som stod inför då var mer än någonting annat än en kris. epistemologisk kris. Folk hade enormt svårt att orientera sig och för mig var det framför allt enormt avslöjande och väldigt, väldigt värdefullt att se vem som landade rätt och vem som landade fel.

Men världen över har folk brottats med att de själva människorna de känner har landat på olika sidor och ofta hamnat i rejäla konflikter på grund av det uppskruvade tonläget och var som åtminstone vid tillfället framstod som väldigt höga insatser. hur pandemin skulle hanteras. Konflikterna lever fortfarande kvar. Brutna förtroenden, misstänksamhet, polarisering.

Och jag skulle såklart säga Mretta. Det är utomordentligt bra att vi nu har fått veta vilka som är tanklösa får som bara friter med strömmen, vilka som har ett ryggrad nog att stå upp mot ett globalt grupptryck. Men andra är såklart lite mer ängsliga. Emilie Oster är orolig för den här uppslitande effekten som det kan ha på samhället om konflikterna kring pandemin lever vidare.

Hon vill utropa en pandemi-amnesti. Hon säger såhär att det finns ett uttryck, säger hon, att de som glömmer historien är dömda att upprepa den. Men, säger hon, att fastna i att tjata om historiska misstag, det kan leda till en pandemi. till en repetitiv domedagsloop. Repetitiv doomloop säger hon.