Martin

Fight Club censureras på kinesiska strömningsplattformen Tencent Video. Anarkistiska slutscenen där byggnader sprängs ersätts av svart skärm med text som förklarar att polisen snabbt listade ut hela planen, grep alla brottslingar, hindrade bomberna från att explodera och att Tyler Durden skickades till Dårhus för psykologbehandling.

Fight Club är en modern klassiker, kan man säga, bland filmer i alla fall. Jag kände mig lite gammal nyss när jag noterade att det var 22 år sedan den här filmen först gick upp på Biodukarna. Nu hade jag kanske inte gissat, men jag har fått gissa vilket år den kom ut. Även om med avseende på slutscenen slår det mig sen att den självklart gjordes innan september 2001.

Efter dess har man inte kunnat göra den typen av scener. Händelserna i förbakarmen... Jag har väl själv alltid varit ganska kluell till den här filmen. Delvis kanske den har vissa intressanta idéer, intressanta filmsgrepp skulle jag definitivt säga att den har. Men det känns samtidigt som en väldigt mörk och nihilistisk film, inte så uppbygglig. Jag antar att jag är kluven till själva kärnidén också.

Att bryta upp från det överskiviliserade livet och hitta tillbaks någonting som är kanske mer skitigt och brutalt. Men också mer... Autentiskt. Det finns klart något väldigt romantiskt över den där idén. Samtidigt så vet jag inte... Jag är inte säker på vad som är poängen om vi ska överge civiliserade värden och hänge oss åt våld och förstörelse istället.

Jag vill gärna ha en mer civiliserad tillvaron, inte en mindre civiliserad. Och den här... den här anarkistiska enklaven som på sätt och vis bildas och skildras i filmen Fight Club den är ju extremt... är genererad. Det är som en sort gigantisk skitig knarkakvart. Där allting kretsar kring våld och droger, promiskutet, psykisk ohälsa, eskalerande, tema i filmen såklart.

Och det är inte precis den här, de myser i den här lantlig, anarkistisk kommun liksom, där folk lever ett sunt liv i samklang med med naturen eller något sånt där, med en sund anarkistisk vision. Utan det lite grann sämsta från dem. Från båda världar kan jag säga. Det finns i alla fall en ny version av Fight Club, särskilt anpassad till Kina. Där slutscenen, för er som kanske inte har sett filmen på 22 år, kanske inte sett den alls.

I slutet av Fight Club briserar ett antal bomber mitt inne i en stad. Jag vet inte vilken stad det utspelar sig i, men det är en stad med en massa skyskrapor. Edward Norton och Helena Bonham Carter står... står i en skyddsgrap och tittar ut mot de andra skyddsgraparna och så plötsligt börjar de här bomberna brisera och skyddsgraparna rasar ihop en efter en utanför fönstret och de står där och liksom beskådar förlödelsen och Edward Norton säger att allt, allting kommer bli bra nu men i Kina så vill man inte visa den scenen så då har man istället det här att polisen upptäckte terroristerna och stoppade deras onderplan de hamnade alla i fängelse och fick sitta på tailoredörer och fick åka till en psykklinik psyksjukhuset och inga bomber briserade.

Det är ju ett otroligt taffligt sätt att skriva om filmen. Patetiskt på många sätt. Samtidigt så jag kan ju fundera samtidigt på vad blir konsekvenserna för samhället när en film som Fight Club lyfts fram och blir en så kallad kultfilm. Det har ju verkligen blivit en kultfilm och jag vet att även inom Inom Bubblakrester till exempel kan man höra folk referera till många av de här memerna på Fight Club och hämta inspiration till aktiviteter och sånt där.

Inget fel på just aktiviteterna att träffas och slåss. Den biten känns relativt rimlig. Man kanske inte vill klippa filmen precis som i Kina, men ibland så kan jag undra vilket alternativ som bygger ett starkare samhälle. Givetvis är det en otrolig svaghet att staten censurerar kulturyttingar. Jag kan inte komma runt att jag fraktar Kina otroligt mycket för den sortens beteende.

Åtminstone i någon mån måste vi se det som en svaghet att man har ett system som man inte tror är robust nog att hantera en osensorerad version av en 20 år gammal utländsk film. Samtidigt så låter sig västerländska samhällen försvagas genom den här typen av nedbrytande populärkultur som i själva verket är ren och skär psykologisk krigföring mot den egna befolkningen. Så vad är värst? Är det att ha ett samhälle som är sårbart för kulturella influenser utifrån? Eller är det att ha ett samhälle som förstör sig själv inifrån? Adress oavsett vad omvärlden gör.

Boris

Ja, det där är liksom den fråga som gäller. Och jag skulle vilja vila i frågan om varför Fight Club en gång blev så populär och fortfarande är så populär. Den är ju verkligen populär då och nu över hela det politiska fältet och även lite utanför det på ÖMS-sida.

Jag minns när det kom hur Johan Ehrenberg var helt besatt av den. Han liksom tvingade folk att titta på den. Och jag fattade aldrig riktigt varför alltså. Dels är det den här grundläggande grejen om att det är på något sätt självstanande och själsutvecklande. Och få stryk. Har man boksatta eller brottas så ser man ingenting skärsutvecklande i detta.

Det finns ingen... Alltså det där är bara korkat romantiserande som folk som Jeneberg kan tro på. Det var att de inte liksom provat själva. Det finns ingenting... Danande och förädlande i att bli golvad. Det är snarast förnedrande. Man får hålla sig undan för detta. Och det har ju liksom utvecklats faktiskt fortfarande vid det där politiska fältet.

Med lite grann tror jag en förankring i Fight Club. Någon slags övertro på det här med muskler, det här som du sa, hittar vi bakåt mer ursprungligt, brutalt och så vidare. Och det är resturerande att man gör det. Jag kan inte se mekanismerna i detta. Jag tror inte det finns någon fysisk ansträngning som gör dig i sig klokare.

Det är det som skiljer linjen. En del tror att vissa former av fysisk ansträngning gör dig klokare. Det som är romantiken kring att man ska springa liksom. Du blir fan inte klokare eller mer kreativ av detta. Det som händer är, för vissa människor är fysisk träning bra för att deras hjärna ska funka normalt som andras. Att de ska hålla sina inre demoner i schack.

Därför kan du ha buffo att ta träna. Eller för att man vill ha en guldmedalj. Men det andra är bara romantiserande smäck. Jag tror att det leder politiskt på avvägar. Det gör ingenting om vänstern går på det. Men det är lite att hålla på med. Det är ju olyckligt om nationellt synlande konservativa krafter tror på det där att det är något slags förädlande på något sätt. Det man behöver är helt andra egenskaper för att kunna hantera det moderna samhället.

De som har makten idag bryr sig inte om ifall de kan liksom klara en halv Nelson eller kan olika slagkombinationer. Det rör dem inte i ryggen. Så att Fight Club var en jävligt usel film och väldigt farlig. Och i den meningen kan liksom... Jag tycker att det är nästan rationellt av kineser att tänka att det finns alltid folk som går på det här och det där.

Det är bäst vi stämmer. Jag gillar inte att man gör det men jag kan sätta mig in i deras tänkande att vi stämmer den här veckan så att det inte är någon jäkla vettvildning att börja starta någon fight club liknande. De har ju sitt boksära uppror att falla tillbaka på också och bli rädda för så att kanske därför.

Martin

Jag håller ju med om det, jag har ju pratat om det tidigare i rödbubbla tror jag. Det finns en sorts romantisk idé om att muskler, fysisk styrka har en politisk betydelse. Vi hade en diskussion apropå att Marcus Folin, The Golden One, hade en meme som han lanserade. Show Physique.

tror jag de kallades. Och idén var då att han är trött att lyssna på massa veklingar som har åsikter om samhället utan att kunna backa upp dem med muskler. Så han sa, fråna mig nu, jag tror att han sa det här mer idoniskt, men han sa, fråna mig nu om du vill få ett argument i en debatt. Då vill jag att du först visar din fysik. Ta ditt tröja och visa om du har några muskler. Och bara om du har muskler tänker jag lyssna på dina argument i vår politiska diskussion.

Jag tycker det är intressant, det inser vi i debatten, provocerande, tankeväckande. Men i slutändan totalt fel. Vilket jag har för mig att vi hade en diskussion om. Ungefär när det där hände. Men jag måste ändå fråga Boris, det här med stryk och sånt där. Det är ett ganska effektivt sätt att bli tuffare som person. Att lära sig lite mer om sina egna gränser. Lära sig behärska sin egen rädsla. Lära sig ta smällar. Jag minns jag själv, jag tränade lite kampsport när jag var yngre.

Jag minns i början av träningarna så var det väldigt läskigt att låta, alltså under sparring och sånt där, att låta andra människor slå en. Och jag höll på med sån här kampsport där man kastar varandra. Så det var väldigt läskigt att bli kastad. Och acceptera att man kastar varandra. släppna av och bli kastad i marken och göra liksom. Jag spenade emot väldigt mycket i början, instinktivt liksom. Och det var ganska befriande att i slutslut släppa de spärren och säga det kommer göra lite ont att bli smälld i mattan här men jag ska lära mig att ta det. Är inte det en väldigt sund och uppbygglig sak att hålla på med?

Boris

Det finns två saker där. Det ena är ju att... Det där är en liten tombola. Det funkar för dig. Andra som går in i den här situationen och som inte släpper och ger efter och därmed blir starkare tenderar snarare att bli strykrädda för livet. Alltså kramsport kan ju funka för en del och för andra så har det rakt motsatt effekt.

Det glömmer man ofta bort att det är de som Har positiv upplevelse som pratar om det. De andra berättar inte att, nej vad fan jag blev rädd för livet. Jag springer omvägar om folk. Det verkar vara bråk. Man glömmer ofta bort detta. Det andra är ju att Fight Club, om man tittar på filmen, förespråkar nästan rent masochistiskt våld. Det är inte det här med att lära sig lita på sin egen förmåga, sin förmåga att falla, sin förmåga att blockera, sin förmåga att självutdelas slag.

Det är ju en hyllning till att bli utslagen och känna smärta som någonting förädlande. Och liksom ingen som ägnar sig seriöst åt kampsport säger att nej men det är så jävla förädlande och begolvad. Alltså tanken är koko helt enkelt.

Martin

Definitivt är det ju så att det finns det här masochistiska inslaget. Och det tycker jag mig ha sett många gånger även i kampsportsammanhang. Alltså att vissa människor söker det kampsportprogrammet. Ja, precis. Det gör att de kan ha som en fasad av macho-attityd. Men det de egentligen håller på med är en sorts masochistiskt beteende där de... De återskapar en sorts loser-position.

Och de vill ha stryk. Och det blir som ett socialt acceptabelt, mer maskulint sätt att leva ut den masochistiska impulsen. Och det är väl inte den känslan som finns i Fight Club, utan det är ju bara vad Fight Club handlar om i väldigt hög utsträckning. Det är ju väldigt mycket det som Edvard Nortons karaktär håller på med, givetvis. Ja, blandade känslor kring... Fightclub eller Fightclub-censuren åtminstone.