Martin

John Gray, Ryssland och Kina bär vidare den västerländska idétraditionen medan den förtrycks i ett allt svagare och mer illiberalt väst. Xi Jinping undviker tekydighetsfällan och tillämpar Carl Schmitts tankar om ett homogent folk för att hantera Uyghurerna. Ryssland är i jämförelse svag stat, men våldsam när den vill och leninistisk i sin kärna.

Hotet mot väst inte så externt som man föreställer sig. Det här var en riktigt intressant artikel tycker jag. Framförallt en artikel som befattar sig med intressanta frågor. Den är publicerad i New States, men som jag tror är en brittisk vänster-tidskrift med vänsterorienterad publikation av John Gray, som jag bara har lite vakter koll på.

Han är någon sorts författare, politisk, jag vet inte om man kan säga politisk filosof eller teoretiker eller något sånt där, som jag tror är ganska spretig i sina uppfattningar. Han är ganska intressant, han har ganska mycket rimliga idéer. Jämfört med mainstream så har han väldigt mycket kontroversiella idéer som man kan tycka är rimliga. Det är en ovanligt klarsynt och intressant artikel tycker jag, bara i lägesbeskrivningen.

Lite förvånande att se det här i en så pass respektabel och progressiv tidskrift som New Statement. Jag ska försöka sammanfatta någorlunda kort vad den här artikeln handlar om. Det finns mycket intressanta munspitar här. Så berättelsen börjar med att konstatera att 1989, när muren föll, när realsocialismen kollapsade, så hände någonting lite märkligt.

Det borde på sätt och vis ha varit en entydig triumf för väst, för så att säga, den vinnande sidan i kalla kriget. Det som har hänt är istället att västvärlden har varit på geopolitisk reträtt. Nästan helt och hållet sedan dess. Man har gjort förstås en stak av försök att projicera makt globalt.

Men alla de här försöken har slagit tillbaka. Några exempel som är i artikeln då är Irak. Den amerikanska och västerländska interventionen i Irak. som i slutändan nu har lett till att Iran är den totalt dominerande kraften i Irak. Vilket var något helt annat än vad man ville återkomma. Och i Afghanistan är situationen kanske ännu mer extrem. Där man krigade i herrans många år fram till för några veckor sedan, då man till slut som en tjuv i natten, lämnade den sista militärbasen, Bagram flygbasen.