Martin

Dan Forslund, en riktig man är någon andra kan skylla på och det ingår i ledarnas uppdrag att vara de följande massornas syndabock. Men bör Axla ansvar och sluta ödsla tid på att diskutera med eller vara recentimentsdrivna människor till lags. Vi kände igen namnet Dan Forslund när länken dök upp. Vi pratat om minst en av hans texter tidigare.

Jag kollade på bubblan, vi har haft tre. Det här är tredje artikeln från hans penna som länkas från Bubbla. Så att jag antar att det finns någon i Bubbla-redaktionen som verkligen gillar hans texter eller möjligen någon som gillar att höra oss prata om hans texter. Förra gången så var det en text som handlade om att män måste utforska sin mörka sida och tygla den potentiellt toxiska maskuliniteten som män bär inom sig och vända den till någonting gott.

Vi hade nog lite kritiska synpunkter på den. texten och det verkade för oss som att han i mångt och mycket verkar ha köpt feminismens problembeskrivning i termer av toxisk maskulinitet och såna här saker. Nu har vi en länk och när man läser bubblarebriken som satsar på den här länken så får man ett väldigt positivt intryck. Ansvarstagande är givetvis en av de centrala och definierande aspekterna av maskulinitet vilket inte kan understrykas för många gånger.

Men Sedan händer något intressant. Redan i första stycket så tar den här artikeln en märklig väntning. Så här börjar den. Som man blir du ofta beskylld för både det ena och det andra. Speciellt om du är vit och medelålders. Det finns tre sätt att tackla detta på. Defensivitet, offensivitet eller acceptans. Fortsätt läsa om du vill veta varför det sistnämnda är det enda alternativet.

Så att jag skriver de här, det är alltså den den gängsediskursen om att att män är privilegierade, att män har ett kollektivt ansvar för diverse försyndelser och så vidare. Det vill säga egentligen inget som berör enskilda män personligen, utan det handlar om den generella hatpropagandan mot män som grupp. Och hans förslag då, till hur man ska bemöta det här, det är att man inte ska, som han säger, skylla ifrån sig.

Man ska inte säga såhär, jag är inte sån då. Varför pekas jag ut med sakerna som jag inte gjort? Kvinnor kan minstens också vara dåliga på det här sättet. Och han skriver här. Saken är den att försvarstalen och motangreppen gör föga eller ingen nytta alls. Det viktiga är att du som man är nöjd med dig själv och arbetar för att bli den bästa versionen av dig själv. Varför försöka rentvå dig inför personer som du inte respekterar och som har noll intresse av att komma till någon form av konstruktiv lösning?

Och sen så går han vidare till att prata om mer konkreta, personliga saker. Sånt som jag kanske skulle få knippa mer med ansvarstagande. Han pratar om ledarskap och säger att alla ledare måste vara beredda på att ta skit, som han säger. Att kungar och ledare i historien tar ytterst ansvaret även om de själva inte är för att någonting händer. Så tar de ansvaret och det är samma sak.

Det tislas och tasslas, säger han bakom ryggen på chefen. måste acceptera det. Han säger såhär Det ingår i ledandets uppdrag att vara syndabock för de följande massorna Det innebär baktal, intryggerande, beskyldningar och lögner Det kan man bli arg över om det tjänar ingenting till Behovet av att ha någon att skylla på är något som kan skapa trygghet och ger ett sätt att undvika ansvar för att öka välmåendet.

Lite rörig den här sista bisatsen, vad han egentligen syftar på Men det här är ju delvis sant givetvis sant att man ska ta ansvar för saker som faller under ens ledarskap, även indirekt och även om man inte är direkt personligt ansvarig och så vidare. Och det är sant att man som ledare i viss utsträckning måste ha överseende med andra människors småaktighet och sentimentkänslor och så vidare.

Samtidigt, det här är inte någon huvudpoäng egentligen, men jag tycker det är värt att påpeka att det krävs också en lite djupare analys här. Därför att det är en problematisk idé att det här med att det är ledarens uppdrag att vara en syndabock. Det är förmodligen en oundviklig del av att vara ledare i varje seriös sammanhang. Men det är ingenting som i sig bör värdesättas eller användas som en känslomässig säkerhetsventil för andra människor.

Det är inte bra ledarskap. Som ledare måste man göra vad man kan för att minimera sådana tendenser. Man får acceptera att de oftast är oundvikliga, man kan undvika dem helt. Men man vill ha så lite av det där som möjligt. Det är negativ sideffekt. av ledarskapet. Att ledarskap väcker sentimenskänslor till exempel. Men det är någonting som man som inte är ett, ja, jag vet inte hur man ska jämföra med.

Man kan ju inte säga att det är ett ledarskap. Man kan jämföra det med utbrändhet. Det händer att folk man leder blir utbrända. De jobbar för mycket och så vidare. I nån mån måste man acceptera att det händer. Man kan inte optimera en organisation för noll utbrändhet. Då blir man för försiktig. Men man kan inte heller säga att utbrändhet är nånting bra. Till exempel att det är ett tecken på att folk är superengagerade för det gemensamma sakerna. Det är ett kvitto på att vi jobbar hårt.

Den typen av utbrändhetsfetisch är nånting som faktiskt existerar. Men en sunt ledarskap innebär att man vill alltid ha så lite utmaningar som möjligt. Utan att för den saken skulle vara för ängslig. På samma sätt är det med den här typen av syndaboxmekanismer. Det är ju definitivt möjligt att som ledare luta sig för mycket mot den mekanismen.

Men det har väldigt dåliga konsekvenser på längre sikt. Ja förlåt, det här var bara en liten parentes. Det var egentligen inte det jag ville prata om. Det som jag vill prata om är den här artikeln. Sen går han tillbaka till att diskutera med politiska diskurserna. Alltså att man inte ska tjafsa med folk om den eventuella förekomsten av patriarkala strukturer och så vidare. Och i det sammanhanget säger han att sluta skylla ifrån dig och ta ditt ansvar som en man.

Jag har mina randanteckningar om ledarskap här, men jag tror inte vi är oense med de forsknung vad det gäller personligt ansvar, ledarskap och så vidare. Men det är en annan sak med de här generella beskyllningarna, de här politiska sakerna. Män är svin, män är förtryckare, män är våldtäktsmän eller vad det nu är för någonting. Och här tycker jag är en intressant fråga som växer. Är det verkligen en rimlig attityd att bara ignorera sådana beskyllningar, bara skaka av sig dem och låtsas som ingenting?

att inte försöka korrigera folk i ens närhet när de kläcker ut och sådana saker utan ser det som ens ansvar som man att inte gnälla och skylla ifrån sig och så vidare. Ska man faktiskt då som en, ska man vara en trygg och stark man och tåla att få skulden för allt jävelskap i världen på grund av sin könstillhörighet? Jag tycker inte att svaret är helt och hållet självklart så jag skulle gärna höra vad du tycker Boris. Tack för mig!

Boris

Nej, alltså, ja, för mig känns den här texten märkligt verklighetsfrämmande. Alltså att den, i alla fall för min nuvarande tidigare och många människors verklighet tror jag, jag har en känsla av att vår vän här ägnar sig ganska mycket, får en känsla av att det är olika former av seminarier och coaching där han ska dämpa ångesten hos chefer.

mellan chefer i första hand har en känsla av att få dem att lugna sig och streta vidare i selen. Och ja, det kan väl fungera som någon slags lugnande mentalt preparat. Men jag tror att han på väldigt många plan har fel. Det ena är att när det gäller det här, han...

Han blandar ihop mängder av olika sorters ledarskap. Det är liksom företagsledare och kungar också. Och det är klart som fan att om du är kung, så över ett rike så lär du redan som kronprins att det kommer sitta folk på tavernerna och i hemmen och muttra om kunga jäveln liksom och så vidare. Det får man ta.

Det är ju en sak att... Äter de ju allt. Skulle det bli vald president då får jag liksom utgå från att det sitter folk på barren och gnäller. Så är det alltid. Men det innebär ju inte att jag accepterar något sånt i min regering eller i säkerhetstjänsten eller i generalstaben. Jävlar i min själ. Det är den som inte tar sitt ansvar och den som inte betraktar mig som den ultimata ledaren.

Då blir det bästa fall av sked och dörren. Han har en otroligt abstrakt syn på ledarskap. Den som vill leda och den som vill ha resultat har rätt att kräva total lojalitet av dem som han leder aktivt. Sen den andra saken, den stora massan, det gnölas det alltid men det är en annan sak. Det kan du inte göra så jäkla mycket åt.

Man kan ju stegla någon speciell gnällspik då och då så att det blir lite tyst. Och den här skillnaden gör inte han, utan det är ledarskap i största allmänhet. Acceptera att du är syndabock och kör på som en man. Och så är det det här du är inne på också, att han vänder sig till människor som på något sätt inte ifrågasätter sin omgivning.

Han betraktar liksom feminismen som en kärlek. Feministisk propaganda, allmän synd av våxtmentalitet, gnällighet och flyktmentalitet som gudagivna faktorer. Det bara är så, du kan inte göra så mycket åt det. Och det är klart som fan jag kan. Alltså det finns ingen skäla att acceptera människor som har......aktivt leda människor av det slaget. De kan få dväljas där ute bland massorna, men inte i min närhet som ledare. Så att jag tycker att det är en ganska, förlåt mig med en oduglig text att Dana får till här.

Martin

Det är intressant det du säger om......det låter som att han coachar en bunt mellanchefer. Mm. Han kanske själv är en mellanchef som fått lite coachning. Jag vet inte. Kan han också. En association som jag gör, och det är den här sajten som är publicerad på skulle jag inte säga fel, maskulint.se som har vissa typiska idéer som de driver. Jag vet inte om de sysslar med chefscoachning, men det är lite relaterat.

En sån här idé som de människorna ofta har är det är en väldigt klassisk idé som kallas för stoicism som har blivit en sorts... Det finns en sorts poppsykologisk version av stoicism som sprids och blir en väldigt trendig filosofisk inriktning. Stoicism är en klassisk, en antik tanketradition som är ganska rik och mångsidig och innehåller många olika saker.

Det man förknippar med en sådan inställning är att man ska vara rationell, känslomässigt balanserad, man ska ha upphöjt lugn och jämn mod. Tygla sina passioner, inte ha starka tjänster kring saker man inte kan påverka och så vidare. Och den här idén, den här återupplivade stoiska eller stoicistiska idén, den har givetvis goda sidor.

Jag vet att många anser sig ha haft nytta av stoicistiska idéer och praktiker, men den har också mindre bra sidor. Därför finns det alltid en risk med stoicism att den slår över till... till en sorts förlorarmentalitet. Att man stålsätter sig och står ut med saker som man egentligen inte borde acceptera. Mm. Och om man så vill så kan man säga att det är en sorts slavmoral, en filosofi för maktlöshet och upprätthållande av status quo.

Vilket ofta är resultatet. Och jag tror också att det är därför bland annat som stoicismen har gift sig väldigt väl med kristendomen historiskt. Bevarats delvis via kristendomen därför att ja, kristendomen har också en sån här på många sätt en mild anspråkslös attityd. Man betonar förlåtelse, ödmjukhet, vända andra kinnen till och så vidare. Men det jag alltid tänker, jag får alltid lite panik när jag hör sådana här idéer, tänker jag så här, ja men tänk om världen är i ett helt förjävligt tillstånd.

Och tänk om du är en av de få personer som förstår det här. Och tänk om det finns bassvis med saker omkring dig som du absolut inte borde acceptera eller tolerera. Och jag tror att en korrekt applicerad klassisk stoicism är nog inte så. problematiska ens i en sån situation. Men kruxet är liksom att de flesta som intresserar sig för stoicism nu för tiden, de är inte precis Marcus Aurelius. Det finns ett problem att ett ytligt intresse för stoicism kan leda till en alltför passiv och eftergiven attityd.

Och jag misstänker att den här artikeln är ett exempel på det. Ja. Jag känner Boris, du fokuserade på någonting som egentligen var mer intressant, men jag är fortfarande nyfiken på den här frågan om Hur man genpraktiskt, som en trygg, ansvarstagande man och allt det där, bör hantera de här generella anklagelserna som slungas mot män i allmänhet. Man själv förväntas klä skott för saker som män i allmänhet har gjort eller inneboende tendenser som alla män har och så vidare.

Är det rimligt att bara ignorera de sakerna och bara skaka av sig dem? Jag vill inte säga någonting låtsas som att... Det är inte att bara acceptera att det bara är så man får ta att folk säger sådana saker.

Boris

Nej, det blir ju stoicism av ett helt rubbatslag. Det är en fråga om att det urholkar själen. Vad är du för människa om du liksom... Jag kan inte ens föreställa mig detta. Det är en sak att fokusera stenhårt på vissa uppgifter, skära bort sinnesintryck, störande moment och så vidare.

För att maximalt fokusera på det som ska göras. Men att göra det som författaren här förutsätter i en miljö totalt infekterad av sjuka uppfattningar, det går ju inte. Tack för mig. Det där Jag menar med verktygsfrämmande. Om du ska vara chef, om du ska leda någonting så gör du det aldrig själv.

Du måste göra det tillsammans med andra. Ska du åstadkomma något så krävs det total lojalitet från dem och de ska känna att du går i döden för dem du leder. Du kommer aldrig få den lojaliteten som man och ledare om du inte ovanhärtigt stannar på kokouppfattningar. i verksamheten och i verksamhetens omgivning.

Om du inte blir känd som en ledare som inte accepterar att folk sprider dumheter och idiotiska uppfattningar. Hans modell för hur man ska vara, det är återigen det här liksom mellanchef, statligt verk, större företag, där allting är reglerat, du kommer inte utanför. Då ska du liksom lära dig hantera. en massa idiotiska idéer.

Och då är vi inne på det här med det blir liksom slav i det stora maskineriet men du blir aldrig en verklig ledare. Man får leva med att man blir känd som en aggressiv sur gubbe som inte accepterar dumheter. Det där. Men då kommer man också kunna leda när det verkligen gäller.

Martin

För min ingen del så, jag har nämnt det några gånger tidigare, det är nästan, jag försöker åkalla här ett annat öde, men jag önskar att jag blev konfronterad med mer dumheter. Jag önskar att någon sån här galen feminist hoppade på mig och sa att jag är ett svin för att jag är en man eller pratade om mina vita privilegier eller vad det är för en ting. Det händer bokstavligt talat aldrig någonsin i mitt liv att jag får konfronteras med den typen av personer och idéer.

Men jag önskar att det skulle hända. Jag fantiserar ofta i dagdrömmar om att bli påhoppad av politiskt korrekta människor som gör mig till måltavla för sina peko-idéer. För att det skulle vara så kul att få, jag vet inte exakt vad jag skulle göra, men det skulle vara kul att få möjligheten att reagera på den typen. Som jag har förstått att det var därför många människor, att folk sätter på det hela tiden. Att folk sitter i fikarummet på jobbet eller vad det är och hör folk prata och sånt där.

För mig händer det aldrig. Det har inte hänt en enda gång på mer än tio år i alla fall. Jag önskar att det skulle hända. Men den idén bygger också på att jag tror inte alls att min reaktion skulle vara att rycka på axlarna och bara acceptera och skaka av mig och säga att det är sånt man får ta. Man får bita ihop och vara en man och inte vara dum. Jag tror inte alls att det är så jag skulle hantera det om det mot förmodan skulle hända mig.

Boris

Nej, för det vore onormalt att göra det. Det är inte ens en fråga om feghet, om folk inte reagerar, utan det är att de i värsta fall inte bryr sig. Det är ganska substanslösa existenser i så fall. Fula människor som vi var inne på förut.