Martin

Statens konstråd släpper guide för hur vanliga åsikter om offentlig konst ska bemötas. Bland annat bekräftas att hemsk, ful och obehaglig konst premieras då demokratiska samhällen består av fula, hemska och obehagliga människor. Offentligt finansierad konst påstås även vara en del av välfärden och därför finns inget motsatsförhållande gentemot andra användningsområden för medborgarnas pengar.

Modern konst är ett elände. Alla som lyssnar på Radio Bubbla är säkert bekanta med problemet. Och uppenbarligen så är även den moderna konstens förespråkare och finansiärer medvetna om problemet. De vet att det de håller på med är väldigt impopulärt och de har ett hum om varför. Det har vi lärt oss nu när vi tagit del av den här guiden som Statens konstråd har publicerat till hur man kan bemöta problemet.

Det finns personer som säger att offentlig konst är usel, att det är slössrivet pengar, att det är ful och så vidare. Och då säger man att, ja, man tar förhållande av en guide och man presenterar åtta olika argument som ofta riktas mot offentlig konst. Och ger exempel på motargument som man kan göra. Det finns antal intressanta saker, jag tänkte inte gå igenom alla argument, men jag tänkte gå igenom några av de saker som jag tycker är intressanta, därför att det finns ett antal falska premisser, inte så otillbart såklart, men det finns vissa falska premisser i det här resonemanget som jag tycker är faktiskt genuint intressanta.

En sådan liten grej till att börja med innan vi kommer till de här specifika argumenten det är att det finns en genomgående antydning om att folk som är kritiker till offentlig konst, de är motståndare till offentlig konst generellt. Det finns en idé här om att offentlig konst är någonting Implikationen är att konst förr i tiden var för behållet rika människor, en liten grupp människor.

Det är en ganska komisk historia, det har alltid funnits offentlig konst i våra städer. Offentliga skulpturer som var ännu mer frekventa och påkostade förr i tiden. Påkostade förr i tiden byggde man vackra hus som var konstverk i sig själva. genom förstklassig arkitektur, fri att avnjutas av alla som vistas i staden.

Men det här, man säger att det är varken nytt eller förvånande att offentlig konst upprör, samtidigt beter man sig som att det är en väldigt ny sak. Så de argumenten som är presenterade, det första argumentet är argumentet om ambivalens. Man ser att människor har väldigt svårt att hantera ambivalens och konstens uppgift i konst gör ofta att man säger varken, man presenterar kanske ett problem och säger varken bulu bär, man lämnar öppet för tolkning och så vidare.

Och det här är någonting som folk har väldigt svårt att hantera. Folk vill ha en svartvit, en svartvit... förklaring av någonting, ställningstagande och så vidare. Och här säger man då att det är det som är bristen då, det som gör att folk kommer med argumentet. Och det är väldigt roligt då, därför att, jag tror man kan säga att historisk konst har i själva verket varit mer mångbottnad än modern konst.

Alltså modern konst är ofta uttalat, inte ett sägande, alltså uttryckligen uttalat. Eller så plakatmässigt, programmatiskt, att den inte har någon tvetydighet alls. Så det här verkar vara ytterligare en total halmgubbe. Det finns argument om kostnad, jag vet inte om man behöver gå in så mycket på det, konst som välfärd och så vidare. Men det bästa intressanta är argumenten om fulhet.

Där folk säger att konstverket är så fult, vi vill inte ha ful konst här, vi vill ha något vackert. Och här försöker man alltså inte försvara konsten eller säga till exempel att det är subjektivt. Att vissa tycker den är ful, men andra tycker den är vacker. Och vi måste ha saker som... Alla olika människor ska ha någon konst som de tycker är vacker i det offentliga rummet och så vidare. Utan man skriver så här... Argumentet handlar inte sällan om att det gemensamma rummet anses vara en plats enbart för det vackra och det behagliga för medborgarnas skull.

Denna idé har rötter i förmodern tid, men utmanas idag allt mer eftersom demokratier välkomnar en mångfald i både åsikter och konstnärliga uttryck och ideal. Och man blir ännu mer explicit på att skriva så här. Den viktigaste invändningen mot detta argument, alltså argumentet om fulhet, är att det gemensamma rummet i en demokrati inte bara tillhör vackra individer, byggnader eller objekt.

Att enbart döma verket efter dess omedelbara skönhet innebär ofta att man missar andra egenskaper och tankar som verket kan väcka. Samhällsförändringarna under första och andra världskriget skapade motreaktioner mot det vackra som dittills varit den starka normen för konst och estetik. Sedan dess har konstnärer intresserat sig för verklighetens hela palett, vilket inkluderar det hemska, det fula, det obehagliga och det svåra.

Och man säger också, sedan i ett tillfälle så, säger man att många konstnärer arbetar idag i den institutionskritiska traditionen där konsten inte bara bekräftar sociala, ekonomiska, politiska eller psykologiska fenomen, utan ifrågasätter dem. Jag ska inte gå igenom mer i argumenten och läsa mer. Jag tycker det är absolut fascinerande att läsa det här från startens konstråd. Det halsbrytande påståendet att det är först i vår tid efter första andra världskriget, det är först nu som konstnärer har börjat intressera sig för svåra frågor.

Det är först nu som konstnärer har börjat skildra hemska och obehagliga saker, eller fula saker för den delen. Och det är först nu i vår tid med den institutionskritiska traditionen som konstnärer har börjat använda sin konst för att ifrågasätta ekonomiska, politiska eller psykologiska fenomen. Visst är det ganska fantastiskt resonemang, Boris?

Boris

Ja, men det är så oerhört okunnigt, speciellt av människor som följer den traditionen. som faktiskt försörjer sig på att som byråkrater administrera olika former av kultur och konst till de obildade massorna. Det är för att de flesta kan nog på rak arm räkna upp ett antal konstnärer innan första världskriget som skyldat misär och elände.

Det är bara att ta goja stäckningar från kriget mellan två kvinnor. Det finns Spaniorer och fransmän som är fruktansvärda, det finns mängder av målningar som skildrar misär, hunger, nöd, elände och som ifrågasätter maktförhållanden, öppet eller symboliskt. Men man gör det på ett realistiskt sätt och väldigt viktigt är att det faktiskt ofta finns någon form av starka individer i de här konstnärernas verk.

Så det nys att det inte skulle ha förekommit. Det som händer efter andra världskriget och som också börjar växa fram efter första världskriget, det är liksom att man skildrar hopplöshet och misär och fulhet som om det... Och det är bara det. Dessutom så löser man upp former.

Både eller människor och miljöer, alltså på ett totalt sätt. Allt flyter. Och det här är fullt medvetet. När jag läste den här utlåten, om man ska säga, från byråkratidioterna så började det ringa en massa klockor i huvudet. Därför att jag tog upp det med dig igår när vi pratade så vidare om det här med det här med att man ska kunna få upp det här med en massa klockor.

Den abstrakta expressionismen som vi ser väldigt tydligt i den offentliga svenska konsten idag, alltså. Tjocka människorna står på huvudet, tunnelbanan, eller det som kallas mänskonst och som ofta är mänskonst, är liksom abstrakt expressionism som det kallas.

Och det är en amerikansk uppfinning, och inte bara en amerikansk uppfinning. Tack till elever och personal vid arbetet med det här programmet! Utan redan på 70-talet så kom de första böckerna som reportageböckerna som gick igenom att det här var en CIA-grej. Och det jag nu säger är ju liksom totalt bortglömt och kan givetvis tämplas som en konspirationsteori.

Men redan 73 alltså, hittade mina gömmor, så skrev ju den då. Högt ansedd amerikansk konstkritiker Max Kotsloff en mycket intressant essä om amerikansk efterkrigskonst. Och hur den plötsligt slår igenom i västvärlden och blir det som gäller i dag.

Alltså med konstnärer som The Cunning, Jackson Pollock, Mark Rothko och ett tiotal till. Det blir det som gäller. Och de blir de som är världsledande som abstracta konstnärer och de anses som de som har fulländat det här lite halvdanna europeiska. Picasso är liksom stor, men Pollock och Rothko och The Cunning är större.

Kort som vi gör, fast han är konstkritiker, så gör han ett jäkligt bra grävjobb. Och listar kontakterna mellan institutioner som Museum of Modern Art, Rockefellerfamiljen och CIA. Och sen också hur det här sprids ut i världen. Och här har jag också en fantastisk boka av Francis Saunders som kom på 90-talet.

En mycket gedigen historieskrivning av hur CIA som ett led i kulturkriget lanserar och stöder den abstrakta konsten. Välvärd att ge ut på svenska tror jag att det gjordes aldrig på den tiden, det borde göras nu.

Och intressant nog också, faktiskt alltså, omkring 2015. Så födes en debatt i brittisk press om just det här med hur det kom sig att abstrakta exploationismen hade slagit igenom och Och just det här med att ångest, fulhet, panik liksom hade blivit det dominerande momentet i konsten.

Och de debatterna, det var ju del i Telegraf och Independent, de börjar liksom med att en ung konstkritiker, lite så här förvirrad, skrev att han tyckte det var så konstigt att det var så konstigt att det var så konstigt. Det är inte rika människor i USA som betalar så mycket för konst som bara var ångest och...

Ful ångest kan man sammanfatta det som. Och då dök det ju upp gamla rävar i spalterna som påminner om de här 70-, 80- och 90-talsdebatterna om att det här var ett CI-projekt. Och en man som heter David Anfan som jag inte har någon kläm på för den här läsaren går mycket noga igenom hur man faktiskt hade det här som ett program.

Man ansåg att abstrakts-exepplusionism var... Ett användbart verktyg för att krossa realismen i målarkonsten. Man ansåg att den stod i vägen för frihet och demokrati. Så att de här lite korka gökarna i Svensk Kulturadministration, de fattar inte vem särligen de går.

Men de fullföljer ett uppdrag. som en gång i tiden sjösattes av Ziaid som ett led i Kalla kriget och ett led i kulturkriget mot Europa.

Martin

Det är intressant att de är relativt aningslösa men de är inte totalt aningslösa eller okunniga utan de är väldigt medvetna om vad de håller på med. De vill medvetet premiera det fula. De säger att det fula är inte sämre än det vackra. Och de, de, de har åkt ner på till en personlig nivå. Det finns, det finns många människor som är fula. Och du menar väl inte att fula människor är sämre än vackra människor?

Har inte de som var människovärda? Vad är det du säger? Vill du döda alla fula människor? Kasta in dem i en ugn. Det är det som är implikationen här, att det är väldigt odemokratiskt att föredra skönhet framför fulhet. Och det ser vi många andra exempel på, som att vi har nu sedan många år tillbaka, men det har intensifierats på senaste, så har vi reklamkampanjer där man traditionellt väljer vackra kvinnor, där man nu istället aktivt väljer väldigt fula fotomodeller.

Jag tror att det är ett av de här kända företagen som gör underkläder för kvinnor, som är kända för sina vackra fotomodeller. som nyligen bytte ut allihopa mot folk som är tjocka, deformerade, tatuerade och har fula frisyrer. Man aktivt ska marknadsföra sina underkläder med fula människor.

Ja, och din agenda som har drivits medvetet och aktivt, som du säger, är ju inte av starka intressen. Men det finns också, jag menar, det här är ju alltid de perspektiven som jag återkommer till, att det finns en djupare psykologisk innebörd, som jag läser i alla fall i det här, nämligen att man aktivt vill upphöja de sämsta människorna för att förutmjuka och fördärva de bästa människorna, och dra ner dem genom att förstöra det som är vackert, så kan man bearbeta.

sin egen ångest över att man själv inte är vacker. Det är ett sentimentdriven process. Men givetvis, det är ju en djupt sjuk inställning. För det här är ju oavsett om det är CIA till exempel som orkestrerar sådana här kampanjer så tar ju folk till sig de här värderingarna och internaliserar dem totalt. Och de drabbas av den här...

Och det är som om... Det är som om man skulle säga att... Det är chauvinistiskt och reaktionärt att restauranger enbart serverar välsmakande mat. Därför att vi vet ju att födoämnen inkluderar inte bara saker som smakar gott, utan även ruttna och motbjudande saker. Likadant som vi kan servera god mat så kan vi servera rutten och äcklig mat. Och det är ju förmodligen väldigt reaktionärt att inte servera äcklig mat.

Och gud vad tråkigt att bara servera god mat. Så fantasilöst när man kan servera ruttet avskrädde istället. Skillnaden mellan dem, den liknelsen är inte perfekt va? Därför att det finns inte massvis av människor som har enorma komplex och sentimentkänslor över att de inte kan laga mat. Men det själva konsekvensen är exakt lika pervers.

Och jag måste ändå lyfta min hatt och säga att jag uppskattar att statens konstråd ändå är så pass öppna och säger att orsaken att den offentliga konsten är ful är att vi aktivt och medvetet vill premierade fula. Därför att saker ska ju inte vara vackra. Det som är fult är lika bra som det som är vackert.

Boris

Men det här ställer oss ju liksom inför en rätt intressant fråga, va? Därför att det är... De kastar ju en handska här och ber oss plocka upp den. Och liksom just det här att... Är ni mot det fula? Är ni däremot... Är ni också mot människor som kan betrakta sig som fula enligt de klassiska idealen? Om man börjar ta upp den där handskan och säga, jo men det är klart vi är.

Det är... Ingen människa behöver vara ful. Fulhet är någonting självvalt i alla avseenden. Och alla människor, om man ska vara högtravande, kan definitivt, om de anstränger sig efter sina förutsättningar, utstråla skönhetsglädje och harmoni. Kroppspositivism, det är ju som det så vackert kallas, det är att acceptera precis allting.

Det är ju det mest människofientliga och negativa uppgivna man kan tänka sig. Så därför behöver man ta upp den här handskolan och säga ja, vi anstränger oss. avskiljer fula. Vi anser att det är självvalt och det är onödigt och det är ett tecken på andesvaghet.

Martin

Ja, även om det är ärligt talat Boris, det låter ganska, hur ska jag uttrycka det, väldigt optimistiskt och väldigt lite sådär egalitärt och märkligt. Det finns ju, du har ju en bra poängslag, eller många människor, men det finns ju också människor som bara är extremt fula. De ser fruktansvärt illa ut och det är jobbigt att titta på dem för att de är så fula och... Det ska till plastikkirurgi eller nånting för att de ska bli okej att titta på.

De är ju kanske väldigt få och våga människor kan göra mer av de begränsade resurser de har i utseendetepartementet. Men jag tycker att oavsett vad man står i den frågan så tycker jag man kan säga, och det här är en väldigt historisk, en klassiskt vedertagen uppfattning som stora tänkare har haft i alla tider, nämligen att skönhet är.

ett stort och viktigt värde även i människor. Vackra människor är oerhörd värdefulla och värdefulla att hylla, att värdesätta mer än fula människor. Den vackra mänskliga formen ska skildras i konst, därför att den är ett... Jag menar, bland annat därför att fysisk skönhet är inte slumpmässig, inte orelaterad till andra egenskaper.

Alla egenskaper, alla positiva respektive negativa egenskaper är klussade till varandra därför att de tillhör samma genetiska komplex av saker. Det finns en generell faktor i människors genetiska konstitution som är, ett sätt att beskriva det, är mängden mutationer som man har.

Vissa människor har mycket mutationer, andra människor har mycket mer. mindre mutationer. Om du har väldigt mycket mutationer så kommer det leda till defekter på alla olika plan. Det kommer göra att du får problem i din hjärna, du får bli ointelligent, du får en dålig personlighet, men du kommer också bli fysiskt ful. Och vice versa, om du har en låg rad av mutationer och en bra genetik, en positiv biologisk utveckling så kommer all de här sakerna hänga ihop.

Om en människa är fysiskt vacker så är det statistiskt sett mer sannolikt att den personen också är fysiskt vacker. intelligent, trevlig att göra, duktig på att spela fotboll eller vilka andra egenskaper du kan hitta på. Och det är extremt njutbart för människor att se på vackra människor. Därför, konst skiljer mänsklig skönhet och så vidare. Ja, behöver inte förklara de här sakerna egentligen.

Men om man nu mot förmodan skulle ha en diskussion med sådana här människor så tycker jag gott man bara kan försvara mänskliga skönheten och säga att ja, fula människor, det är tråkigt för dem. Men de är sämre än vackra människor. Och jag skulle också vilja säga att det finns ju inga människor som inte är så vackra som de här. Det finns inga människor som kommer hålla med mig mer om det här och säga att jag har rätt och kanske att du Boris inte har lika rätt som de fula människorna. Fula människor vet precis, det finns ingen, de som önskar sig allra mest att de skulle vara vackra. De förstår vilka fördelar det ger.

Boris

Ja, samtidigt förstår jag vad du menar men håller nog inte med dig. Jag är liksom, det där är romantiskt egalitär i den meningen som du har. Umberto Eco skrev två bra essäböcker, en om skönhet och en om fulhet, som är väldigt bra. Och därför, han vänder lite grann på ditt resonemang, jag är lite tilltalad av den vändningen, så jag säger att det finns något sånt som objektiv skönhet, oavsett vad man betraktar.

Och om människor förstår detta och försöker närma sig detta objektivt sköna, till exempel när det gäller sig själva, sitt utseende och så vidare, så kommer den där strävan att reflekteras på dem och lysa upp. Han formulerar det mycket vackrare och mer poetiskt än han kan göra nu ur minnet. Men att själva strävan efter, en individ strävar efter skönhet, kommer att göra honom eller henne skönare än de är i sin ursprungliga fulhet. Och så tror jag att det är. På grund av min romantiska läggning.

Martin

Ja, det kan jag acceptera utan vidare, att man kan bli skönare. Ja, absolut. Ja, Umberto Eco, han var ingen skönhet själv precis. Kanske en ledtrådare till hans teorier.

Boris

Ja, men fast det är... Det är förvånande att han kom undan med det. Han har lite idéer där om... Jag minns det bara vakt. Han har talat om allmänmänskliga skönhetsidealer. Men han talar också om, tror jag att andra till och med begreppet raslig skönhet. Att det är liksom att... En vacker spanjor skiljer sig på väldigt många sätt enligt exempel kroppens fysiognomi från en vacker fransman, även om de befinner sig ganska nära varandra geografiskt. Jag får inte tala om en afrikan eller en astekindian. Så det finns mycket att diskutera där. Fulhet är vi dock emot.

Martin

Skönhet är ju nära relaterat till rasrenhet. Just för att det har att göra med etik och mutationslast och såna här saker. Så att ju mer typisk du är för din människotyp desto mer vacker kommer du att vara. Det som gör dig ful är att du avviker från din typ från... så som du egentligen borde se ut om du hade haft alla de här mutationerna och defekterna.

Precis. Så kan man säga att skönhet är naturutlyståndet och fulhet är någonting som tillkommer och drar ner skönheten. Ungefär som statens konstråd. Exakt.