Martin

Enid Blyton, näste bästsäljare att hamna i de vaknas sikte. Författarinen bakom fem böckerna, han säljer 600 miljoner böcker på 90 språk innan English Heritage konstaterar att hon är rasist och xenofob. Blytons brott att hon använt ordet gollywog och skrivit berättelse om lilla fula svarta dockan Sambo som enkomälskas när ansiktet tvättas rent.

Enid Blyton. var en brittisk författare som var en astronomiskt produktiv författare. Man får ju sätta relation till vad det är för ett sorts böcker de producerar, men bara antal böcker så var det en helt otrolig produktionstakt. Hundratals böcker som har sålts i hundratals miljoner exemplar och när hon var som mest aktiv så skrev hon 50 böcker om året.

En bok i veckan skrev hon. Och det kan man säga, de är väldigt korta de här böckerna, för det är barnböcker och hon skrev barnböcker och... liknande angränsande genre, pedagogiska böcker riktade till barn kan man säga. Men hon var ändå vansinnigt produktiv. Samtidigt så var hon kontroversiell redan medan hon publicerade de här böckerna och en av anklagelserna som riktades mot henne var att det var ganska lågkvalitativ hennes produktion.

Det var mer fokus på kvantitet än på kvalitet, väldigt mycket upprepningar mellan böckerna i mångt och mycket samma grej som kördes. om och om igen i de här böckerna. Och då kan man säga att det är ingen konst att producera 50 böcker om året om det är bara samma menlösa trams i alla de här böckerna. Så det som jag uppfattar i alla fall är det som primärt har varit kritiken mot mot Elite Blighten historiskt, att hon inte alls är en seriös författare till skillnad då från mer mer konstnärligt framstående barnboks- barnlitteraturförfattare.

Utan det har varit liksom Ganska menlöst och platt och tråkigt och det är inte utmanande för barnen. Det är inga intressanta idéer, de utvecklar inte deras språk och så vidare. Så det är det. Böckerna är ointressanta, har ingen konstnärlig verksamhet och är inte stimulerande nog för barn. Och det är alltså samtida kritik som riktades mot Ennett Blyton, inte den senaste wokeness-grejen som kommer nu.

Och Ennett Blyton hade en ganska kul kommentar till det. Hon sa väl något till för att Hon är, hon, att Hon för sin del var totalt ointresserad av åsikter om hennes böcker från människor som var över 12 år gamla. Och man, jag vet inte, jag tror man kan säga, jag tycker att det är en ganska kul svar på den typen av kritik. Samtidigt som jag också klemmer lite i huvudet och undrar, är det verkligen så att det är bara 11-åringar som ska utvärdera barnlitteraturen?

Som förälder själv, så vill jag gärna själv, som vuxen ha åsikter om böcker som barn läser. Hur som helst då. Men under efterkrigstiden så började också komma en mer sån här progressiv kritik mot Ennett Blyton. Och då pratar man mer, det är inte samma sak som nu återigen, utan det är att hennes böcker var mer elitistiska, tyckte man. Elitistiska och sexistiska och det var barnen då som figurerar i fem böckerna, de har en väldigt utpräglad, över- och medelklass bakgrund just i fem böckerna.

i ett återkommande temat. De åker till... Det var väl länge sedan. Det var mer än 30 år sedan jag läste de här böckerna. Jag minns inte exakt. De åker ut på somrarna till en ö som ägs av en av barnens familj. Det är inte en socialrealistisk skildring av den brittiska arbetarklassen. Skurkarna i berättelserna är ofta utländska, lite svartmuskiga. Protagonisterna, de här modiga barnen som undersöker och löser alla problem, de är ofta så här blonda och som sagt då relativt välartade medelklassbarn och så vidare.

Men nu har man då trappat upp kampen mot Ennard Blyton och... Framförallt så går man in på rasistvinkeln. Och det ena är då att hon har berättelser som involverar såna här gollywogs. Som är en sorts... Jag vet inte om det finns ett svenskt ord för det men jag tror att det är en sorts docka. Som föreställer en svart docka. Som givetvis inte är okej längre. Och sen berättelsen då om Sambo.

Den svarta dockan som ingen vill leka med. Alla vill bara leka med de andra leksakerna för att han har så fult svart ansikte. Textning.nu Men sen så kommer det ett magiskt regn och tvättar rent hans ansikte. Då har han ett rosa ansikte och då får han komma tillbaka till mannen leksaken. Och alla tycker om honom. Så det var ju inte så peko.

Så nu håller man på. Man har hållit på ett tag nu och redigerat Ennard Blyton-böckerna. Gett ut lite som man gör med Astrid Lindgren i Sverige men jag tror man gör större ingrepp i Ennard Blyton-bokerna. Så att man ger ut tillrättalagda versioner av dem. Men nu vill man ta det lite mer på. några steg till och cancellera och avplatforma henne ännu mer. Jag, Boris, med varm hand lämnar jag över den här frågan till dig som vår litteraturredaktör. Vad är det korrekta omdömet om enligt Blytons fattarskap?

Boris

Jag har verkligen grubblat på det här med Blyton. Och jag har faktiskt försökt... Det är ännu längre sedan jag läste dem. Men vänd dig. Jag minns det med vissa varmtjänster. Jag har försökt, av pur nyfikenhet, gå tillbaka och försöka förstå vad det var som jag trodde att jag gillade dem för mycket, mycket, mycket, mycket länge.

Jag tror det finns en poäng i det som Blyton säger. Man kan inte vara äldre än 12 år för att fatta. Vi har några gamla Blyton-böcker här på landet som jag har bläddrat i. Och jag tror att det är just det här man som vuxen glömmer bort, alltså vardagsmystiken. Och då kommer man in på det här med de svartmuskulära ömska främlingarna och vad döljer sig i öde hus och sådana saker.

De har ofta fantasier och målar upp saker om vad som finns i det röda huset eller på andra sidan kullen eller inne i den här snårskogen. Och ser inte den här gubben jättekonstig ut egentligen. Och så vidare. Och det där fångar de väldigt väl och därför tror de att det tar att det bara finns den här kombinationen av tryggheten, när man packar picknickkorgen.

Man får hjälp av hushållerskalotter som ger sig ut i skogen för att spana på den här kombinationen. Mycket konstiga svartmålskammaranden. Jag tror att hon i sin nästan groteska produktivitet faktiskt alltid lyckades ansluta till just det här Barns förmåga att skapa vardagsmystik.

Och de som kritiserade detta, bibliotekarien då och nu, det är sådana här som rekommenderar att vi ska läsa Sätta nissegård i posten. Det är en bok som handlar om en nissegård. Det handlar om hur det är jättemånga paketer och hur ska man kunna hitta Nisses paket.

Det är också en form av vardagsmystik. Det håller ju kvar barnen på nästan debil nivå. Så jag tycker man ska föredra blight och nästan lite oskudsfulla. Golivoks är inte bara beteckning på svarta utan på svartmuskiga människor. Det är ofta svartmuskiga, sådana som jag, som striker enkring oss om man ska vara misstänksam. Så att för Guds skull låt oss se med en förlåtande och försungande blick på enid.

Det som förvånar mig är att inte queer-gänget har dragit ut till försvar för den. För då skulle man kunna få en liten fight igen mellan typ BLM-aktivister och queer-aktivister. För enhet var ju bisexuellt tämligen öppen också med detta. Och faktiskt, det är väl egentligen det ena jag tycker är obehagligt, men inte att de har bisexuell, men just den här viktorianska dubbelmoralen.

För i böckerna så är det ju som du säger, väldigt städat, väldigt över medelklass. Han har sagt att han ska packa piknikkargen. Samtidigt så lever de själva ett ganska... Det är ett väldigt vilt liv där med... Man brukar ju tala om att de spelade naken tennis på bakgården. Men då ska man veta att de kultiverade kretsar på...

Vid den här tiden i England så ansågs naken tennis vara en vild liv. Helt normal sysselsättning. Tennis borde spelas. Var man konstnärligt lagd så spelade man tennis naken. Det var inget konstigt med det. Det var bara inskränkta människor som inte spelade tennis nakna. Så hon var ju företrädare för någon slags viktoriansk dubbelmoral också. Men det skiner igenom, tycker jag, hennes bisexuella läggning.

i fem böckerna med den här George som egentligen heter Georgina, en pojkflicka som hela tiden utmanar de två pojkarna om vem som ska leda gänget och efterforskningen efter de skumma svartmusklerna. Hon är inte alldeles entydig, hon hade nog ganska roligt när hon skrev den där på det sättet också. Så låt Enid stå kvar i hyllorna, hon är kanske inte världens bästa författare med män, men lite smågullig tycker jag.

Martin

Undertextning.nu Du har ju helt rätt i det där, att det finns en sorts transvinkel i och med George som är ju de facto huvudpersonen i fem böckerna. Som går runt i pojkkläder hela tiden och blir förbannad om någon påpekar att hon är en flicka och sånt där. Och det är väl en självbiografisk skildring. Det är väl Blythons alter ego i de här böckerna.

Men jag har hört en av kritiklinjerna faktiskt. mot just fem böckerna i den senaste vågen av pk-kritik är att George får diverse nedsättande kommentarer som att, av de andra karaktärerna, som att de säger att du du ska sluta tro att du är lika bra som en pojke och sånt där. Och det då tas till intäkt för att Ja, för att Ennie Blyton var en väldigt sexistisk författare som nedvärderade kvinnor.

Där det uppenbarligen handlar om en väldigt modig, protosexuell person som står upp för sig själv. Det är väldigt intressant som vanligt att se hur de verkligen kan slå knut på sig själva. Och hur otroligt superlaserselektiv deras perception måste vara för att hitta de här felen i böckerna. Ja,

Boris

de kan inte läsa in någonting helt enkelt. Det är deras stora fel.

Martin

Ja, de vill inte det och de är väldigt bra på att inte göra det. När de inte vill. Jag läste, jag vet inte hur många, kanske två, tre eller sånt där av fem böcker. Jag tror att det var, jag läste någon gång innan jag började skolan. För jag minns att de kom upp i någon diskussion om vad jag hade läst för böcker i skolan. Man var tvungen att argumentera för att man kunde alfabetet och sånt där. Att man inte skulle behöva träna på bokstaven A. Och jag för mig att jag nämnde fem böcker då. Jag hade läst några av dem. Och nu när du säger det Boris så tror jag, jag kopplar direkt det du säger.

Det här om barns känsla för vardagsmusik. packa picknickkorgen och gå ut och undersöka ett mysterium. Det är någonting som jag har definitivt väldigt varma minnen av. När jag var i den åldern, ungefär den åldern när jag läste fem böckerna, fem sex år och sånt där, så det var det som var att man var ute och spanade på skummisar för att hålla området säkert och sådana saker.

Så det är väl det som jag kan verkligen förstå att det slår an en strängt. Ja, hur som helst så kan jag inte tänka mig att fem böckerna är sämre och mindre uppbyggliga än de oceaner av absolut träck som producerats sedan Blyton gick ur tiden. Det vet jag ju själv som relativt nybliven förälder, vi botaniserar väldigt mycket ibland barnböcker och det är ju otroligt, otroligt dåligt.

Och det är även så här, eftersom man får presenter och sånt där, böcker av släktingar, kanske vänner och sånt där. Vi har sagt till folk att ge oss gärna barnböcker, men helst barnböcker som är publicerade innan 1968. För att det ska finnas någon chans att de ska vara läsbara. Men det är rutinmässigt nu att jag kastar bort böcker som vi får som present. För att det är bara skit, vi vill absolut inte utsätta barnen för det.

Man får en trave med med böcker och sen kanske två eller tre eller fyra av dem får man kasta bort. För att det bara... Vi har vissa gånger rivit ut sidor med böcker också. Så den blev ändå okej, den blev ändå acceptabel om man river ut de sidorna. Vilket är väldigt komiskt då eftersom det är exakt samma sak som PK-människorna vill göra med de gamla böckerna. Exakt samma sak som vi vill göra med de moderna böckerna. Att vi river ut en sida här och där för att den inte ska vara för anstötlig. Ennyd Blyton. Jag ska själv ta mig en titt så småningom när vår dotter kommer upp i den åldern att det kan bli aktuellt. Jag ska ge henne en chans.