Martin

Bulletin slits sönder av interna konflikter. Tidigare chefredaktör Paulina Neuding avgick efter att vd forcerat publicering mot hennes vilja. När Alice Theodorescu pratar om situationen på digitalt möte stänger delägare av hennes ljud. Nychefredaktören Ivar Arpi kritiserar ägargruppen i branschpress och säger att de letar efter hans efterträdare.

Tino Sanandaji rasande och skriker på möten och säger att alla är ensamma. Dåliga. Vårt förra inslag i Radio Bubbla om Bulletin gjorde vi för tre månader sedan. Jag tror det var nästan precis tre månader sedan i början av december. Vid det tillfället så var vi inte så väldigt optimistiska. Vi pratade faktiskt en hel del i inslaget om Bulletins kommande implosion.

Vi sa att vi var helt säkra på att projektet skulle kollapsa och vi spekulerade kring vad som skulle hända efteråt. Att det skulle bli hela havet stormar. bland borgerliga opinionsbildare, hugg sexa om platserna på de gamla ledaredaktionerna när råttorna lämnar skeppet och vill tillbaks till sina gamla trygga tråg. Men ändå känns det som att vi var inte tillräckligt skeptiska och inte tillräckligt pessimistiska.

Jag hade definitivt inte gissat att det bara skulle dröja tre månader innan vi satt och diskuterade bulletinsundergång i förfluten form. Men här är vi nu. Och vi har ju sett en del tecken de senaste månaderna. Det är inte som att det kommer totalt som en blick från en klar himmel. Det tydligaste varningstecknet var kanske att Paolina Neuding avgick som chefredaktör.

Hon gav en sån här väldigt märklig vagförklaring, en sån här diffus icke-förklaring, att hon bara nu var hon klar med uppstartsarbetet och nu skulle hon fokusera på andra uppgifter eller något åt det hållet. Och det var ju inte alls vad som var utannonserat. Hon var ett av de stora namnen som skulle. garanterade att Bulletin blev en seriös publikation och så vidare. Så man kunde räkna ut att det fanns något annat där bakom.

Och så hade vi den här plagieringsskandalen där det avslöjades då att Bulletin hade publicerat ett antal artiklar som var rewrites fast som inte var... De var publicerade mer som om det var Bulletins egna artiklar, tror jag, utan att referera till källor, förklara att det var TT Telegram som återpublicerades. Eller vad det nu var för någonting.

Jag kan ha missat någon dimension av det här men jag tyckte att det där lät lite sådär. Visst är det ett problem, det är inte bra att göra på det sättet men Bör man ändå inte jämföra med övriga medier? Därför att de flesta medier i Sverige och världen Gör den här typen av saker mest hela tiden. Det är bara klipp och klistra. Väldigt stor del av materialet är bara klipp och klistra från andra källor. Och de är väldigt väldigt dåliga på att berätta vad materialet kommer ifrån, att länka till sina källor och så vidare.

Ha det bra! Jag tyckte väl att det var lite orättvist. Samtidigt så är det så att Bulletin har ju från början haft en oerhört hög svansföring. Så förväntningarna har varit höga och då har de skruvat upp förväntningarna själva så får man också finna sig i hård granskning. Såklart. Det har funnits en del andra varningstecken också. Men nu briserar det fullständigt. Genom att tidningen Journalisten, som jag tror är journalistfackets tidning, Har jag fel där, Boris?

Nej, det har du. Tidningen Journalisten publicerar en artikel om de inre striderna på Bulletin och huvudnumret i artikeln är att Ivar Arpi, Ivar Arpi, förrättad ledarskribent på Svenska Dagbladet som efterträdde Polina Neuding som chefdirektör, han sitter i den här långa intervjun och gråter ut om allting som har hänt på Bulletin.

Han och journalisten sparar inte på krutorna, de ger på alla. detaljerade beskrivningar av interna möten som har haft Bulletin. Han läcker interna mejl som har skickats på internt på företaget och han säger ett stort antal rejält nedgörande saker om Bulletins ägare och hans medarbetare i praktiken som driver företaget.

Sammanfattningsvis så det vi får veta är att Paulina Neuding avgick på grund av en konflikt med företagets vd Pontus Tholin. Det ska handlat om en artikel som publicerades utan hennes godkännande. Eftersom hon var chefredaktör och ansvarig utgivare så protesterade hon och hon avpublicerade artikeln. Och så blev det en kontrovers om det där, att hon skulle förklara sig och så vidare. Och det ville inte hon göra för att hon var ju ansvarig utgivare och enligt gängs journalistiska normer så ska en sån person ha.

En hög grad av autonomi och så vidare. Jag har inte lyckats ta reda på vad det var för artikel som hon inte ville publicera, men som företagsledningen som ägarna ville ha ut en. En berättelse jag har hört är att det fanns en kontrovers kring en recension av Jordan Petersons senaste bok, skriven av en Oscar Hagberg. För den här Oscar Hagberg-posten är på Facebook. Och där på något sätt så var Tino involverad och tyckte att den skulle publiceras.

Men sen blev det inte av och Tino beklagar sig över att han blev anklagad för otillbörlig ägarstyrning. och var en avning. Men eftersom det var Tino och inte Pontus Tholin som var involverade i just det fallet så vet jag att det faktiskt var den här Jordan Peterson-recensionen. Det var någon sådan här kontrovers i alla fall som gjorde att Polenoidin avviken. En konflikt om relationellt oberoende där ett antal namnkunniga bulletinprofiler också skickade ett brev till till företagsledningen och ställde en massa krav och sånt där.

Sen på ett internt möte med Aless Teodorescu som jag tror är den politiska chefredaktören och sånt där. När hon ville prata om det här och berätta om varför Noiding egentligen hade avgått så tystade sån. Ljudet på hennes kanal, de hade en sån här zoom-möte så hon blev mjutad. ...ett digitalt tystad av Atta Tarki, som är en av delägarna.

Hon avmutade sig själv, forstod prata, och sen mutande henne igen. Sen blev hon förbannad och sa, vem tror du att du är? Att du ska tysta mig på sittande möter? Tror du att det är en diktator? Och sen har vi Tina Sanandaji som är rasande och är förbannad på folk och kommer in på möten och skriker och berättar för dem hur usla de är och så vidare. Generellt väldigt dålig stämning och Ivar Arpi säger väldigt komiskt han säger att de behöver ett fackligt skyddsombud på budgettid för att reda ut problemen.

Har du skyddsombud frågar journalisterna. Nej det har vi inte men det skulle vi behöva. Dramat fortsätter på Facebook. Tina Sanandaji i sin vanliga stil. Svara på Facebook. Han är väldigt öppen. Han ger väldigt detaljerade beskrivningar av de interna konflikterna från hans perspektiv. Och förutsägbart är att folk säger att det inte är så bra att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten på det här sättet.

Ska du inte sköta det här internt? Men som Tino själv påpekar på Facebook då så är det svårt att se hur han egentligen kan göra någonting annat när Ivar Alpi redan har hängt ut alla deras interna konflikter. Ivar Arpi har redan berättat allting och allting är redan ute där. Det står under tidningen, alla pratar om det. Men givetvis är det bara från Ivar Arpis perspektiv eller från hans phalangs perspektiv så vad ska Tino göra?

Ska han låta det varenda perspektivet som förhöras och vara helt tyst där? Tino bestrider rakt av alla de här uppgifterna om att vd eller ägarna ska ha försökt tvinga igenom texter mot cheferdirektörens vilja. Han säger att konflikten gäller också andra saker, till exempel att resten av redaktionen ska ha hållit den här plagiatören om ryggen, personen som skrev de här dåliga plagiatartiklarna.

Han säger till exempel att han och Palmina Neuding hade en gemensam plan att proaktivt gå ut och berätta om den här situationen innan andra medier hann skriva om det så att det inte skulle bli mindre av en skandal. Men det stoppade då resten av relationen. Man får absolut inte kritisera en i teamet vad det nu var för någonting. I samband med det här så säger Tino att han har slagit larm om dåliga personer i organisationen för att försöka stämma i bäcken och förebygga de här problemen.

Men han säger att det har bara lett till att andra människor har försökt exkludera honom från beslut. Alltså att redaktionerna har sagt att den här Tino kan vi inte ha med. Han är galen och han är emot oss. Och vad de nu kan ha sagt, men att de försökte stänga ut honom från möten och beslutsprocesser och sånt där. Och till slut då så blev en journalist uppslagd. Jag tror att det är den här personen, den här plagiatören om vi kallar vederbönder på det sättet.

Jag skulle säga namnet om jag visste det, men tyvärr har jag inte fått bekräftat i alla fall. Jag behöver bara en personheter. Och det här ledde då till fullt uppror på Buritin. Det blev mer brev som skrevs av namnkund och personer till fördelsledningen. Och att Ivar Arpido går ut och gråter och berättar allting för tidningen Journalisten. Tidningen ger för övrigt ett ganska kult kommentar till det här med att han ska skrika på möten och sånt där.

Han säger Som alltid när någon ljuger och avbryter, höj dig av rösten och skrek över honom. Det här är en av de här videon som vi har för dig. Tack för att du har tittat på den här videon. Vi ses i nästa video. Hej då! Men som vanligt var allt jag sa med hög volym sant. Medan Arpi, samt tyvärr andra, gög allt mer desto mer trängda de blev. Och så säger Tino också med självinsikt Bulletin fungerar inte, och måste få en reboot. Där de som vägrar låta tidningen följa den vision vi lovat läsarna antingen slutar ut av av makt eller går till andra arbetsplatser. Uuuh, ja Boris, Boris, vad ska man säga om den här soppan?

Boris

Nej men den är exceptionell alltså. Som ni säger man kunde inte ha... Alltså kollapsen kunde man tänka sig. Den har vi redan förutspått. Men jag hade ju snarare tänkt på att det skulle bli... De skulle dö sort i döden på grund av att de gjorde en... en dålig produkt som till slut ingen ville ha. Alla gav upp och drog vidare. Både ägare, finansiärer och personal.

Men det kom ju fortare än vi trodde. Alltså att lista alla fel som nu uppdagas som de har gjort är ju alltså oerhört... Det blir en sån lång och trist lista alltså. Men det grundläggande problemet är ju att... Och det har egentligen antydts från början. Och diskuterat på BBS rätt mycket också, att de här människorna, både ägarna och redaktionen, har ju inte en susning om hur man gör en tidning.

Och det mest märkliga tycker jag är att alla de här namnen, alla de här otroligt fina namnkunniga fantastiska namnen som skulle borga för den här produkten som skulle bli Sveriges bästa tidning och till och med bli internationellt gångbar produkt och tävla med New York Times.

Hur svårt det ännu kan vara. Alla de här namnen har visat sig bli ganska bleka när de tas bort från en ännu tråkigare infattning än de har haft på sina gamla arbetsplatser. Produkten har ju varit jättetrist helt enkelt och det blir nästan kväljande att läsa. Samma ståndpunkt, i stort sett samma formuleringar, fast med lite olika bylines.

Det blir jättetrist. Och det har inte funnits någon nyhetsdriv. De har inte haft en enda egen riktigt bra nyhet på den här tiden. Det värsta är att de inte ens försökt att skaffa det. Det är helt uppenbart. De vet ju inte vad nyhet är. Alltså de här människorna i redaktionen är ju så sanslösa. Eller de stora namnen i redaktionen är ju så självgoda.

Så de tror ju liksom att det räcker med att de skriver en kolumn till. Så förändrar det verkligheten lite grann. Och det gör ju inte det. Och det här leder ju till att det inte blir något genomslag, det blir ingen drift, det påminner inte om en tidning, de har inte haft den tekniska plattformen klar, de har inte rekryterat några nyhetsmänniskor, det är helt uppenbart.

Och det är ju dessutom så att de har inte haft något namn som kan göra tidning. Du gör inte en tidning utan en redaktionschef, en bistergävel som går runt och pryglar folk. Det är jätteviktigt. Verkligen prygla dem om de inte jobbar tillräckligt hårt och fort. och effektivt och säkert. Och det är därför vi är så fåniga.

Arpy säger att vi måste ha ett skyddsombud. Vi måste ha en personalklubb. Det är ju det sista man som journalist ska vilja ha. En jäkla påhäng i form av skyddsombud och personalklubbar. Alltså det är, nej ett döttömprojekt helt enkelt. Jag orkar nästan inte hacka på dem längre.

Martin

Det är intressant just det här, det är många som har skrivit om också, om man nu ska satsa på kvalitetsjournalistik, alltså man ska göra nyheter och kulturbevakning och sånt där, varför har man bara en enorm berg av opinionsjournalister? Vad ska de bidra med i nyhetsverksamheten och det andra? Så det är konstigt, det var som vi sa för tre månader sedan att Bulletin ser ut som en gigantisk ledaredaktion med liten nyhets.

Nyhetsredaktion påhängd. Men ändå så verkar, Tino verkar ha haft den här idén om att man ska bygga ett svenskt New York Times och så vidare. Men då är frågan varför har han rekryterat alla de här menlösa artiklarna istället för folk som kan skriva New York Times artiklar? Om det är jättemärkligt. Problemet. Problemet i det här projektet, många problem i det projektet, men det är en sådan situation där Alla har fel, båda sidor och färger.

Ja, exakt. Tino och gänget, ägarna, de är till synes totalt oförstående för den journalistiska världen och de personer de har rekryterat. De hade en idé där som inte är... De ville skapa en start-up, en modern it-inspirerad start-up och använda de här moderna, lättrörliga företagandestrategierna för att bygga en ny sorts företagande.

kvalitetstidning att forma världen och gifta ihop sig. Och på sätt och vis så skulle jag säga att det är inte alls en dum idé. Men det är nog bra att tänka på det sättet och förutseende kommer någon säkert lyckas på det. Men hur i hela världen kunde de tro att det var en bra idé att rekrytera en bunt betonghäckar från gammel media för att bygga en sådan sak?

Folk som har suttit på fina positioner i gammel medierna med höga löner, sky hög status. medlemskap i journalistfacket och så vidare. Hur kunde de inte förstå vilken enorm kulturkrock det skulle bli? Jag tror att en av orsakerna tror jag att Tino och de andra grunderna är inte själva entreprenörer. Tino är ju en framstående forskare framför allt. Vi känner honom som debattör i Sverige, men han är ju en internationellt erkänd briljant forskare och gjort viktiga akademiska bidrag och är liksom känd för det i de kretsarna.

Intressant nog så har han forskat bland annat på entreprenörskap och entreprenörer, vilka egenskaper entreprenörer har och sånt där. Det är en av de saker som han har fått uppmärksamhet för men jag tror att det här är ett exempel på att bara för att man har akademisk kunskap om ett visst fält så betyder inte det att man själv är kompetent att verka inom det. Inte för att jag tror att Tino har tänkt så, eller hävdat det, att han kommer bli en jättebra entreprenör bara för att han har studerat akademiskt.

Det var ett intressant sammanträffande bara, men jag tror att han han och de andra som startar projektet har underskattat de rent entreprenöriella utmaningarna. Jag tänkte att han kan liksom forcera många av de här problemen som uppstår i kraft av av sin extremt höga intelligens som man har, sin enorma energi som man har, sin kraftfulla personlighet och så vidare. Men problemet är att entreprenörskap och att bygga specifika verksamheter kräver en förståelse för framförallt hur människor fungerar, och hur man får människor att fungera med varandra.

Och det är inte en av Tinos starka sidor. Tvärtom kan man nog säga att Han är en sån person som ofta har svårt att relatera till andra människor. Svårt att förstå hur de fungerar, vad som motiverar dem, hur man steg för steg kan få dem att göra som man vill och så vidare. På många sätt så tycker jag att det är sympatiskt att sakna sådana insikter. Därför att det tyder på att man ägnat sig åt mer intressanta saker än psykologi i sitt liv. Men det ställer till problem när man plötsligt ska hantera en bunt, aningslösa, resentimentsdrivna, dussinmänniskor.

Som Ivar Arpi. Allis, Ted, Resco, Marisol, M och så vidare. Och det är den yttersta orsaken till att politiken inte fungerar. Men men, men alltså att ägargruppen har brustit i sitt entreprenörskap. Men den mer direkta orsaken till den akuta implosionen. Det är inte. Det är inte ägarnas tafathet inför det entreprenörer handverket, utan det är de anställdas monumentala och totala oförståelse för för allt vad entreprenörskap och företagande heter.

Mm. Alltså det är både komiskt och motbudande att se vad de håller på med. Jag måste bara få prata lite om det här för att det blir nästan lite känslomässigt. Alltså det mest uppenbara det är det här de knäller och gråter ut i medierna och baktalar sin arbetsgivare. Ursäkta min franska, men vad i helvete är det för beteende? Så kanske man kan bete sig om man jobbar på ett jätteföretag om man jobbar på ett Bonnier eller någonting men på en liten startup som bara är några månader gammal.

Det är ett totalt otänkbart beteende. Så sitter man och säger sådana saker som att det behövs en omstrukturering, ägarna måste byta inställning, de anställda måste byta inställning, facket måste komma in, reda ut saker, vi ska ha ett skyddsombud och så vidare. Om man säger så i Bonnier-koncernen, då kanske det kan diskuteras, det är väl så de gör det. Men om man säger så i en startup, det man säger då i själva verket är att det här projektet har kraschat och är stendött.

Eller snarare döfat. Och sen kan jag inte släppa det här med att springa till fackets tidning och läcka interna mejl och sitta och grina om hur dum ens chef är. Vilket vedervärdigt, ynkligt, frackligt beteende. Om man har en allvarlig konflikt med sin arbetsgivare, om man är en person med ett uns av självrespekt och tryggrad, då säger man upp sig. Man tackar för sig och går vidare. Och så sköter man hela saken på ett snyggt sätt.

Som Paulina Neuding gjorde. Som gav en sån här krystad förklaring om att det är dags för mig att gå vidare bla Men man sköter det snyggt och man avlossar inte ett grundskott mot det eget projekt. Men Ivar Arp gör det. Han sitter kvar och bedriver öppet krig mot de som betalar hans lön. Och det går inte att tolka på något annat sätt än att han förväntar sig att man ska få jobba kvar och fortsätta agera i strid med ägarnas önskemål.

Och sitta och underminera dem och bedriva krypskytte i branschpressen. Det är en otrolig fräckhet. Dessutom. Dessutom så är det ren och skär kommunism. Ivar som jobbar på golvet, han ska inte behöva anpassa sig till någon jävla kapitalist som råkar äga fabriken. Det är ägaren som ska lyssna på Ivar, stryka på foten och helst bara sticka iväg och hålla käften. Som Ivar Arpi tycker att Tina Sanandaji ska göra.

Så man kan säga att det är en häpnadsväckande fräckhet, men eventuellt så är det inte fräckhet så mycket som en total oförståelse för hur ett företag överhuvudtaget fungerar. Kommunism.

Boris

Nu går jag också igång här. Men jag har en liten invändning. Jag vill nog hävda att Arpis och de andra, säger Teodorescu, faktiskt också gyr. Deras beteendet är inte kommunistiskt, det är sociskt. Det är för att vi har faktiskt haft en startup i tidningsvärlden i Sverige som blev extremt lyckad. Och den drevs ju av kommunister.

Och det var ju Metro. Och det där gjorde ju ägarna så att de sollade verkligen. De tog bara folk som de visste var beredda att jobba dygnet om i början till taskiga löner. Och där fanns inget fack och inga skyddsombud. Det var ju slaveri, det var ju galär. Och kommunister som drev den. Det är ju problemet som de var inne på. Att ägarna, ty när de andra har ju liksom...

Det är inte bara så att de inte fattar så mycket av journalistik. De har liksom rekryterat totalt fel personer. De har rekryterat ett social kollektiv, väldigt enkelt. Från olika tidningar. Och låter dem bredda ut sig. Och de här människorna har ju inte haft några idéer. Överhuvudtaget. Och det är en ganska blek idé.

Alltså om affärsidén är att vi ska göra en tidning som heter New York Times som det inte går så jäkla bra för heller. Det är ju ingen affärsidé. Alltså startar du en ny tidning idag eller magasin så måste du ha en jävla idé. Inte bara att tänka vad är nytt, vad har ingen annan, vad är målgruppen, var ska pengarna komma ifrån.

Och som startar en liten och hundsad bemanning. Men med manning som vill offra sig. Som vill någonting. De här människorna som har funnits på Bulletin. De vill inte offra ett jävla någe. De tror att de är sända av Gud. För att sprida hans budskap. Så fel sorts bemanning, jättesossiga ägare som inte har någon annan idé än att vi ska starta en tidning på annat sätt, vilket är oerhört sympatiskt.

Men då kunde han letat upp journalister som hade en annan idé och som var beredda att offra lite blod och svett och tårar för att genomföra den. Det här var liksom ett äktenskap det där. Det här påminner om den här mycket märkliga stadstelevision-serien. gift vid första ögonkastet där de parlar ihop folk så att de ska gifta sig så att de inte känner varandra. Och sen ska de träffas liksom i altaret och sen ska de försöka leva ihop. Och det brukar ju krascha. Och det är ungefär så här det har blivit också.

Martin

Det här är någonting som i entreprenörskretser bland folk som startat ett företag och kanske lyckats ibland, kanske misslyckats ibland så är det här en av de centrala lärdomarna som man känner till att Det finns absolut ingenting som är så viktigt som det första. Teamet som man sätter ihop. Den första gruppen människor som börjar arbeta tillsammans i ett nytt företag.

En eller dålig person och definitivt om du fattar flera dåliga beslut när du sätter ihop det teamet. Det kommer krascha hela hela projektet och mer mer specifikt då vad vad entreprenörer lär sig det att man ska ha väldigt små team med maximalt hög kvalitet, maximalt hög kompetens på människor.

Den här typen av manövrar där man med ett breda penseldrag rekryterar. liksom massor med människor utan en tydlig idé om vad var och en ska göra. Det går nästan alltid extremt dåligt för sådana projekt. Det var ett exempel på bristande, bara generellt. En ganska rolig sak, det är att en av investerarna, en person som i Isår har stått för mycket av pengarna, den här Atta Tarki, jag känner till vd-Börne tidigare, men han är tydligen, han har ett investmentbolag och sånt där.

Han har tydligen också skrivit en bok. som handlar om evidensbaserad rekrytering. Hur man på ett tillförlitligt sätt rekryterar rätt sorts kompetens. Det kanske var någon som mjutade honom när de hade rekryteringsmötet.

Boris

Ja, måste ha varit det. Heter han inte Atta Turk egentligen?

Martin

Det är ganska misstänkt faktiskt. Atta Tarki. Men jag kan inte tänka mig att han är Turk. Han är nästan säkert Iranier, tror inte det.

Boris

Antagligen. Det verkar vara deras tidning på något sätt.

Martin

Det är någon növlig. Det här är min fördom, det är bara min gissning att han tillhör den här, att det är en slags elitiranier, precis som Tilland-Sanandaji och vissa andra i de här kretsarna. Jag vill bara säga Boris att när jag säger kommunism och att Ivar Arpi beteger sig kommunistiskt, jag menar det i en väldigt bokstavlig och Ja, jag förstår det. bokstavlig definitionsmässig bemärkelse, nämligen att Ivar Arpi anser att Den som arbetar på företaget är den som äger företaget.

Och det är faktiskt en kommunistisk uppfattning snarare än en sossig uppfattning. Och de här kommunisterna som du pratar om som startade Metro och så vidare, det är sant att de var gamla kommunister och det hade förmodligen någonting med saken att göra. Men jag skulle vilja tillskriva, den hårda attityden skulle jag vilja tillskriva någonting annat än kommunismen. Det som var så bra med dem, de var inte kommunister utan det var att de var liksom gamla maoister. Mm,

Boris

och det är. Det är förvisso sant. Kommunister gör ju ofta både och. Dels piskar man sig själv väldigt hårt och utsätter sig för otroliga påfrestningar. Samtidigt som man propagerar att de som arbetar som har... Det är denna jordens Ivar Arpis som har rätt liksom till... till pengarna och makten. Det går liksom hand i hand på något sätt.