Transkribering
Bunny Wailer död vid 73 års ålder, siste kvarvarande medlemmen av gruppen The Wailers
Martin
Bunny Whaler död vid 73 års ålder, siste kvarvarande medlemmen av gruppen The Whalers, som han bildade tillsammans med Bob Marley och Peter Torsch 1963, och som blev stilbildande för reggiemusik och gav den internationellt genomslag. Reggielegendaren Bunny Whaler har gått ur tiden. Han var barndomsvän med Bob Marley.
De spelade tillsammans under skoltiden. Sen blev de musiker i samma veva. Bob Marley åkte till storstan och hittade lite andra musiker och började komma igång. Sen tog han med sig sin gamla kompis Bunny. Med tiden bildade de den här gruppen, The Wailers. De spelade under olika namn. De bytte namn flera gånger. Jag tror att när de släppte sin första platta så hette de The Wailing Wailers.
Men till slut så blev de då kända som The Wailers. Bob Marley The Wailers är klassiska etiketten. Gruppen är inte döpt efter Bunny Wailer som man kanske skulle kunna tro. Jag tror att det är så, jag är inte säker på det, men jag tror att det är så att Bunny Wailer är döpt efter gruppen The Wailers. För att han hette från början Neville Livingstone och Bunny var väl ett smeknamn. Men sen bytte han namn till Wailer, jag tror han tog det efter gruppen.
Han var aktiv som solartist också redan på 60-talet tror jag, så gav han ut egna plattor. Och han var aktiv som artist fram till för några år sedan, så länge sedan som han gick i pension. Han har varit sjuk länge och legat död över en stroke och sånt där sedan förra året. Och han har hela tiden haft en väldigt speciell status därför att Bob Marley är den stora legenden, nästan liksom så här oerhört ikonisk upphöjd person.
person, vilket ju delvis beror på gissningsvis att han dog. Han var 30-40 års åldern, dog på början av 80-talet. Så han var väldigt ung och både Bob Marley och Peter Torsch dog på 80-talet. Bob Marley dog av cancer, han fick cancer i en av sina tår, tåcancer, ovanligt sätt att dö. Och Peter Torsch blev mördad på 80-talet.
Så det har bara varit Bonnie Whaley kvar som har liksom fört för den den den gruppen. Vi har arvet efter Bob Marley finns ju också. Bob Marley fick väldigt många barn. Jag vet inte hur många barn han fick, liksom mer än tio barn i alla fall. Och många av dem är musiker. Så vi har Siggy Marley, Damien Marley och jag har inte så bra koll, men jag vet att det finns flera till som är som heter Marley och hans barn som fortsätter spela. Bunny Wailer har varit en viktig bärare av den här arvet. Ja, jag har inget mer att säga om Bunny Wailer. Vad har du Boris för relation till Bunny Wailer? Ja,
Boris
alltså jag gillade ju på den delen av musiken, framförallt i ungdomen så gillade jag faktiskt Bunny, Bob och Peter. Alltså de tidiga Wailing Wailers, alltså de 65, 66, 67. Sen tycker jag att han var jätterolig att lyssna på. Jag tyckte väldigt länge att de var roliga, de här tidiga broder.
Sen blev de ju fruktansvärt trista när... Bob Marley och Peter Torss framförallt blev politiska och började prata om Rise Up och sjunga sådana saker. Då blev musiken, man jämför med de första skivorna, så fruktansvärt släpig och seg. Men det var då den började gå hem i Västerlandet också, när den blev politisk och släpig. Men de tidiga Wailing Wailers, de var jättepiga roliga tycker jag.
Martin
Mm. Alltså reggae är ju en väldigt märklig musikgenre på många sätt. Just för att den har så mycket kulturellt bagage, bland annat det som du pratar om nu, alltså den här politiseringen av reggae som händer. Musikaliskt så är reggae en tämligen ointressant inriktning. Alltså det är väldigt simplistisk musik, väldigt folk-laiskt. Har du hört en reggae-lås så har du hört dem alla.
Det är lite överdrivet, det är lite orättvist, men det är inte helt utan sagt. Reggae har bara inte den musikaliska bredd, den kreativa bredd som andra jämförbara popmusikgenre har. Men det som är intressant med reggae och som är så distinkt och jag tycker fascinerande faktiskt, det är ju den här kulturella sammanhanget. För att det är inte alla musikgenrer som har en egen religion.
Och det är heller inte alla genrer som är helt och hållet baserade på en specifik drog. Så det finns ju många sådana här saker som jag tycker är liksom, jag ska inte säga att jag har så bra koll på det, men till exempel det här med cannabis. Jag vet inte vad det är, men det är någonting med reggae som gör att det är musik som passar extremt bra. för cannabisanvändare. Kanske för att all reggae som någonsin har producerats har producerats av människor som har varit höga som hus på cannabis.
Det finns ju andra genrer också som är förknippade med droger. Som kanske den här psykedelisk rock och LSD eller något sånt där. Men jag tror att de allra flesta som lyssnar på Grateful Dead har nog aldrig tagit LSD. Riktiga Deadheads har gjort det såklart, men de flesta masskonsumenterna som lyssnar på Grateful Dead de har bara läst romantiska anekdoter.
Men vad gäller reggae så tror jag faktiskt att nästan alla som lyssnar på reggae är faktiskt så kallade stoners. Det är musik som bara inte rent mekaniskt appellerar till nyktra människor. Det finns vissa former av elektronisk musik. Jag vet inte vad det heter men såhär, psy-trans och sånt som enbart konsumeras av personer som som även konsumerar väldigt specifika andra saker, alltså kanske på rave-fester och sånt där.
Det finns några sådana genrer men... Det är väldigt kemiskt nischat. Och sen har de den här... Det är ju det här som gör att reggae blir lite trist för oss som inte röker jättemycket gräs. Men sen är det ju det här Rastafari-religionen som är en oerhört bizarr och fascinerande religion. Som jag säger, det är en sorts... Jag tror man kan säga att det är en förgrening av den abrahamitiska religionen som tror att afrikaner är de verkliga israeliterna.
och att etiopiens gamla kejsare Haile Selassie var en inkarnation av Gud och en levande messias som skulle frälsa alla svarta människor. Ordet Rastafari kommer från hans namn. Han hette Tafari, var hans riktiga förnamn. Jag vet för alla petimeter att det finns en gren av Rastafari som tar avstånd från reggae-musik.
De sjunger enbart psalmer och slår på trummor, det är den enda musik som är tillåten. De heter Bob och Shanti och det är en slags extra ortodoxa, extra extrema Rastafari-troende. Men för de allra flesta Rastafaris så är reggae-musiken en integrerad och omisslig del av deras religion. Så var det för Bunny Wailer och så var det för Bob Marley, för att Bob Marley blev också mer religiös över åren.
Det blev mer Rastafari-låttexterna. Man skulle skriva låtar om Haile Selassie och sånt där. Och det där går i hand i hand med det här politiska. Och det är en ting som jag tycker är väldigt trist med reggae, att det är sån här utstuderad slavmusik. Det handlar väldigt mycket om hur förtryckta de är, hur syndig de är, om de bara måste hålla ute och kämpa på för att överleva i Babylon, som de kallar den moderna civilisationen för.
Så det mest optimistiska de kan hoppas på är att de ska få repatriera till Afrika, ska få ta en båt till Afrika, The Black Star Liner ska komma och hämta dem till Afrika. Och faktum är att Haile Selassie byggde ett litet reservat åt dem i Etiopien där Astolf Harris kunde komma och bo och dyrka honom och sånt där. Men det finns liksom inget koncept överhuvudtaget i deras kultur om att de någonsin ska höja sig och göra någonting mer värdigt än att gnälla hela tiden.
och röka väldigt mycket gräs. Försättetvis kan jag uppskatta vissa aspekter av det som att de har en sorts kontrarevolutionär anda, vilket jag tycker är bättre än att säga att vi ska skjuta alla kapitalister. Och de har också kan man säga en realistisk idé om sin egen kapacitet. Men det är väldigt deprimerande, väldigt sentimentsdriven kultur och olidligt att lyssna på i längden om man inte har rökt på. Och det är överhuvudtaget ingenting för europeer att lyssna på, oavsett kemiskt tillstånd.
Boris
Det var bra att du påpekade de här europeer också. Jag tror det går åt helvete när de blir, ju mer de går in i självständigheten, ju mer de blir politiska uppgivna och får utvecklas av mentaliteten för fullt. Tittar man just på, det var inne på Jamaica på 50-talet och första halvan av 60-talet, så är det ju.
även Waders, mycket piggare och mycket mer. Då handlar det liksom bara om texterna, om liksom festa, träffa brudar och ha roligt ungefär. Det ska och Rocksteady-varianten, alltså innan man går in i den här segröken. Och den får ju också, som musikstil får ju det också ett genomslag i Europa, i arbetarklass och till och med bland skinn. rasistiska skinnhuvuden i Storbritannien. De skulle aldrig blivit självständiga där borta. Då blev musiken seg och deprimerande.
Martin
Och de kanske skulle ha rökt lite mindre hasch. Det är bara en spekulation som inser att kanske blev musiken segare när de totalt rökte ner sig.
Boris
Precis. Då hade de hållit sig till den amerikanska rommen som man gjorde på skavtiden så hade allt varit bättre.
Martin
Litet glas rom, kanske en liten sån här hasch. Pipa eller vad de nu röker. Ja, precis. Lite enkelordet. Då kan det bli sån här måttfull ska-musik som är lite glad och öppet och sånt där. Men, men, Regin, Regins porradur.