Martin

Antalet galaxer i universum, mycket lägre än tidigare uppskattningar. Enligt forskare vid NASA som analyserar data från rymdsonden New Horizons. Vintergatan har hundratals miljarder kusiner snarare än tusentals miljarder. Ja det är en nyhet som jag tycker är väldigt fantasiägande. Det är alltid härligt tycker jag när vi har rymdlänkar. Och den här skulle jag ändå säga är en lite tyngre nyhet än vissa saker som är lite grann kuriosa som passerar i flödet.

Antalet galaxer i universum. Det är nästan svårt att tänka sig ett ämne för en nyhet som är större än någonting som handlar om alla galaxer i hela universum. Det kanske är det största ämnet som vi någonsin pratat om i Radio Bubbla, även om vi kanske har kommenterat själva existensen som sådan från tid till annan. Jag tycker det är väldigt intressant i alla fall.

Den här forskningen... Jag kan försöka säga någonting om hur den bedrivs. Hur vet man hur många galaxer det finns? Eller, det vet man givetvis inte, men hur uppskattar man antalet galaxer? Så, dels så har vi ju stjärnor och galaxer som vi kan se med teleskop, alltså de här små prickarna på himlen. Men det finns också, tror vi i alla fall, stjärnor och galaxer som vi inte kan se.

Det kan ju tyckas vara ett vanskligt antagande, men det finns skäl att tro att ljuskällor som är... ännu längre bort. De når inte oss som en ljuspunkt, utan de som är mer fjärran, de blir istället till en sorts, bara en diffus, diffust fält av ljus som är en sorts bakgrundsbelisning i universum. Det kallas för den kosmiska optiska bakgrunden.

Cosmic Optical Background, COB-termen som används bland astronomer. Så att det man gör det att man försöker mäta den kosmiska optiska bakgrunden, den väldigt svaga bakgrundsljuset. Man kan säga att det som gör att den svarta rymden mellan stjärnorna, den är inte helt och hållet svart. Den är inte helt fri från ljus.

Och den skillnaden där, det där lilla ljuset, den kommer från någonstans. Genom att uppskatta hur mycket ljus det kommer så kan man uppskatta hur många stjärnor och galaxer det finns men som kanske är så långt bort att vi inte kan se dem på det sättet. Tidigare har man gjort det här med Hubble-teleskopet som just nu är vår bästa möjlighet att studera avlägsna objekt på stjärnhimlen. Det är alltså ett jättestort teleskop som befinner sig i omloppsbana runt jorden.

En gammal pjäs som har funnits där sedan början av 1990-talet. Men beräkningarna som man baserar på bilder från Hubble-teleskopet är osäkra därför att man har rätt mycket ljusföroreningar som gör det mer komplicerat. Så att man gör uppskattningarna med olika typer av matematiska modeller och sånt där men det finns ett osäkerhetsfaktor.

Man kan säga att det är samma sak som skillnaden mellan att titta på stjärnorna från en och. Inuti en stad till exempel, jämfört med att vara ute på landet och titta på stjärnor, då ser du många fler. Eller om du är ännu längre ut, kanske i en öke någonstans, då kommer du se ännu fler stjärnor. Du kommer se Vintergatan som ett praktfullt band över himlavalvet och så vidare.

Så att ju längre bort du kommer från ljusföroreningar, desto mer kan du se. Och om du då lämnar jordens atmosfär och går ut i omloppsbanan så kommer du se ännu bättre. Men även där finns ljusföroreningar. Vilket beror på att i vår del av solsystemet, långt in i solsystemet, så är det inte helt tomt i rymdens vakuum. Det finns väldigt mycket damm med dammpartiklar från astroider och kometer och sånt där.

Och när solen lyser på dem så blir det väldigt mycket ljus. Så för att få ta ännu bättre bilder och ännu bättre uppskattningar så måste det ut utanför solsystemet. Och lyckligtvis så är det ju så att vid det här laget så har ju mänskligheten skickat ett antal... som sonder så långt ut att de befinner sig, om inte utanför solsystemet, så i alla fall i solsystemets yttersta utkanter.

Solstift är väldigt stort och det är också lite oklart hur man definierar dess gränser. Men nu kan man alltså göra nya mätningar av den kosmiska optiska bakgrunden. I det här fallet har man gjort det med New Horizons, som är en rymdsond som vid det här tillfället, om man tog de bilderna, befann sig 6 miljarder kilometer ut.

43 astronomiska enheter, alltså 43 gånger avståndet mellan solen och jorden. Och där ute så är himlen 10 gånger mörkare än den här, så här nära solen som vi befinner oss i. Och det man ser då är att det finns mindre ljus, det finns mindre bakgrundsljus. än man hade väntat sig. Och då konstaterar man att givet att det inte är mer ljus än så här så sätter det en öppna ljuslampa.

över gräns för hur många stjärnor och galaxer det kan finnas där ute. Och det finns mycket färre galaxer enligt den här uppskattningen än vi trodde tidigare. Tidigare så brukade man säga att det finns ungefär 2000 miljarder galaxer. Men nu säger man att det är, det handlar i stället om hundratals miljarder galaxer. Så att man kan se att antalet galaxer blev minskat till en tiondel eller något sånt.

I och med den här nyheten. Det innebär också att de stjärnor som man faktiskt kan se via Hubble-teleskopet, de utgör ungefär hälften av alla galaxer som man tror existerar. Vilket i sig är en ganska intressant tanke, att vi redan har upptäckt hälften av galaxerna. Boris, hur känner du inför sån här nyhet? Tycker du som jag att det är fantasiägande?

Och jag undrar också, tycker du att det är en deprimerande nyhet eller en upplyftande nyhet? För jag har ju hört folk skriva på internet att det är en väldigt, väldigt dålig nyhet. Att de känner sig väldigt nedslagna och de känner att det är väldigt tragiskt och så vidare. Jag har också hört spekulationer om att det kanske är en positiv nyhet. Vad säger du om det? Spelar det överhuvudtaget någon roll hur många galaxier det finns?

Boris

Ja, för en tänkande människa så använder psykiska välbefinnande spelare allvarligt rätt stor roll. När jag fick den här länken och läste så tänkte jag att det här är ju liksom en eländes tid. Allting krymper omkring en. Det är ju så. Det är liksom nedstängningar, sjukdomar, Repression i alla möjliga former.

Alltså utrymmet, ens fysiska utrymme krymper faktiskt. Och ens möjlighet att yttra sig vad man vill krymper. Och nu krymper universum också. Det är på något sätt, när de har suttit på NASA, och NASA sitter ju också och talar om för oss att tillvaron krymper i form av att jorden går under i en klimatkris. De har suttit på NASA. Jag fick känslan att de sitter på NASA.

Vad ska vi nita dem med nu då? Vi talar om att universum är mycket mindre än de har föreställt sig. Än vad vi har sagt förut. Det är klart att det är på riktigt trist alltså. Att det inte finns en mycket, mycket mer där ute.

Martin

Ja visst. Jag tänker att man kanske kan göra en liknande till det. Någonting som är lite mer i människoskala som man kan förstå och relatera till. Man tänker hur man såg på den här planeten i Europa innan man upptäckte Amerika. Så. Säg att man hade hört innan alla stora upptäcktsresorna gick i rum, så hade man ju hört ryktar som att det fanns land där borta. Och säg att man hade hört talas om då att det finns en enorm kontinent på andra sidan havet som sträcker sig från Nordpolen till Sydpolen.

Med liksom Nordamerika och Sydamerika. Och det finns hur mycket som helst och vänder där borta. Men sen när vi kommer dit så visar det sig att det var något fel på beräkningarna. Så man har fel på Columbus navigationsutrustning. Denna som finns på Atlanten är Mexiko. Det skulle ju vara en oerhört stor beskrivelse. Exakt, exakt. De lovade oss en ny värld, men allt vi fick var tacos, lustiga hattar och knarkarteller.

Det är lite så jag känner inför den här myten om galaxerna. Det finns inga fler kontinenter att upptäcka på den här planeten. Den enda möjligheten för mänskligheten att få ha den typen av äventyr igen, att få upptäcka och kolonisera nya världar. Det är om vi kan göra det i rymden. Och nu säger de att vi bara har en tiondel så många världar att utforska.

Jag ska inte säga att jag känner mig förkrossad av den här nyheten eller att mitt psyke slits sönder av klaustrofobisk panik just nu. Men jag tycker ändå att det är ganska sorgligt.

Boris

Ja, det är klart att man inte går och gråter hela tiden men det är det låter ju förvånande men det är det här. De har snottnapp igen. Och jag tror det är viktigt för människans allmänna välbefinnande, den här känslan av oändlighet faktiskt. Och även om man är en bondlepp, som är innerst i nära och tänker hålla sig komplett resten av livet, så är själva känslan av oändlighet. i alla sammanhang faktiskt.

Martin

Om man tänker på det, om man bara justerar skalan lite grann. Det andra du fick veta är att alla andra galaxer, utom vår egen, är ju själva verkligen inte galaxer. Det är ett missförstånd. De är en sorts ljuspunkter bara i den här galaxens utkanter. Det finns bara en galax. Eller ännu värre. Säg att NASA kom fram till att det finns ingenting utanför det här solsystemet.

Hela galaxen, vår egen galax, har också ett missförstånd. Det är någonting annat, det är bara en stor dammmoln som vår egen sol lyser på. Så att det ser ut som en massa andra galaxer. Anta att du fick veta det. Jag hoppas att alla som lyssnar förstår vilken... oerhört dåliga och klaustrofobisk nyhet som det skulle vara. Och det skulle givetvis förändra våra perspektiv på tillvaron på en mängd olika sätt. Men därför tycker jag inte att man ska underskatta, som du säger Boris, den andliga konsekvensen av den här typen av perspektiv.

Sen kan jag nämna också att det är givetvis inte så att vi har någon definitiv kunskap om de här sakerna, utan det är uppskattningar, det är spekulationer, det kan mycket väl vara på något annat sätt. Det är inte så att vi har någon definitiv kunskap om de här sakerna, utan det är uppskattningar, det kan mycket väl vara på något annat sätt. Ett exempel på hur perspektivet skulle kunna skiftas igen är att det skulle kunna vara så, när man gör den här uppskattningen, den här modellen, så gör man ett antagande som säger att galaxer är i allmänhet ungefär så stora som de galaxer som vi har sett hittill.

Det skulle kunna vara så att spridningen på storleken på galaxer är mycket större. Det finns ett mycket större antal galaxer, men de är mindre. och mindre ljusstarka, vilket gör att vi kan inte se dem med Hubble-teleskopet. Men de genererar ändå ljus för den här kosmiska, optiska bakgrunden. Det skulle också kunna finnas fler stjärnor än vi tror, men stjärnor som rör sig fritt mellan galaxer, som inte är en del av en galax, som också skulle kunna påverka den optiska bakgrunden.

Det skulle också kunna vara så att det inte är antalet galaxer. som måste justeras utan till exempel distributionen av olika typer av galaxer i universum. Vi kommer få mer visshet därför att senare i år så ska Hubble teleskopet pensionera, jag vet inte om det strikt taget ska pensioneras eller om de ska vara kvar i ombudsbanan, men Hubble teleskopet ska få en ersättare som är James Webb teleskopet.

Så Hubble är ett 30 år gammalt teleskop och har haft mycket tekniska problem. Det mest ökända var ju att optiken inte funkar alls initialt, de behöver jättesuddiga bilder. Så några år senare fick de åka upp igen och byta ut. Spegel eller lins eller vad det var för någonting. För att få rimlig upplösning på bilderna. Och nu är Hubble's Saga All och James Webb teleskopet. De har skjutit på några gånger men tanken är att de ska lyfta upp teleskopet till områdesbanan.

i oktober, så att senare i det här året. Och det är alltså ett mycket bättre teleskop som om de inte får något problem med sådana här flott på linsen och sånt där igen, så kommer vi mot slutet av det här året kunna se rymdfoton med mycket högre upplösning. Och då bör man kunna se många av de här galaxerna som man idag inte kan urskilja.

Vilket gör att ett år från nu, nästa januari i sig, så kommer vi kunna ha en länk igen där vi är. en ny och mer exakt uppskattning av antalet galaxer. Mm. Så vi får hålla tummarna för bättre det från James Webb-teleskabet. Ja.