Martin

Jan Lööf erhåller 2020 års Knut W. Pettersson-stipendium av svenska tecknare för sin oefterhärmliga bildvärld och kompromisslöst egen sinne, utvecklat sitt bildspråk och historieberättande i tecknad form. Stipendium, diplom och blommor översändes med bud. Serietecknaren Jan Lööf har uppmärksammats.

Det var många år sedan jag tänkte på honom. Jag är jätteglad att höra att han fortfarande lever och sånt där. Jag ska säga att jag vet inte så mycket om honom som person. Men hans serier betyder ganska mycket för mig när jag var liten. Jag växte upp i ett hem där det här med serier var känsligt kan man säga. De flesta utländska serier var bandlysta, framförallt amerikanska serier.

Det var acceptabelt med Disney-serier publicerade innan 1966. Allting efter det var helt förbjudet. Så jag fick inte ha sådana seritidningar. Kallanka tecknade efter Karl Barks. Jag fick aldrig kolla på Teenage Mutant Ninja Turtles och sådana tecknade serier på tv och sånt där. Det jag fick istället, jag fick läsa Tintin till exempel, det var okej.

Och jag fick också läsa Felix, en av Jan Lööfs serier. Och det var ju liksom kanske därför att jag var liksom man inte tillgång till till till så mycket annat. Jag tyckte ändå det var fantastiskt. Felix som alltså är en lång, jag tror att det är från början är en syndikerad i tidningar. Men jag läste det som stora album samlade och Felix är alltså äventyrsberättligad, liknar lite grann Tintin tror jag man kan säga.

Det är äventyrsberättelser om en pojke Felix som är ute på liksom väldigt märkliga upptåg. Det finns ganska mycket science fiction-inslag, vilket jag gillade väldigt mycket. Det finns till exempel en berättelse där de bygger en tidsmaskin och åker tillbaka till antika Grekland.

De är på Rådos och interagerar med en massa intressanta historiska fundament och sånt där. Det var ju verkligen som handel i handsken för mig. Det är också ett del till anledning till att de har flygande T-fart och mycket spännande. Nu när jag gick tillbaka och kikade lite grann så märkte jag att det var magiskt för mig att bara läsa textsammanfattningarna av berättelserna utan att skala på bilderna.

För direkt kom alla berättelserna tillbaka mig. Då insåg jag att jag måste ha läst alla Felix-berättelserna. Jag måste ha haft alla böckerna och läst dem från perm till perm förmodligen många gånger. Eftersom jag kommer ihåg allting så väldigt väl. Jan Lööf var en gammal favorit för mig, men jag vet inte, det var ju hur barnlöka han har varit liksom 30 år sedan som jag läste de här sakerna.

Jag vet inte, är Jan Lööfs serier egentligen egentligen bra? Är det någonting som jag till exempel borde låta mina egna barn läsa, Felix-serierna? Jag är ju misstänksam. Jag är misstänksam mot allting som har producerats sen 1966. Det har jag lärt mig från späda år. Kanske du borde ska hjälpa mig att reda ut det här. Jan Löfvi, är han bra eller dålig?

Boris

Jo men jag vågar nästan sätta hans land på att han faktiskt är bra. Han är så jäkla egensinnig alltså. Han har alltid tecknat sin egen värld och krockat med folk. Han var ju utsatt för... Jag minns kontroverserna i Folket i bild till exempel, där man tänkte att vi måste, när vi startar tidningen, vi måste ha serier.

Så anlitar man Jan Lööf, han anlitar serien Bellman. Han blev inte så långvarig, han drev ju rätt mycket med redaktionen i sina serier. John Myrdal dök upp som porrförespråkare och sa att han själv tyckte det var väldigt roligt. John Myrdal tänkte att det var mindre roligt. Det satt ofta på sidorna en gubbe med mustasch på redaktionen.

Och den mannen förespråkade alltid att vi måste satsa mer på renporr. Det står bäst. Och till slut gick vi runt den gamla i taket där. Och Lööf fick gå vidare. Men han har ju alltid varit utsatt för... Den här typen av medelklassvänstercensur. Han har inte varit så väl sedd. Det har varit ett åhärrans liv. Det kan låta obegripligt idag, men i början på 90-talet var det en serie som hette Någonting med bilar.

Det var en interiör från en bilverkstad där han ritade fullt realistiskt en pin-up-kalender. Och den krävde ju då en massa tanter och gubbar. Så där fick man ju inte rita heller, en pin-up-kalender. Han försökte förklara att det ser ut så på en bilverkstad. Men han gav faktiskt upp och i andra upplagan så hade han bytt den mot en kattbild, tror jag. Som han sa, bara för att slippa tjafset. Så att, ja jag gillar honom. Det är ett tag sedan han bläddrade i hans gamla album, men...

Martin

Jag tror han håller. Vänster på det sättet. Med Jan Myhdal. Det är nästan garanterat att man har någonting rätt i alla fall. Ja, faktiskt. Då är man inte alltid en dålig person. Det är garanterat. Då ska jag försöka få tag på de här böckerna. Att ha här hemma i barnbiblioteket. Det blir väl aktuellt kanske om några år. Men det ska bli väldigt kul att återbesöka faktiskt.