Martin

Kraftigt ökande ensamhet bland äldre. Antalet ensamhushåll för personer över 65 har ökat med 60 000 på 7 år. Sveriges pensionärsförbund arrangerar dagstur med buss och försöker aktivt komma i kontakt med fler ofrivilligt ensamma pensionärer. Ja... Det finns inte så mycket mer att säga om redan faktauppgifterna som kommer i den här artikeln. Ensamhet bland äldre är ett växande problem.

Någonting som ökar väldigt mycket och någon som säger så att vi alla känner till vad det här beror på. Vi vet att det här kommer och vi vet att det kommer bli värre. Så frågan är hur vi ska förhålla oss till det för det är ju en väldigt känslomässig sak. Det är lätt hänt att det blir så i alla fall. Jag känner mig personligen väldigt kluven därför att å ena sidan så är det så otroligt tråkigt. tragiskt. Människan är ett flockdjur och särskilt när man är fysiskt svag, alltså till exempel i början eller slutet av livet, så är det inte ett valfritt tillägg till livet att ha en social gemenskap, utan det är näst intill en absolut existentiell nödvändighet.

För alla praktiska syften är det en existentiell nödvändighet. Och det är djupt onaturligt att äldre inte är omgivna av det. sina barn och barnbarn och andra medlemmar av sin stam när de blir gamla. Att de istället tas om hand av främlingar eller, som det ofta är i nuförtiden, att de inte tas om hand alls. Den naturliga ordningen är att en stam känner en enorm värdnad för sina äldsta medlemmar.

Och de, för att, det jag pratade om där tidigare var att de äldsta medlemmarna i stam är extremt värdefulla för att det är de som för vidare information mellan generationerna. Alltså att ju äldre du är, desto mer är du av värde. ett bibliotek, en databas skulle vi säga, nu för tiden, av ovärderlig kunskap. Och därför måste man alltid skydda sina äldre och respektera dem och dra nytta av deras visdom så mycket som möjligt.

Men det här är någonstans så långt ifrån dagens verklighet som man nästan kommer, den naturliga ordningen. Jag kan känna en sorg när jag tänker på det här. Men å andra sidan så måste jag också vara lite mer nykter och se på det här och kanske lägga band lite mer. på mina första känslomässiga impulser. Och då kan jag se att nästan alla de här ensamma åldringarna har själva satt sig i den position de befinner sig i.

Det är klart att vi har den här impulsen, att det kanske är en instinkt att tycka synd om dem. Men varför? Vi måste också fråga oss varför har de inte familjer omkring sig som vill ta hand om dem? I vissa fall så har det hänt olyckor. Kanske att vissa personers barn är döda eller på något sätt fysiskt oförmögna att ta hand om dem. Samtidigt är det så att... i sådana fall, då kan man fråga sig, och jag ber mig ursäkt här om jag uttrycker mig kanske lite väl bryskt, men varför har de inte skaffat fler barn?

För att säkerställa att åtminstone några överlever och kan ta hand om dem. I de flesta fall så handlar det helt enkelt om att de här människorna för det första har skaffat väldigt få barn med historiska matmätt och för det andra så har de inte byggt sunda relationer med sina barn. De har låtit sina barn knyta sina starkaste känslomässiga band med staten och därför har nu barnen sin primära lojalitet med staten.

istället för sina familjer. Och givetvis anser de att det är statens jobb att ta hand om deras åldriga föräldrar. Och det tycker förmodligen åldringarna själva också. Så vi hör folk säga hela tiden saker som att vi måste ta hand om våra äldre, vi har ett ansvar att ta hand om dem som byggde landet och så vidare. Men jag vill påstå att det här är helt felaktigt. Det finns en kärna av sanning.

Men ett rimligare perspektiv är att vi inte alls har något sånt ansvar för våra äldre. Tack till elever och personal vid Säkerhetssäkerhetssäkerheten. Du som person har ett ansvar att ta hand om dina egna föräldrar under förutsättning att dina föräldrar har uppfyllt sina grundläggande skyldigheter gentemot dig. Om de har struntat i sina ansvar, om de har lämnat över dig till staten för att bli uppfostrad av och indoktrinerad av statliga institutioner och byråkrater då är det inte alls självklart att du har något ansvar gentemot dina föräldrar.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt, kanske lite mer tekniskt. Som allt annat här i livet så handlar det om reciprocitet, vilket är ett främmande och lite tekniskt ord som betyder ömsesidighet. Den grundläggande regeln för alla mänskliga relationer är att reciprokera. Så om dina föräldrar har valt att inte ta hand om dig, då är det kanske rimligt att du reciprokerar genom att inte ta hand om dem.

Om dina föräldrar gjorde stora uppoffringar, om de till exempel var hemma med dig istället för att skicka dig till dagis, så tycker jag att du ska fundera väldigt allvarligt på att till exempel låta dina föräldrar bo med dig. och ta hand om dem tills de dör. Men om de skickade iväg dig till dagis så fort de bara kunde, och de inte såg det som deras eget ansvar att uppfostra och utbilda dig, ja, då tycker inte jag i alla fall att du ska känna dig moraliskt bunden. och att ta hand om dem. Och det här är problemet som vi har på en gigantisk kollektiv nivå.

Det är en oerhört tragedi på ett plan. Samtidigt så kan jag konstatera nu att folk ligger som de har bäddat. Vad säger du Boris? Är jag för cynisk och omänsklig i mitt perspektiv på den här frågan?

Boris

Nej, alltså nej och ja. Eller mest nej. Jag ska förklara ja ett sedan. Nej, det måste jag inte säga. Det var en kanonbild. Det är en bra blottläggning av hur människors medvetande har deformerats. De stackars åldringarna, de är i större synd om det. De sitter där för att de har till och med ibland intalat så att de inte är kompetenta föräldrar på 60- och 70-talet.

Och faktiskt glatt överlämnat barnen i samhällets vård. Det får de betalt för nu. Och barnen har ju... De formeras på så sätt att de vänder sig mycket tidigare än vi tror. De formas av den så kallade värdegrunden som inte hade det namnet då. Och att de bara ska se till sig själva och inte på något visionärt sätt att du ska bygga rymdraketer eller odla upp Sahara utan se till att ha roligt ungefär.

Spela bingolotto. Så att det är så. Det är inte synligt att säga, det är en väldigt exakt beskrivning av orsakerna till det hela. Sen om man ser det praktiskt politiskt, då tror jag att man måste säga det här bland folk innan man tänker efter om man tycker att det var kallhandlat. Men man måste också på något sätt ha tagit en glimt av mänsklig anständighet som finns och som visar sig hos människor.

Det är enkelt att säga att man ska ta hand om människor när de skriker. Vad som är lite enfaldigt, men för gud skulle ta hand om våra gamla. Det är för att under detta så ligger ju ett sådant här tanke på att det har ändå betalats in skatt här och det fanns ett kontrakt och att man skulle ta hand om mina föräldrar och farföräldrar. För gud skulle uppfylla kontraktet.

Jag tror att ibland via praktiskt politiskt att även om man säger precis det du säger så ska man också inte tveka att formulera kraven på att förpassa folk som låter människor ligga och få mask i såren. De ansvariga ska också till Finspång tidigt.

Vi ska aldrig förlätta en chans att skicka folk till Finspång tycker jag. Det är viktigt. Tack för mig. Men ungefär så. Man ska säga båda sakerna. Det är viktigt. Man måste få folk att tänka efter vems ansvar är din. Även om en förälder har varit så duperad- -...för att ha satt den på dagis och låtit nån vandra genom hela jävla skolan- -...så skulle det ändå lända de barnen till heder- -.att ta hand om sina föräldrar och inte bara lopa på stan.

Martin

Ja, det där är ju oerhört svåra personliga frågor och jag gör verkligen inte anspråk på att kunna berätta för folk vad de ska göra. Men det jag försöker göra där är bara att jag försöker höja ett varningens finger för den slutsats som jag tror det vanligaste folk landar i. För att man av naturliga skäl skiger tillbaka från en del svåra frågor och det är väldigt svårt att göra upp med sina föräldrar och oförrätter som ens föräldrar eventuellt har begått mot en.

Man har den här tendensen att vilja dra ett streck över det som är gjort är gjort och de är ändå mina föräldrar och det är en princip som... att man ska ta hand om sina föräldrar och ett annat argument som jag hört som är definitivt värt att överväga, det är, folk säger såhär att men jag vill ta hand om mina föräldrar för att jag vill visa för mina barn att jag tar hand om mina föräldrar, för att varför ska jag förvänta mig att mina barn ska ta hand om mig om jag har visat dem och de har sett att jag inte tog hand om mina föräldrar?

Och det där är liksom ett klokt och begripligt resonemang på flera sätt, men jag skulle höja ett varningens finger igen och säga att man vill vara ett föredöme. Och en sak man vill modellera för sina barn är att man tar hand om sina egna. Men det finns också andra värden, till exempel vill man verkligen att ens barn eventuellt ska lära sig att ge oförtjänta gåvor och låta sig utnyttjas av folk som behandlat dem illa?

Eller vill man lära sina barn att reciprokera? Att ta hand om dem och endast dem som har tagit hand om dem själva, eller som kan förväntas ta hand om dem i framtiden. För att om man tar hand om sina föräldrar trots att de inte har tagit hand om en själv Då visar man för sina barn att man ska inte bry sig om rättvisa och rättvisa. om reciprocitet utan...

Även om folk behandlar det illa så ska det ändå ge dem det som de hade betjänat om de hade agerat korrekt. Så det är också någonting man måste tänka på när man tänker på framtiden och att föra saker vidare till nästa generation.

Boris

Det där är en jätteraffinerad diskussion. Det ligger och tickar i rätt många svenska barndomsskilder. Du intar egentligen Jan Nydahlstampunkten i hans barndom. Han hatar sina föräldrar för att de inte bryr sig om honom. Oavsett hur många barn och flickor som skickar ögonen på internat.

De är icke-nära och hans mor använder honom som ett studieobjekt. Med fastlagda tider när hon kan komma in och studera honom. Det som har fascinerat honom och mig- Ingen fattar hans bredd och att han ger igen i vuxen ålder. Så den kan faktiskt sätta väldiga spår- -...och vara väldigt svårt att komma över, helt enkelt.

Om man tycker att man har en förälder i verklig mening- -...och att den har inte blivit så om att upprätta bra relationer till den- -...då förstår jag om man inte har en psykisk blockering. Nej, men då var det liksom avsagt i släkt. Det blir jättekonstigt. Är det så pass allvarligt blir det underligt. Jag tycker om tanken om nåd. Att man visar sina barn att man kan göra så här.

Det kan man också. Det beror på den konkreta situationen. Men i en del fall, om det är väldigt allvarliga... Jag vill betekna det som likgiltigt. –och inte ens förtjänar att kalla föräldraskap– –då förmedlar man en väldigt underlig inställning till barnen. Inte bara det här med reciprocitet– –utan också hur du ska vara som människa och hur du ska leva inom familjen. Där måste man se... Folk måste återigen begrunda sin historia och sin familj. Det är svårt att skriva det i det sättet. på den förhållningssätt den är möjliga.