Martin

Stefan Molyneux gör dokumentär om polsk nationalism, blir djupt berörd av landets nationella sammanhållning som kommit ur enorma uppoffringar. Konstaterar att friheten är större i monokulturella Polen jämfört med mångkulturella länder i väst. Ja, Stefan Molinieu Som vi pratar om ofta i Örebybubbla Och som både du och jag, Sofia, följer Har följt i många år Har nu gjort en dokumentär Han kallar det för sin första dokumentärfilm Eller det är hans första dokumentärfilm Men han har slagit särskilt mycket på På stora trumman för det här Sagt att det är ett nytt format Som han vill Som han vill pröva sig på att utforska Och Hans första dokumentär handlar alltså om Polen A Philosopher Goes to Poland eller något sånt där.

Och. Han, om man bara ska ta inramningen då, han åkte till Polen och var där nu i november i samband med att Polen firade 100 år som självständig nation. Det vill säga man utropade självständighet i samband med första världskriget 1918. Och sen så har det varit lite till och från med polsk struviditet, om man säger så. Under 50 års tid så var man under den sovjetiska stövelklacken och så vidare.

Men nu... Sen framför allt sedan 2015 så har man i Polen tagit en mer konservativ vändning och många människor vill ville knyta an till en sorts polsk nationalistisk historia. Och när jag ser på vad jag är intresserad av det här och vill åka och se med sina egna ögon hur det ser ut när ett är ett riktigt folk.

har folklig gemenskap och firar på sin nationaldag. Till skillnad från de här som han säger mer glättiga nationaldagsfiranden som han har själv varit med om i USA och Kanada. Och ja, jag vet inte exakt vad vad man ska fortsätta med, men han han tar väldigt starka intryck.

Nicholas

Ja, en i dokumentären så går här på en liten lokal myta. I en källare som är en bar som drivs av libertarianer som ligger i någon gammal kommunistlokal.

Martin

Han sa precis, en libertariansk meet-up som hålls i någon av kommunistpartiets gamla lokaler i Warszawa. De hade väl många lokaler.

Nicholas

Och det berättade han för dem som kom dit att han var intresserad av att titta på polen för att han hade gängs narrativet som... som man möts av är att de har kontrollerad regimedia och det är nazistfascism, rasism och allt det där. Och att Polen är ett land som är på väg rakt in i stöveltrampet i princip. Så därför så ville han åka och kolla vad det var frågan om.

Passade på att göra det då i anslutning till deras självständighetsdag. Men det som händer med honom när han är där är att han blir så otroligt tagen av gemenskapen. skapen i den här marschen för för för att fira självständigheten. Att han det som att liksom Han hans egen synighet och hans antik kollektivistiska stil.

Det kommer i kapp honom och han inser att han har. Han har varit flettig att avfärda vissa sorters gemenskaper. Och han han upplever att det är någonting som är helt annorlunda än andra gemenskaper och kollektivistiska tankeströmningar och så vidare som han har kunnat observera tidigare i sitt liv. Han blir helt tagen av all den gemenskapen som de har i Polen, framför allt för att han pratar om att man kan.

Man kan känna att folk har koll på sin historia och vet att det var liksom deras morföräldrar och liksom generationer som som har varit och krigat för självständigheten, som har blivit satta i koncentrationsläger och så vidare. Och de har en kontakt med det lidandet som det innebär.

Därför är det en mer allvarsam och somber upplevelse, den här sortens gemenskap som de har när de går på den här självständighetsmarschen. Det är det som bäckar den här. insikten på Stefan att han kanske har missat någon. ...tidigare.

Martin

Ja, dels får man se honom när han han går i den här marschen genom Varsova och stannar upp och är helt han är väldigt han är rörd av det han ser och han. Han svamlar ett mycket med hemdokumentären. Förlåt uttrycka mig på det sättet, men han pratar om sina polska rötter och att han på något sätt känner sig som han känner sig lite grann som en del av den polska gemenskapen förnamn stavas som han säger det på polskt sätt Stefan F.

Vilket han anser idag är den polska stavningen. Och han säger också att det finns någon typ av familjehistoria någon typ av polsk påbråd. Men mig vetligen så har han aldrig specificerat vad det påbråd skulle bestå av. Och han säger inte det i dokumentären heller. Men han blir enormt medryckt av det här på känslomässigt plan. Och Efteråt så märks det att han är helt uttagen också.

De åker tåg. De ska åka tåg från Warsawa till någon annan plats för att besöka en stor kyrkogård. Med en massa gravar från kriget. Och då sitter han på sitt vanliga mollernöska sätt. Och tänker högt. Med Stefan Molyneux så blir det ofta. Det blir ofta ganska melodramatiskt, ganska bombastiskt.

Det är nästan alltid oerhört själv, självcentrerat och självupptaget. Hans prat med samtidigt fanns någonting annat där som både du och jag reagerade på Sofia och som som jag också ska säga att jag tänkt på ofta vad gäller Stefan Molyneux genom åren, nämligen att han plötsligt går igenom ett rätt stort känslomässigt och intellektuellt skifte Mm När han går från att vara liksom uttalad ultraindividualist och har varit det i mer än tio års tid på Youtube till att plötsligt säga såhär Wow, jag har nog fel Det är nog inte dåligt med kollektivism i alla fall Kanske vissa sorters kollektivism men andra sorters kollektivism är nog väldigt bra Och jag vet inte, nationalism det verkar ganska bra och jag måste nog omvärdera mig i syn på kollektivism och Jag måste nog omvärdera hur jag själv ser på hur jag själv jobbar och Jag vill inte jobba ensam längre.

Jag vill inte jobba på ett individuellt, individualistiskt sätt. Från och med nu vill jag göra saker med andra människor. Istället för att bara stå ensam i min pingespoll och prata med jag, kameran och så vidare. Och på rak arm så vet jag inte hur många offentliga intellektuella det finns i världen. Som kan byta uppfattning. Och som kan liksom vända på en femöring. Och till synes, nu återigen.

Stefan Målnöj är inte en person som jag skulle beskriva som prestigelös. Men när han har bestämt sig för att byta uppfattning så har han inga problem med att göra det offentligt och bara rakt av. Säger jag hade fel om de här gigantiska sakerna tror jag, för nu tror jag att det är en helt annan grej som gör det. Och i det här fallet då individualism kontra kollektivism och slutet av dokumentären i eftersnacket så pratar han mer specifikt om white nationalism. Och det kanske inte är så dumt att han har varit öppen för det. för den idén tidigare och velat höra fler argument och sånt där. Men men nu så vill han utforska den mer mer på allvar.

Nicholas

Alltså det är som att man ser, liksom i realtid någon som har så här får en datapunkt. Det är inte en datapunkt, det är ett mer komplex, men vi säger vi kallar det kan säga en datapunkt och spasar. Om det här stämmer, då har jag liksom gigantiska fel operationer i. i hela min liksom världsbild.

Och så ser man liksom hur det här hela datapunkten bara blir som ett snöre som basär drar sönder hela väven i hans liksom världsbild. Och så ska han liksom människor reagerar olika när det händer. Vissa personer blir liksom skitförbannade. Andra börjar gråta och vissa är bara så här. Ava intressant liksom.

Ja, men de allra flesta hanterar det här. Alltså det här kognitiva dissonans. Sedan uppstår när man ställer sig inför konflikterande data med att ignorera, antingen ignorera den nya datan eller den gamla datan. Och sen så omorganiserar man sig i sitt tänkande bara utifrån det och låtsas som att ingenting har hänt. Men men han är liksom så här otroligt öppen för att bara så här tänka om och gör öppet och liksom förklara sig.

Och ja, jag kan mig att det är en väldigt, väldigt Den jag känner några människor som är så och jag tycker verkligen att det är en fantastisk egenskap att ha, att man kan vara så ödmjuk, liksom just med den här frågan. Ganska kul att han har den reaktionen för att vi har väl kanske haft eller jag har i alla fall haft en liknande känslor kring liksom valda gemenskaper tidigare.

Över på något sätt så är det som om man är svensk och har kommit ifrån. Det här påtvingade socialiseringen som är i skolan och i samhället i stort och i uttaget. Då blir det så att om man har en någorlunda konträr läggning, då blir man allergisk mot allt sånt där. Men sen upptäcker man att självvalda gemenskaper kan vara något helt annat.

Och så måste man bygga om sitt tankesätt kring de här sakerna. Jag har ju gjort det. en ganska stor omställning på de punkterna själv. Det har vi ganska lång tid. Tro kanske är den största skillnaden uppstod i samband med att vi startade bubbla och liksom upptäckte att det finns nya sätt att liksom bygga gemenskap människor på som är mycket mer av en sär helt enkelt frivilliga.

Det låter lite kornig kanske, men det tycker jag är. Det har varit lite roligt också mot bakgrund av det och experimenterat. med den typen av vad är kollektivism? Vilka självvalda gemenskaper kan vara intressanta och så här utforska det lite grann. Det senaste experimentet som jag hållit på med har varit att kolla på olika Facebook grupper med normis.

Det här är en tangent, men bjuder på det som är så här. Jag har med typ så här Peter springare i gruppen, fast i olika tagningar på olika sådana frågor och. bara doppa tårna i hur folk bildar sådana gemenskaper. Det är inte direkt någonting för mig, men det är ganska intressant ändå att sitta och titta på hur de håller på. En annan sak som är lite rolig är att vi tittade på fotbolls-VM i somras.

Då tänkte jag att nu ska jag ta mig an den här gemenskapen och se var den kommer ifrån. Finns det någonting intressant här och så vidare? Det är ganska kul för att det blir lätt att se. samt liksom. Men man får en sån stor respekt för för människorna som bildar de här moderna ingrupperna och håller sig till sina lag och allt det där.

För att de byggt dem. De möts kring ett gemensamt intresse för en väldigt, väldigt skicklig yrkesgrupp och det är lätt att fascinera sig och komma in i det. Det är inte någonting som så här. Libertarianer är inte så bra på att hålla på. Man kan inte samsas om vilken riktning man ska ta i saker och ting, men jag tror att man kan det.

Om man är lite nyfiken på att komma över sina egna tvångssocialiserings-tendenser, då kan man experimentera med såna här saker. Titta på den här dokumentären när det här grejen sker med Stefan och ta lite inspiration från det.

Martin

Det ska bli mycket spännande att följa Stefan Molyneux resa. Vart han vart han ska ta den här impulsen. Dels praktiskt när han säger att han inte ska göra saker ensam. Han ska göra det kanske blir mer här. Han har gjort mer resor på senaste och mer föreläsningar och sådana saker. Kanske kommer försöka göra mer av den bara. Han verkar också få blodad tand i polen av att de kunde ha ett möte, ett öppet möte på stan utan en massa hot utan att vara med.

massa avfärd människor som var där och hotade och försökte stänga ner och så vidare. Det tyckte han var det iran om liksom lång lång stund i början av dokumentären. Tänk fantastiskt att det finns yttrandefrihet i praktiken och mötesfrihet. För det hade man aldrig kunnat göra i USA eller i Australien där han var förstökte för ett tag sedan och så vidare. Ja jag undrar om inte om inte man riskerar finns det risk att han hoppar i galet tunna här med till idén om white nationalism.

Och vi ser lite grann i praktiken det här dilemmat här som vi pratat om tidigare, olika sammanhang, i rad i bubblan. Problemet när amerikaner närmar sig idén om nationalism när de inte har någon nation, när de har lämnat nationerna bakom sig, de har inte längre riktiga europeiska etniciteter utan de har med det här amalgamet pseudo-etniciteten från den amerikanska smältdegen och det är då de måste prata om nationalism.

nationalism för att den identiteten kan ha. De kan bara säga att de är vita för att de är inte längre svenskar, tyskar, italienare. I Målernös fall då skulle han vad skulle han vara, liksom britt eller irländare eller eller något sånt där? Och då blir istället den här den här genomvakt nationalism som jag i alla fall är väldigt skeptisk mot. Jag hoppas att han att han närmar sig den idén lite försiktigt och med sin sida. delvanliga klokhet.

Nicholas

Jag tror att det är.

Martin

Jag blev lite orolig när jag såg hur han gick och gick loss på den polarska nationalismen när han plötsligt såg att han var polack. Ingen annan av de hundratusen personer i demonstrationen som för en sekund skulle tycka att han var polack. De tycker förmodligen att det är ganska åkvärt att han står där och liksom och grinar över sin polska nationalkänsla.

Nicholas

Ja, men det är jag tror att det kommer. kommer det att komma naturligt för honom. Jag tror inte att det är så naturligt för de normala amerikaner, men så här. De de måste se saken från sitt angloraster, men de kommer ju ha med sig faktumet att i anglo världen så kan de inte ha den här typen av möten som han talar sig varm om, utan det handlar om polsk nationalism, om liksom de här enskilda polackerna och deras, liksom mormor eller mormors mormor och liksom.

den personens kamp och så vidare. Det handlar om blod och jord. Om man kommer från anglo världen och inser att vi kan inte prata de här sakerna utan att vi blir attackerade av, men egentligen mot attackerade av folk som är som vi, för det är ju som mest andra vita människor som som håller på med Peko polis grejerna, inte bara, men mycket.

Ja, då måste de ju också ha med sig det när de har. Man betraktar Östeuropa. Jag tror att om man börjar titta på den här gemenskapen, eller den här liknande gemenskapen, eller bara faktumet att det finns yttrandefrihet i praktiken, och det här han pratar om, då kommer man märka ganska snabbt att det går som en Berlinmur över kontinenten fortfarande. Och det är ju inte... Man kan säga att det är lite ombytta roller.