Martin

Henrik Arnstad. Vi lever i ett nytt år noll, där överideologin antinazism som dominerat sedan 1945 ersätts med något nytt. Förändring exemplifieras av att det idag är omstritt att döda nazister i datorspelet Wolfenstein 2, samt att det 1979 inte var kontroversiellt tankegods att nazistmarscher ska krossas med överlägset våld.

Ideologier gör 2017 upp på diskurser i ett slagfält i hopp om att utgöra ny bas för mänsklig framtida existens.

i ETC. Eller om det eventuellt delvis är en bokanmälan. Han refererar inledningsvis till Yvonne Hirdmans bok som jag tror är nyutkommen. Men det är ändå mer som en sorts spetig utläggning om Henrik Arnstad senaste neurotiska känslor om och kring sin samtid.

Jag tycker den här artikeln är intressant av flera skäl. Dels naturligtvis för att Henrik Arnstad är en sorts rikspajas som uppmärksammas och har en sorts memetisk kraft. Saker han säger, bilder av hans ansikte och så vidare sprids som en del av en avslutning. Bildmemor och copypasta, hans ord blir bevingade väldigt snabbt.

För att de är extrema och underhållande. Men han bjuder verkligen på sig själv, han förnekar sig inte i den här artikeln. Det är en klassisk Henrik Arnstad, kan man säga. Det är också en intressant artikel, för att han säger vissa saker som jag helt håller med om. Och som jag tycker är viktiga och som jag tycker det pratas för lite om. Jag blir bara lite häpen när jag ser vissa sådana käpphästar som jag har och som jag har tjatat om.

Och försökt föra fram som nycklar till att förstå samtiden. Det känns för mig ibland som att jag står och skriker i öknen. Men nu säger Henrik Arnstad exakt samma sak. Han gör naturligtvis en annan värdering av det. Och en annan analys i slutändan. Men till exempel då. Han konstaterar att... Han skriver så här så skaffar man en nysmans idag över ideologi.