Martin

Johan Lundberg, kulturetablissemanget En flock Zebror, som endast förmår producera degenererad kulturkritik. En mycket intressant artikel av Johan Lundberg som jag kan tycka har fått en lite oförtjänt snuttig och inte sägande rubrik på bubbla. Så låt oss introducera den lite närmare.

Kritikens kris heter den här artikeln som är del 1 av flera delar. Minst två, kanske tre delar ska det bli på temat kultursidornas förfall. Johan Lundberg tar sin utgångspunkt i en kvantitativ jämförelse som man har gjort. Där han har tittat på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, de tidningar som traditionellt i Sverige under 1900-talet i alla fall har ansett sig ha haft de mest framstående kulturdelarna.

Han har jämfört septembermånad 1987 med september 2017. Och han har räknat till exempel antalet bokrecensioner och han har också räknat antalet artiklar som som har en viss stil, håller vissa kriterier och så vidare. Och även om de här siffrorna såklart inte är huvudpoängen så tycker jag att det är ett ett utmärkt sätt att förankra Kanske gubbigt gnäll eller nåt sånt där va?

Jag har själv en del funderingar kring lite den stilen för att vara lite provokativ. Men jag ska försöka komma till saken nu och sammanfatta varför jag tycker den här artikeln är så fantastisk. För mig som är lite yngre och som inte har egna minnen av hur otroligt stimulerande och intressant det var att läsa Svenska Dagbladets kultursida år 1998.

Den här fantastiska scen som Lars Gustafsson skrev när han anmälde Olof Lagerkrantz bok och sånt där. I bästa fall som jag hittat någon arkivkopia 20 år senare. Men det är jätteintressant för mig att få läsa sådana här texter från folk som har varit med. För det sätter fingret på att förfallet har varit ännu mycket större.

än vad jag har uppfattat det som. Men jag vet ju att det har chanserat. Jag vet ju att kultursidor förr i tiden handlade om till exempel att skriva seriösa recensioner av böcker från ett estetiskt, akademiskt, historiskt perspektiv. Och numera så kan kultursidorna lika gärna handla om Melodifestivalen eller som det står här Carolina Gynnings bröstimplantat som fick ett stort reportage i Svenska Dagbladets kulturbelaga 2007.

Eller till exempel när Bert Karlsson testade semlor. Det var också Svenska Dagbladets kulturbelaga. Och som Johan Lundberg påpekar då så är det här väldigt långt från Svenska Dagbladets kulturbelaga. Jag får citera här.

Men även 1987 så stod de här kultursidorna flera huven högre än vad någon ens fantiserar om att göra idag. Enda chansen idag att få liksom doppnar och kvalificerad kulturbevakning det är väl, det är kanske Timbros median som vi läser på just nu eller Kvartals, som en förelänk som vi tittade på varifrån.

Boris

Ja, det är en obegripligt snabb chansering och Och när man valt 87 som ett årtal, det funkar, man kan ju ta 77 också, 67, alltså någonting händer ganska snabbt under 90-talet och har accelererat nu under 2000-talet.

Det är intressant med alla, om man bara tar Stockholms-talet. De fyra stora tidningarna i Stockholm och då var jag äntligen fem när man hade en anständig Stockholms-tidning också. Jag minns i min egen ungdom när det var en självklarhet att du faktiskt varje dag läste kultursidorna i var och en av dem. Och de var jävligt olika. Men det viktiga var liksom att det var texter av, de hade liksom halt och innehåll.

Det är bra exempel som han tar upp här med. med Gustafs ansågning av Lagre-Krans kanorad biografi. Det är två vittskilda personligheter och filosofier och ideologier som möts i den kraschen. Och även när Eker Waldhjärn sig in i debatten sedan av stöttar.

lagerkrans. Men den typen och det viktiga är att bara en av dem har rätt. Men alla tre skriver faktiskt kunnigt och läsvärt. Och det är det man kan sakna på kultursidan, att det inte finns tydligt profilerade skribenter på kultursidan som står för en ideologi. Sen skiter jag egentligen i vilken inriktning de har, bara de är kunniga.

Och det är det vi saknar i en sån sanslöst hög utsträckning idag. Du har liksom inte på något område kulturkritik värd namnet. Det är bara att titta på Expressens kultursidor. Deras stolthet var att de alltid hade Sveriges bästa teaterkritiker. Det hade de i årtionden. I dag skriver de knappt om teater. Och skriver de om teater så är det ju fylleskandaler och annat på kultursidorna.

Det finns ett bad man inte får kasta ut med badvattnet här, tror jag. Och det gör att... Vi som jag och Johan här som befinner oss i den nischen gnälliga gubbar det var bättre för på kultursidorna. Våra följerslagar brukar ofta hävda att det är populärkulturens fel. Det skrivs för mycket om populärkultur på kultursidorna.

Och det tycker nu inte jag. Problemet menar jag är att det skrivs för lite analytiskt om populärkultur. Alltså populärkultur är en väldigt viktig del av kulturdebatten. Men problemet med dagens kultursidor i Sverige är att de är bara refererande. De berättar ju vad en och annan tv-serie handlar om. Det är stora intetsägade intervjuer med folk i tv-serier eller i olika filmer.

Idolporträtt av författare var åt ut i frukost. Varför kraschade ditt förra äktenskap åt den typen av idiotier? Men det förekommer ingen analys av olika trender och genrer i den omfattningen. Det hör hemma där. Vi ska inte ta bort populärkultur. Vi ska ha kunniga skribenter som kan analysera på det området.

Martin

Det är en intressant poäng tycker jag. Jag känner nästan att jag är för ung och okunnig för att kunna uttala en uppfattning ifrån det. Men det verkar rimligt för mig i alla fall. Åtminstone i en sorts övergångsperiod om vi tänker oss en återgång till forna kultursidornas. storhet och intentionsdjup, så bör man kunna gå genom populärkulturen.

Dels för att man kanske måste av ekonomiska skäl, efterfrågarskäl möjligen, vi kanske kan återkomma till det. Men också för att om det faktiskt var folk proppade sina huvuden smockfull av. Om det är så att det är Harry Potter och Game of Thrones som faktiskt upptar människors tankar och formar deras tankar och vad de håller på med, så känns det ju oerhört annorlunda att intelligenta kritiker analyserar och bryter ner de här sakerna.

Det är säkert ett sätt att nå ut till folk också. Jag själv kan erkänna att jag tycker att det blir lite tråkigt ibland när man läser något lång isä om en person. En obskyrd poet från Kazakstan eller något sånt där. Då kan jag tänka så här, väldigt intressant för de som gillar kazakisk poesi, men... Ibland är jag så ung och sovitalistisk att jag undrar vad är relevansen.

Men jag har några andra funderingar som jag undrar över. För jag tycker det låter fantastiskt, den här bilden som jag och Lundberg målar upp av hur kultursidor fungerade i förr i tiden. Men det känns som att de är omöjliga idag av flera olika skäl. Till att börja med är det frågan om efterfrågan, finns det en marknad?

för den här typen av skriverier. John Lundby själv verkar vara inne på att det handlar om en sorts åtminstone delvis om en sorts kommersialisering av medierna som gör att man till exempel hållit sig mycket närmare radio och tv, kommersiella, till exempel bokförlag. Att man skriver om kanske däckare och andra böcker som säljer bra.

Men han verkar vara inne på att tidningarna anpassar sig mer till olika typer av kommersiella intressen. Det verkar åtminstone inte vara en heltäckande, en uttömmande förklaring tycker jag. Till exempel finns det uppenbarligen... I det här valen tycker jag så finns det en politiseringsagenda som vi pratade om i det förra inslaget.

Det är annorlunda uttryckt ett informationskrig eller ett kulturkrig där den här typen av skrivir som kultursidor, där man har behövt oskadliggöra dem för att de är ett hot mot att rulla ut en viss agenda som har delvis liksom transformerats och intensifierats efter att muren föll.

Då, så att säga, vänstern transmogrifierades till en ny form. Men, det är min första fråga. Jag skulle gärna höra vad du tänker om det, Boris. Finns det en efterfrågan? Finns det folk som är intresserade av att läsa det här numera? Finns det en kommersiell basis för att ha en traditionell kultursida? Kan man göra en affär av det? Helt enkelt. Eller ha tiden på sårligt seglet ifrån den här typen av saker.

Boris

Det är en fråga som man egentligen inte vill peta i faktiskt. Risken att man blir så deprimerad. Och frågan är om man ska peta i den så mycket. Det finns så många processer igång. Kultursidornas kollaps beror väldigt mycket på att man aldrig ska underskatta den interna kulturen på tidningen.

Att det blir stora tidningsmaskinerier och allt det är en bubbla. Bureokrati så är det de minst begåvade, de mest fullsamma och slickade som stiger uppåt i graderna. Och de som vet vart vinden blåser och som kan känna av vad överheten vill att man ska tycka. Och tar vi kultursidorna, det är därför vi har sådana jävla obildade nickedocker som kulturchefer idag på de stora svenska kultursidorna.

Och... Jag lyckas alltid glömma bort var kulturchefen på svenskan heter så jag vet inte nu vem han eller hon, jag minns inte för att den personen syns ju inte i offentligheten som forna tiders kulturchefer gjorde. Det är politruckor alltihopa. Och därför får man den här snabba förflackningen. Och en sån här förflackning slår ju oerhört snabbt sen genom i det allmänna medvetandet att folk äter ju det som bjuds.

Och det som bjuds idag på kultursidor är sånt. Om du är intresserad av populär kultur kan du ju lika gärna läsa snabbare uppdaterade och spänstrigare skrivna uttryck. Texter på amerikanska bloggar till och med. på svenska kultursidor. Så att marknaden har försvunnit, folk har lärt sig av med att läsa sådana saker.

Och sen tror jag att bildningshungern har försvunnit i alla samhällsskikt. Det här liksom personligt individuella, att jag ska vara bildad, det har ett egenvärde i sig att jag vill veta mer. Den sociala grunden har försvunnit för detta. Och förborder det för att kunna delta i det offentliga samtalet, håller jag uppe att det är ett par som stod på kultursidorna.

Även om det tillhörde vanligt arbetande folk, eller jag ska uttrycka det. Allt det där är borta, eroderat, förstött, förrört. Så jag tror inte det är så att det är ute i lägenheterna av vilden i Sverige sitter folk och bara suktar efter en anständig kultursida. Det tror jag inte. Däremot så tror jag att det är klart att det är kommersiellt gångbart att skapa kultursidor i det här kulturmagasinet i en och annan form. att det är en ekonomiskt lönsam affär utan att man ska inbilla så att det kommer att nå någon slags massomfattning av påverkan på den offentliga debatten.

Martin

Okej, en strim av hopp i alla fall. Du har delvis redan besvarat den andra frågan som jag tänkte ställa. Dels finns det en efterfrågan, finns det en marknad, men sen finns det någon ambition. Finns det någon som vill göra det här? Det räcker inte med att trycka på knappen och säga att nu ska vi ha en kultursida eller finansiera en kultursida. Nu har vi en affärsmodell som funkar. Vi måste också ha skribenter som är beredda att förkobra sig själva, anstränga sig och som är medvetna om det.

Det är väldigt farligt för ens karriär. Och kanske några till som handel, men det känns för mig som att de, rätta mig om jag gör fel, jag skulle bli glad, men det känns för mig som att de blir färre och färre.

Boris

Ja, men de är färre och färre. De dör ju ut och även profiler som, vi har ju några veteraner på kultursidan som var bra på impotitalet och som nu är helt förstörda. Jag kan inte förstå att det är samma människa, jag kan inte förstå att en sån som Dave Zahn till exempel som faktiskt var en kvinna. Mångsidig teaterkritiker och spensdiskribent på 70-80-tal har havererat så totalt.

Och det finns några till. Där är det ganska hopplöst. Alltså väldigt konkret, när jag sitter och går igenom Bubblas BBS till exempel, då tänker jag ofta att, men fan den personen skulle jag vilja ha på kultursidan och skriva artiklar på det här temat och så vidare och så vidare. Alltså, det fortfarande är ju så att människor ägnar, så.

Och där har vi, och i många andra sammanhang också, finns det alltså fortfarande kvar människor som ägnar sig åt riktiga verksamheter, försörjer sig på något annat än kultur, men som på ett väldigt självständigt individuellt sätt odlar specialkunskaper på olika områden och som inte är beroende av någon annans godkännande för att hysa även i det offentliga samtalet aparta åsikter.

Tack för mig, och jag hoppas att ni har en bra resa. Så att jag ser framför mig ett svenskt intellektuellt landskap. som är fragmentiserat, att där ute i stugorna det finns inte en massa människor som suktar efter nya bra kultursidor men det finns rätt många som skulle kunna ingå som skribenter på en ny kultursida och därmed skulle man få en helt annan dynamik alltså för de måste bygga väldigt mycket på människor som, just som jag sa, som försörjer sig på annat men som också är extremt kunniga på ett område. Det må vara sumombrottning eller tidiga romerska poeter strax innanför falskperioden. Alla de finns ju där ute.

Martin

Ja, det säger nu Boris i sant och jag tycker det är ganska hoppfullt att tänka på det. För jag har ju också sett de människorna, till exempel i bubblerkretsar och andra sammanhang, att den här ambitionen finns, viljan finns och också förmågan. I högre sträckning så finns bildning. Formuleringskonst Och i viss mån så letar den sig ut även i offentligheten.

Man ser nya unga skribenter som gör väldigt bra ifrån sig. Jag tycker till exempel att den här Ludvig P. Svensson, som har börjat blogga bara de senaste månaderna, skriver ett helt fantastiskt bra texter. Jag tror att han är ganska ung. Jag tror att han är Jag vet inte, jag har fattat att han är student eller något sånt där. Men han är ju en sån, det ser man ju på hans texter, att om han fortsätter på det här sättet och skriver så här bra texter, hittar så här intressanta ämnen, så kan ju han om tio år, skulle han kunna vara en av de här kulturskides-giganterna som vi inte har längre. Mm, precis. Och det är ju faktiskt väldigt hoppfullt.