Martin

Annie Holmquist, antimobbningsprogram på skolor verkar ha motsatt effekt. Tecken på dagens fixering vid att öka medvetenheten kring problem är underlägsen kultivering av moral och dygdigt agerande. Ja, ännu en intressant artikel från vår vän Annie. Den handlar om mobbning.

En av mina. Mina absoluta hjärtefrågor, sådana här saker som får mitt blod att kokas, som väcker barndomsminnen, som har svårt att inte bli ganska känslomässiga när jag läser om det här. Det finns en fråga som ständigt återkommer. Jag tycker det är väldigt frustrerande att ständigt så kan man fastna på ruta 1. Det är så med så många man frågar.

Man har ett problem, alla kan säga att det är ett problem. Alla kan till och med förstå att det är ett fruktansvärt problem. Det utbrötet finns överallt och har funnits under lång tid. Och ändå står man och stampar på varför. Varför är det så här? Hur kan det vara så här? Hur kan det vara så att vi har mobbning? I alla skolor, hur kan det vara så att alla barn, att 99% av alla barn, kommer i kontakt med mobbning, blir mobbade själva eller är rädda för att bli mobbade, även om de inte blir direkt mobbade själva.

Men det är också att vara ett offer för mobbning. Att oroa sig för att bli nästa offer. Och i viss utsträckning så är det det som driver människor att själva bli mobbare. För om man själv blir mobbare och mobbar andra, så är det det som driver det. så undvik man i alla fall, då skjuter man upp den möjligheten att man själv kan bli den som är mobbad.

Det är lite av ett missförstånd tror jag, att det är en huvudsaklig drivkraft bakom mobbning och att det är liksom mobbare i offer och det är deras egen osäkerhet och så vidare. Men det är en komponent i alla fall. Så en, den mest uppenbara orsaken, och det här är ju också någonting som Annie Holmqvist naturligtvis tar upp, det är ju att Orsaken, huvudorsaken, grundorsaken är helt enkelt den moderna skolans datu, den typen av institutionaliserad, tvångsbaserad skola.

Jag har i ett citat här så hon citerar Carrie MacDonald, som är en annan skribent på den här sajten, Intellectual Takeout, där Annie Holquist skriver. Hon skriver så här då att om människor placeras i miljöer. där de har begränsad frihet och kontroll, så kan det utlösa mobbingbeteende. Och om de som blir mobbade inte kan välja att lämna, då kan fientlighet fortsätta på obestämt framtid.

Det här är ju grundorsaken. Det är lätt att förstå varför man inte, till exempel i svensk skoldebatt, där man faktiskt pratar om mobbing ibland, det är lätt att förstå varför man inte kan sätta fingret där på grundorsaken. För då skulle man behöva säga det. Hela premisserna och alla heliga principer och hela vårt system, grunden för hela vårt system, är orsaken till mobbning, är grundpremissen för mobbning. Det vill säga att man tvingar in barn i en institutionaliserad, byråkratstyrd, industriell system.

Hantering. Ett annat ord, för jag vet att vissa tycker att det är överdrivet, men ett annat ord för att hantera människor på det sättet är koncentrationsläger. Kolla upp definitionen om du tycker att det låter konstigt eller överdrivet. Koncentrationsläger betyder inte att man kastar in folk i ugnar och gasar ihjäl dem. Koncentrationsläger betyder att man samlar människor på en plats och kontrollerar deras beteende hela tiden.

Det är klart som fan att det blir väldigt dåligt. Det är klart att man piskar upp konflikter mellan människor. Och som det påpekas här, om man inte ger folk en möjlighet att lämna, du säger att sluta gå i skolan, då kommer det att fortsätta för alltid tills man äntligen släpper ut dem från koncentrationsinstitutionen. Men, det här är en intressant grej i den här artikeln, det finns mer som beskriver det.

spelar in i den här faktorn som en artikel i en kriminologisk tidskrift illustrerar. Nämligen att där man har antimobbingkampanjer i skolor så har det visat sig ha en negativ effekt med avseende på det som man kallar för peer victimization, alltså att barn blir offer för andra barns beteenden. Så dom eleverna som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som är på skolan, de som Fem som går i skolor med antimobbingprogram hade i hög utsträckning upplevt mobbing jämfört med de som gick i skolor som inte hade antimobbingprogram.

Och vi vet inte, jag har inte detalj inom studien, det kan ju vara så naturligtvis att de skolor som hade antimobbningprogram, de fick antimobbningprogram för att det var mycket mobbning där. Exakt. Det är lite grann orsak och verkan här. Men, som sagt, jag har inte läst studien. Jag gissar att de har ett minstens resonemang om det, även om de kanske inte har en vattentätt korrigering för det i sin forskning.

i sin metod. Men mobbning är ett universellt fenomen. Det är väldigt, väldigt sällsynt med skolor som har ingen eller väldigt begränsad mobbning. Det är skolor som är så annorlunda från andra skolor att de knappt bör kallas för skolor. Men som de säger i den här artikeln, det är möjligt att mobbare har lärt sig antimobbningstekniker, men valt att inte använda sig av dem.

Poängen som Annie Holmqvist gör är att det finns ett problem med att hela tiden försöka medvetandegöra sådana här problem, att höja medvetandegraden om det. På ena sidan kan det vara bra för offren. De kan säga att de har blivit utsatta för det här, me too. De kan få hjälp, men det kan också vara något som...

De kan få tillfredsställelse och status av det. Men också förövarna, mobbarna, kan få ett visst mått av prestige. Och kan få mer uppmärksamhet för det de gör. Även om alla är överens om allt. Om det är fel så får de uppmärksamhet och de blir utpekade. På ett sätt så blir de upplyfta och får en annan statusposition. Det är en fråga som Annie Håkvist ställer. Hur man ska minska mobbning utan att det resulterar i en överfixering på problemet. Vilket är en generellt intressant frågeställning.

Boris

Jag tycker hon antyder att det enda problemet jag ser med hennes texta är att hon inte har någon anledning att göra det. Jag tycker hon antyder fel sorts svar, eller missar det stora problemet. För hon lutar sig i slutet mot Noah Webster och talar om vikten av att läraren ingesserar nästan rätt sorts moral i huvudet på de små liven.

Och jag har svårt att se förutsättningarna för detta. Därför att en någorlunda fungerande skola bygger på att samhället har fungerande moraluppfattningar och syn på individ och samhälle och familj. Om inte det finns, då faller alltihopa. Jag skulle vilja hävda tesen att, som det ser ut i stora delar av Västerland idag, inte överallt, så är det så att själva tanken på att upprätta de här konstellationslägen och fösa ihop en massa elever...

De måste då hämtas från miljöer där det inte råder någon syn på flit, moral, ordning och dygd. Och låta dem undervisas av lärare som inte har en uppfattning om detta. Det kan bara leda till problem. Det hjälper inte om man byter ut antimobbingprogrammen mot förnuftigare grejer som några webbstadsprinciper.

Det kommer i alla fall att gå åt helvete därför att man har bara koncentrerat en massa problem på en begränsad rumslighet. i ett begränsat rum. Det snarare menar jag att man måste börja tänka på att de som har barn i den åldern att de ska börja gå någon slags skolgång så måste man extremt noga idag som förälder överväga var ska mina barn gå i skola?

Hur ska de fostras och av vem? Jag vill koppla tillbaka till det där du sa om hur man som individ ska ställa sig till de andra, eller hur ska jag kalla dem? Det funkar liksom inte att låta sina barn gå i dagens skola och hoppas att man ger dem flitigt deltagande på föräldramöten så att de kan råda bot på saker och ting. Där har det gått för långt.

Martin

Jag håller förstås med om det. Man kan ha de här idéerna. Det är säkert sunt att man ska lära ut exempelvis dygder och försöka ge barnen en sorts inre känsla för dygder och moraliska plikter och så vidare. Men jag skulle tycka att det var för fel att göra det inom ramen för en konventionell skolgång och säga att vi kan göra skolor bättre genom att försöka äta.

indoktrinera barn på lite annorlunda sätt, eller utveckla deras moraliska gränser, eller hur man nu vill beskriva det. Nu höll jag på att göra en till liknelse 70- och 80-tiden, men jag ska hoppa över det, det blir tjatigt kanske. Grundproblemet är ju själva skolan. Så länge du låter det problemet vara kvar så kan du likadant...

Men ärligt talat, om du låter dina barn gå inskolad... Det är för tillbakavändsätt att se på det. Och om man tar bort skolan, så blir det ju inte så bra. Om man tar bort skolan, då finns inte det problemet längre. Barn kan ju bli utsatta för mobbning i andra sammanhang också.

Man kan bli retad, man kan få stryk och så vidare. Om man är ute och leker på gatan eller i en park med andra barn. Skillnaden där är att barnen kan gå därifrån. Det är inte roligt om man skulle önska att det inte hände. Men det är ändå en möjlighet att lära sig en läxa. Det säger folk så här, jag tycker inte det är så dumt att mina barn är lite mobbade och slagsmål i skolan.

För de måste lära sig att livet är hårt och man måste ha skinn på näsan och stå på sig. Och allt det är inte dans på rosor. Det är ändå bra, jag är glad åt mina barn. Tack till elever och personal vid arbetet med det här programmet. Det härdade lite grann. Men förutom att livet inte är så, förutom att livet i en civilisation inte är på det sättet, mobbning accepteras bara i skolor. Det accepteras inte på arbetsplatser bland vuxna till exempel. Vuxna människor åker i fängelse om de gör det som man tycker att barn ska bli utsatta för, för att de får skinn på näsan.

Om du är bara i en park eller en gata, du är inte i skolan och du blir mobbad, retad eller förstyrknad, då kan du gå därifrån. Och så kan du bara inte leka med de barnen längre. Och i allra värsta fall, du kanske inte går tillbaka till den parken eller den delen av skogen eller någonting. För där är de andra barnen som inte gillar dig, eller du gillar inte dem eller något sånt där.

Men om du är i skolan, den stora skillnaden då, det är ju att du kan inte gå därifrån. Därför att de mobbar dig på rasten mellan lektionerna. Och sen så trycker de in dig igen i samma klassrum med de andra barnen, dina plågohandar. Och sen sitter du där och kollar på klockan och räknar minuterna och är rädd. För du vet att snart är det nästa rast.

Och då tvingar de dig igen och tvingar dig ut på skolgården. Och där kommer plågohandarna kunna vara över dig igen. Och leta rätt på dig och slå dig eller förnera dig eller vad som nu händer. Och det är en enorm skillnad. Så att om man tar bort hela det tvångsystemet i skolan. Då har man naturliga säkerhetsventiler. Som gör att då kan man faktiskt få en situation där ett visst mått av konflikt barnen emellan.

Inte behöver vara någon destruktiv, det kanske till och med kan vara lärorik. Det kan vara så att man kan få lite skinn på näsan och lära sig att hantera konflikter och så vidare. Det går bara inte att lära sig att hantera konflikter på ett civiliserat och rimligt sätt inom ett ramverk av tvång genom att tvinga in människor i de sammanhangen. Och återigen, det är inte så civilisation funkar. Det är inte rimligt att träna på ett scenario som man bara accepterar under träningsfasen.

Boris

Jag tror också det är viktigt i det här sammanhanget som du är inne på att diskutera skolornas storlek. För oavsett hur skolor styrs och vilken regim de befinner sig under och ledning och skolpolitik och så vidare. så tror jag att det problem vi har beror väldigt mycket på just det fysiska rummet, alltså de jättestora skolorna.

Och att det är nästan en medveten politik från staten i deras vilja att överta barnen från föräldrarna. För att när du bygger skolor där det finns tusen elever, då tar man bort en viktig del. samhällelig och social skyddsfaktor i den lilla skolan. Där kommer det ju, och som är kopplat till en slags geografisk ett geografiskt upphämtningsområde.

Där ökar möjligheterna att föräldrarna känner varandra. Och den saken, och den finns inte riktigt i Holmqvists lilla text här, det är för att den handlar bara om förhållandet lärare och elev. Det är ju också oerhört viktigt med förhållandet föräldrar mellan och mellan föräldrar och elever att det bandet inte är brutet.

Att du kan gå över till föräldrarna, till skolgårdsmobbarna och säga att nu får ni ta mig förantar tag i nisse, han är ju helt dum i huvudet. Annars kommer jag hälsa på en gång till och då blir det inte så roligt.

Martin

Det är en jätteviktig poäng och naturligtvis är det så i ett någorlunda traditionellt lokalsamhälle att om de andra barnen är taskiga mot dina barn så vet du vilka deras föräldrar är. Du kan gå hem till dem och förutom att det finns sociala mekanismer som på ett bättre sätt kommer få de föräldrarna att försöka styra upp sina barn lite bättre så kommer du också kunna göra saker för att påskynda en korrigering om det skulle behövas.

Samverkan mellan föräldrar är A och O. Därför att... Därför att... Saken är mycket större. Saken handlar egentligen om hur... Hur kan familjen... och lokalsamhällen. själv organisera för att få en generellt sund social situation. Och det går förstås utöver det här till en massa andra frågor. En sak som jag själv skulle vilja, när jag själv har haft, det blir lite mer personligare, men när jag själv funderar på hur skulle jag vilja leva jag och Sofia, vår framtida familj, de barn som vi förhoppningsvis får i framtiden, hur skulle vi vilja leva?

En tanke som vi ofta har pratat om Jag skulle vilja bo i ett lokalsamhälle, en by eller en plats där det är förbjudet att sätta sina barn i skolan. Du kan naturligtvis inte stoppa dig från att skicka dina barn till en skola, men om du gör det så ryker ditt hyreskontrakt. Då måste du flytta och bo någonstans. Vi kan inte stoppa att andra barn går i skolan, men vi kan se till att våra barn slipper ha något att göra med barn som går i skolan.

Det tycker jag skulle vara en rimlig regel för ett lokalsamhälle. Enbart hemskolning, enbart biskolning är tillåten. Ingen skolning av barn är förbjuden. Det betraktar vi som inhumant och en social ohyra som måste avlägsna.

Boris

Fascinerande, men förstod jag det rätt här? Ni tänker er enbart hemskodning, alltså du kan inte ens köpa den här lilla, som jag alltid varit förälskad i, den här lilla. Villa Västern, byskolan med stränga skolor där inne. Han står med en stor jävla klocka och ringer in ungarna och håller alla i herrans tukta förvåning. Inte ens detta alltså.

Martin

Det här är ju spekulativt och teoretiskt va? Jag gör en liten anspelning på det vi pratade om i förra inslaget apropå diskriminering. Att isolera sig själv och klippa bort dåliga influenser från livet va? Men jag tänker mig så här att drömmen vår är att bo i ett fungerande lokalfamilj, en by. Att bo i en bra by. som består av ett antal familjer. Där familjerna och barnen är det som är i fokus och är det högsta värdet som har samlats kring.

Så rimligen så hjälps byn gemensamt åt att ordna utbildning. Så att man poolar kompetenser och resurser. Så man kan säga att man har en liten byskola. Men det är lite sjukt i min värld att säga att man har en byskola. Det är lite som att säga att vi ska ha vårt eget koncentrationsläger. Fast ett bra koncentrationsläger. Visst, man kanske kallar det för skola men man har en skola. Det kommer ju vara helt annorlunda. Det kommer ju mer vara som en sorts gemensam hemundervisning av barnen.

Även om man till och med skulle ha en gemensam skolbyggnad eller något sånt där i byn för att kunna ha föreläsningar eller utrustning som man behöver och sånt där. Så skulle jag mer tänka på det som att man polar resurser för hemundervisning än att man startar en skola tillsammans. Det är i alla fall min dröm. Det är så jag tänker på det i mina än så länge banlösa fantisier.