Martin

Läkare utan vänster. Vården respekterar inte patienters autonomi. Paternalism gör att människor inte tar ansvar för sin egen hälsa. Vi har en intressant inlägg från Läkare utan vänster, den relativt nya frihetliga läkarbloggan med ett antal läkare som skriver under pseudonym. Det är alltid kul att få höra de här alternativa perspektiven som ibland är väldigt politiskt inkorrekta.

I det här inlägget tar Läkare utan vänster sikte på inget mindre än den öppna perspektiven. Hippokratiska Eden. Själva hörnstenen, som åtminstone många av oss utomstående skulle tänka på. Själva hörnstenen i den etiska dimensionen av läkaryrket. Men skribenten här påpekar att visserligen så hade jag den uppfattningen när jag började på läkarprogrammet.

Att läkarens roll är att aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Och det har sitt utbrund i alla fall, den hippokratiska eden. Men det vår skribent upptäckte över tiden är att det som fattades i sjukvårdens perspektiv var autonomi.

Patientens autonomi, men också, och det tycker jag är ännu mer intressant, var faktiskt läkarens autonomi. Patienters autonomi är något som man ibland kan beröra i diskussioner, även om man sällan gör det på allvar. Läkarens autonomi och läkarens rätt att bestämma över sitt eget arbete, det är däremot något som man, jag vågar påstå, att man har så glatt som aldrig pratat om det, vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Men faktum är, som du påpekar, att det här sättet att tänka, till exempel den hippokratiska eden, vilket det inte är så ofta att man formellt svär en ed, men det är en vägledande idé, den fråntar läkaren moraliskt ansvar. Den gör att man inte behöver tänka på vad som är etiskt och som är rätt och vad som är fel. För att läkare redan har redan satt svaret på den frågan.

Dessutom så framställer det implicit läkare som allmänhetens tjänare. Läkarkonsten som ett redskap som inte får spridas till vem som helst. Men som den här läkaren själv skriver, att vederbörande är för sin del less På medicinens upphöjda status och på synen på läkare som altruistiska välgörare. Är det inte uppfriskande, Boris?