Martin

Per Axel Jansson, debatten om UR, syn på normkritik klingade av alldeles för fort. Företaget fortsätter som om inget hade hänt. Det var ett jäkla debackel för ett tag sedan om Utbildningsradion och en report där Per Axel Jansson som fick i uppdrag att göra ett reportage om normkritik. Men han hade den oerhört provokativa idén att göra ett normkritisk analys av det normkritiska paradigmet på Utbildningsradion.

Så han hade av sig sina chefer och frågat, hej får jag intervjua er om ert normkritiska arbete? inom Public Service. De sa blankt nej, ingen Public Service-chef får intervjuas. Det får inte handla om utbildningsradion. Du får inte vända bliken inåt, utan du måste applicera normkritik på någonting som är utanför. Att applicera normkritik på normkritiken, det gick inte för sig.

Så det här slutade med att han fick lämna sitt jobb på utbildningsradion. Han är en kille som jobbat i Public Service väldigt, väldigt länge. Han är på inget sätt en public service-kritiker, någon sorts högerinfiltratör. Det här är en person som till synes helt uppriktig, har kämpat med de här sakerna.

Här har han skrivit en artikel i Fokus som är spännande, för han ger sin egen version, sin egen bild av vad som har hänt. Det är en partsinlag, alltså. Det här är hans bild och man kan säkert få andra bilder. Men han säger saker som är ganska spännande. En ganska suggestiv formulering i den här artikeln är att han skriver så här.

utan att ifrågasätta alla världsbilder. Är ni inte fascinerade när det läggs fram på det här nakna sättet? Jag var en del av den här Vietnamdemonstrationen. Skinnradiet hade aldrig riktigt ut. Och jag jobbade där i många år innan jag hade någon annan uppfattning än att jag var där som en propagandachef för att övertyga folk om en korrekt socialistisk världsbild.

Boris

Det är jävligt sorgligt också samtidigt. Det är ett bortslösat liv om man ska vara drastisk, men man ska vara väldigt glad att han har all heder av att han faktiskt vaknat upp när idiotierna blir för stora helt enkelt. Han har ju ändå det journalistiska antverket i ryggmärgen och reagerar när... Alltså det är inget annat än att idiotin blir för uppenbar helt enkelt.

Martin

Det är en spännande skildring. Han har varit på olika interna utbildningar i normkritik. Han har haft modet att reka upp handen och ifrågasätta. Han har blivit utskälld efter noter av en, inte namngiven men förmodligen inte så svårt att räkna ut vem det är, en afrosvensk filmmakthavare, som han beskriver det.

som höll en föreläsning och han drissade sig, räckte upp handen och åkte på ordentligt med deng. Så det här har varit gång på gång. Det här är en person som säger så här att på mitt företag var det en outtalad norm att man skulle rösta på de rödgröna och ha hjärtat till vänster. Det var inget problem för mig, men för den som hade en partner som var borgerlig politiker kunde det bli lite jobbigt.

Det här är en person som i grunden är bekväm med vänstervridningen och ända sedan 70-talet har jobbat som propagandist på Sveriges Radio och så vidare. Till och med för honom så har det gått för långt nu. Därför att vänstern har ballat ur så långt med de här nya galna idéerna som inte alls är den här marxistiska agendan som han kanske skrev under på på 70-talet. Utan nu är det den här nästan psykotiska identitetsvänstern och han fattar ingenting och nu kan han inte jobba längre.

Boris

Jag tror också det finns en annan aspekt av det hela också. Det är att dels tror jag det spelar roll att galenskaper har gått för långt och måste reagera till slut. Men jag tror också faktiskt att det är egennytta. Det tas ju upp här det här som vi har. Vi har uppmärksammat att nya platsannons, när man söker nya människor ska de ha erfarenhet av att vara rasifierade och gärna utsatta för rasism.

Det säger de med sin yrkeskunskap, det har jag alltid svårt att förstå. Jag tror att, och han rapporterar här också, att andra också har reagerat mot detta men ingen vågar säga någonting. Vi ska ju komma ihåg alltså att statsmedia är ju jävligt inavlade. Så man ser väl att det ska komma en massa somalier och iraker här nu och ta de jobb som är viktiga för våra barn eller mina släktingar. Det är ju inte schysst. Jag tror det finns en sådan faktor i det hela också.

Martin

Intressant inblick i alla fall i hur det går till på radiohuset.

Boris

Ja, den är väldigt väldigt skrämmande liksom i sin vardaglighet, alltså, och hur idiotin är utbredd.

Martin

Överallt.

säga upp er eller vad ni ska göra. Oavsett kanalerna så tror jag att det kommer mycket mer. Och det kommer vara lite grann som när säg när öststaterna föll, när muren föll, så får man plötsligt veta en massa saker som hände bakom kulisserna som man inte kände till när man öppnade Stasiarkiven och sånt där. Jag tror att samma sak kommer hända med svensk public service media, det vill säga att dels kommer vi få veta att det på många sätt var mycket värre än vad vi trodde.

Alltså till exempel att den interna indoktrineringen och åsiktskontrollen var mycket mer intensiv och allomfattande än vad vi hade trott. Att det inte var liksom en lös norm i fikarummet utan att det var liksom avviker från linjen, minsta, lilla, då åker du ut. Som det hände med Per Axel Jansson. Jag tror också vi kommer få se, som man gjorde när muren föll, att de är mycket mindre kompetenta.

än vad många människor utanför radiohuset tror. De har mycket lägre kapacitet, de är sämre på att koordinera, samarbeta sig insemellan. Så de är ondare, men sämre än vad man tror. Och jag ser fram emot att läsa fler från den här reportagen, som jag tror kommer bekräfta den bilden.