Martin

När man pratar ibland med folk som tillhör den mer utrerade nationalistiska sfären, som har en sån här etnonationalistisk eller identitär eller nån sån här inriktning. De har ju ofta en skeptisk gentemot judar eller rent av de är väldigt antisemitiska, ibland är de väldigt öppna med det. Det finns liksom hela skalan va? Jag pratar med dem ibland och sen så frågar de, en väldigt uppriktig fråga från min sida, att jag har svårt att förstå varför man utifrån deras värderingar, jag är själv libertarian och anarkist och sådär, men från deras perspektiv som vill, till exempel om de är svenskar, de vill ha en stark svensk nation som är till för svenskar, bevarar de svenska värderingarna, svenskar ska hålla ihop i världen och sånt där.

Varför ska man ha en negativ syn på judar? Borde inte judar snarare vara väldigt föredömliga? Därför att judar gör det här och gjort det här i hela historien. Alltså håller ihop i en grupp, i sin stamgrupp eller olika grupper. Och till och med nu så har den judiska nationen återsamlat sig och återskapat den judiska staten. Där man har en judisk stat och är väldigt framgångsrika internationellt. Borde inte det här vara precis vad svenska nationalister borde aspirera till själva, att vara mer som judarna?

Dan

Ja, men det finns ju ett dilemma i det där. Det finns det ju faktiskt, de som faktiskt säger det du säger, bland dessa grupperna. Men sen är det ju detta också med den sjungliga svenska avundsjukan som spedlar in här. Mm. Det är ju inte så roligt att andra lyckas med det som man själv drömmer om.

Martin

Det känns lite ibland som att det är sentimentskänslor. Ja, det är det nog också. Ja, men det är sant som du säger. Det finns också de som framhåller judarna som ett exempel. Och kanske mer ser de som en antagonist. Ja, de är duktiga men de är inte samma som vi. Sen finns det,

Dan

när du talar upp detta, det finns en intressant koppling till det där. Den berömda Strindbergsfejden i Sverige 1910-12. Strindberg går i till frontal attack mot den 90-tals litteraturen som han då ser som överdrivet patriotisk, punchpatriotisk. Han, alltså, Heidens damm och Zemma Lagerlöf och Ströding och de här författarna då.

Han ser de, han var ju avundsjuk på dem för de hade ju framgång som han inte hade fått. Och då uppstod ju en debatt där med inlägg från båda sidorna hit och dit. Och där dyker ju upp antisemitism som bara visslar om det. Beroende på att på den 90-tals litteraturens stor uttolkare eller profet var ju Oscar Levitin.