Martin

Uppsving för intresset för folktro bland unga människor enligt skådespelaren och författaren Charlie Cooper som är aktuell med BBC-serien Charlie Coopers Myth Country. CM Powell som gör innehåll om konisk och walesisk folktro har 90 000 följare på TikTok och professor Matthew Cheeseman vid University of Derby säger ämnet kan vara attraktivt för känslan av rotfasthet som det ger.

Den här artikeln handlar om Charlie Cooper. Han är tydligen en BBC-programledare. Jag har aldrig talat om honom tidigare. Men han har det här programmet som handlar om myter runt om i Storbritannien. Folktro står det i bubblarebriken. Jag vet inte om det är rätt. Du kanske kan berätta för mig, Boris. För mig är folktro och folklor något annat.

att det är inte bara tro, det är traditioner och berättelser jag antar att Lår, Låre har samma etymologiska rot som ordet lära så att bokstavligt talat så betyder det folklära det är någonting bredare förlåt, han har då han säger att den här typen av folkberättelser har fått nytt liv genom internet och sociala medier, det är jättepopulärt folk sitter på Twitter och sprider de här idéerna.

De har hashtags och varje torsdag delar man med sig av intressanta berättelser från sin hembygd. Jag har sett att han själv kommer från Gloucestershire. Han har mycket lokala spökhistorier säger han. Och han har också präglats mycket av den årliga ostrundningstävlingen som äger rum i hans hembygd. Folkkulturen är bizarr och underbar, säger han.

Skotska älvor, walesiska jättar och Dullahan i Irland som är en huvudlös ryttare som kan dyka upp här och där. Han säger att nu lever vi i en tid där vi förmodligen har skapat mer av ett safe space för människor att prata om paranormala saker som händer och konstiga saker som händer med dem.

Dessutom säger han att folklor kan... kan hjälpa bygder i gemenskaper att bygga mer sammanhållning och man kan bygga en känsla av tillhörighet i landskapet där man lär sig mer av de här berättelserna. Vad ska vi tro Boris om de här brittiska folkberättelserna? Ostlundningstävlingen kanske satt åt sidan då, men spökhistorierna och Robin Hood och Sjöjungfrunden?

Boris

Ja alltså jag har jättesvårt att värdera om det är på riktigt. Jag tänker på de brittiska öarna eller tittar man på Irland till exempel där är det ju så uppenbart alltså att Tron på en beskärlad natur, på andar, spöken, monster är väldigt levande. För den slår igenom på ett naturligt sätt.

I litteraturen, alltså i den normala skönlitteraturen, där förekommer andeväsen och skogar betyder någonting speciellt och grottor har magiska egenskaper. Och det är ingenting man skulle kunna tänka sig i en svensk roman utan att den rubricerades som skräckroman eller någonting sånt.

Och det är uppenbart, man ser vissa tecken på det i engelsk litteratur också, inte så mycket i skotsk. De har nog fördärvats. Men jag tycker, det är helt enkelt väldigt... Det är väldigt hoppfullt. Man får vara tacksam mot internet att den kan koppla ihop människor och speciellt unga människor på det sättet.

Jag kan tänka mig att det är så att många när de får en kortvarig tillfällig kontakt med naturen på en rastplats. när de åker bil kanske upplever något men de har liksom inget sammanhang att sätta in det hela i. Och då kan program och böcker och grupper på internet ge dem ett sammanhang. Det är spirande, men det är hoppfullt. Jag gillar det helt enkelt.

Martin

Ja, jag kan inte säga att jag hatar det. Men det är väl någonting som jag funderar över, där du uttrycker det på det sättet. Man har de här upplevelserna, man behöver sätta dem i ett sammanhang, grunda dem i någonting. Det där förstår jag, men på vilket sätt hjälper den här folklåren, folktron, egentligen till det?

Är det verkligen så man gör det? Jag vet inte exakt vad motsvarigheterna till de här sakerna skulle vara i Sverige. Det känns så partikulärt och lokalt många av de här sakerna. Definitivt det som de pratar om i den här BBC-artikeln. Jag har kanske en personlig läggning till en annan typ av mytologisk kontext som gör att jag inte riktigt förstår det här.

Boris

Förklara, berätta. Jag är väldigt nyfiken.

Martin

Ja, men personligen så kanske jag dras till något som till någonting mer högkyrkligt så att säga, alltså snarare än den här folktron, det som intresserar mig är kanske snarare kanske tanken på Storslagna riter och festivaler tillägnade de gamla gudarna.

Gudarna som beskyddar av nationen eller av en stad. Rituella offer till gudar. Den här typen av saker tycker jag är väldigt fantasiäggande. Det som gör de gamla gudarna speciella är just att de är gamla. Och de är mycket gamla. Vilket för övrigt Victor Lydberg som vi pratade om nyss. Han skrev om förträckte före i bevis och han har fått rätt i efterhand om att... De här gudarsagorna är mycket, mycket äldre än vad man trodde på hans tid att de var.

För att de här gudarna, de är äldre än oss, äldre än våra folk och våra länder. Och det är det som framförallt tilltalar mig med dem, de här mångtusenåriga rötterna i den ursprungliga ariska kulturen. Och att den historien binder oss samman med så många andra folk, om vi bara vill knyta an till. Det är en historia som är mycket äldre och djupare än...

nästan någonting annat som vi har tillgängligt. Till exempel kristendomen. Den är mycket mer knyten till våra specifika historiska ursprung. Våra faktiska historiska ursprung på de östeuropeiska slättlandena och de nord-europeiska skogarna. Det är det som fascinerar mig och lockar mig att det är någonting stort. Det är intressant och inspirerande för mig.

Men spökhistorier och lokala berättelser... om en sjöjungfru eller vad vi har i Sverige. Tomtar och troll, älvor, vettar, näcken kanske. För mig personligen är inte det lika intressant. Delvis just för att det är mer lokala fenomen. Jag känner inte att det finns ingen stor kraft i det där. Det är ingenting som vi kan använda för att alstra som övermänskliga energier för att bygga en civilisation.

Boris

Prövningsvis intervjuar jag omvända positioner. Exakt. Jag ser en väldig kraft hos de här lokala spökberättelserna och mytologierna. Jag älskar till exempel krusbärsdrottningen. Krusbärsdrottningen finns bara på Isle of Man, där man har ganska mycket krusbär. Det har blivit krusbärstoker på senaste tiden.

Hon är en underskön kvinna. När barn närmar sig krusbärsbuskar, då går denna undersköna kvinna fram och lockar med sig dem in bland krusbärsbuskarna. Och där förvandlas hon till en väldigt stor kvinna. Någon stor hårig skalbagge som släpar iväg med barnen så att man aldrig mera ser dem. Just den här typen av monster, spöken, andar, gastar, beskälade sjöar som drar ner dig i djupen.

Det är den extremt ursprungliga mytologin som utvecklas. Väldigt mycket som de första människornas vinjande talarutvecklare sådant. Som en slags försvarsföreställningar inför en värld som omgav oss. Det är så ursprungligt, primitivt och privat.

Det blir så vackert. Sen kommer allt det här andra. De stora stammarna, städerna. Man släpar in folk och hugger hjärtat ur dem på något jäkla altare. Men solen strålar, går upp över templet och sådär. Det är då jag tycker att det blir jobbigt. Jag brottas hellre med klusbärsdrottningen faktiskt.

Det är... Och människor får någon aning om det här ursprungliga i kontakt med naturen när de går ensamma genom en skog på natten. Varför de nu skulle göra det, men om de gör det. Och det är just aningen av det här ursprungliga första som... Det är nyttigt för varje individ. Det andra, den ritualiserade religionen har allt precis det där som du säger.

Men på något sätt har människans syndafall då också börjat. Människan är fri först i sitt förhållande till krusbärsdrottningen. Även om hon släpper bort en sångar.

Martin

Jag är tyvärr inte bekant med krusbärsdrottningen. Som tidigare. Men en sak som jag tänker är att de där berättelserna är förmodligen inte mer ursprungliga. De är inte äldre, de har inte varit med oss längre, de har inte någon typ av universell koppling till vår historia som vissa andra berättelser har.

Det är svårt för krusbärsrottningen att mäta sig med till exempel Thor. Som också heter Zeus och Jupiter och Indra. Nislavr kallar honom för Pron. Det är lite mer kraft i den här arketypen än någon konstig snusktand som bor i en krusbärsbuske.

Boris

Ja, fast det är lite kraftfulla figurer också du kan förhålla dig till. På något sätt så är det, nu kommer jag att låta som en naturmystiker som är motorganiserad religion. Den där ursprungliga upplevelsen är så mycket mer tilltalande för mig än dyrkandet av Thor om Zeus. Vita i Kristus och vad det nu kan vara. Även om jag har direkt kontakt med Gud förstås. Det är något innan de började tala om för oss hur vi ska tycka och tänka och hur vi ska offra och fästa.

Martin

Jag fick en tankeställare för ett tag sedan på BBS. Det var någon som förklarade och det var väldigt anslående faktiskt. Det var en diskussion om svensk politik. Och om någon av oss också pratade om Stefan Löfven. Och det var någon som förklarade att om ni vill förstå fenomenet Stefan Löfven så måste ni förstå att han är ett troll. Närmare bestämt så är han ett stentroll. Och ni kan vara arga på honom om ni vill.

Men i själva verket så är det väldigt sorgligt att de har släpat ut ett stentroll i en grotta och satt honom som... Jag låtsas att han är ledare för ett land. Jag fick en tankeställare där. Sen tittade jag på en bild av Stefan Löfven. Jag satt en minut och kollade på honom. Och såg att han inte är en normal människa. Det är någonting med honom som är väldigt annorlunda. Någonting kanske väldigt gammalt och mystiskt. Det kanske är helt enkelt så. Så den här förklaringen vi fick på... på BVS?

Boris

Ja, det är för att när den organiserade gudendomen kommer in, vilken form det nu än är då ställer det sig mellan mig och naturen och naturfenomenen de som inte tillhör någon slags panterion av gudar, som stentrollen eller krusbärstrottningen.

Naturfenomenen, alltså när jag står på en åker i morgondimman, där är jag och morgondimman och sen något mystiskt väsen där borta. Och det som kommer sen, den organiserade religionen, det förstör förhållandet. Och det här förhållandet till den där dimman, den ser ju olika ut om jag är på den västmanländska slätten eller i Japan. Jugoslaviska kusten, det är olika överallt. Det ska vara olika. Vi har stentroll på balkan också.