Martin

Svensk dödstädning rekommenderas i nya tv-programmet The Gentle Art of Swedish Death Cleaning. Uttrycket sägs ha myntats av konstnären Margareta Magnusson 2017 och går ut på att städa inför döden så att de efterlämnade slipper. Det här är en artikel i Daily Mail som handlar om, jag förstår saken rätt, jag är lite förvirrad, men jag tror att det handlar om ett tv-program, ett nytt tv-program i Storbritannien.

som handlar om en svensk städmetod. Det här är lite nytt för mig, jag känner lite till det här. Men det handlar då om Swedish deskcleaning. Det är en metod, eller filosofi, eller det handlar om att städa sitt hem innan man dör. Så att ens efterlevande inte behöver göra det, se till att barnen inte blir helt överväldigade av saker som måste ordnas när man trillar pinn.

Och kanske mer än ens hem. Det är inte en metod som man gör vid ett visst tillfälle, utan det är mer som en livsstil. En livsstil som passar jättebra för alla över 50. Men även yngre människor kan börja dödstäda. Jag har lärt på lite grann. Det går ut på att man ska tänka på vad man lämnar efter sig generellt. Saker som man inte vill ha ska man gärna ge bort. Man ska se till att saker och ting är i god ordning.

Det är ju inte en dålig idé oavsett. så är det även väldigt bra livsstädning. Det är bra för resten av ens liv. Vilket ju är särskilt praktiskt om man börjar dösta när man är 40. Jag vet inte Boris vad jag ska tycka om det här. Det är sympatiskt på ett sätt kan jag känna. Från ett filosofiskt perspektiv så är det ju en sund idé i grunden här.

Det är ju givetvis en tidlös, klassisk idé att människor bör vara mer medvetna om sin egen död. Ju mer medvetna vi är om döden desto bättre lever vi. Det är en insikt som människor har haft i alla tider och alla kulturer. Vi har sett exempel i stort och smått. Några av de mest klassiska exemplen är såklart olika sorters krigarfilosofi. Samurajens kod Bushido, som instruerar krigaren att vara konstant medveten om döden, med sätt att transcendera den och så vidare.

Jag har inte läst den här boken av Margareta Magnusson, så jag vet inte hur pass djupt den går. Men jag undrar också, hur stort är det här problemet egentligen? Är det en enorm börda för barn att ta hand om föräldrarnas skit när de dör?

Boris

Alltså, jag tycker det här är en reaktionär skitidé, alltså bland det dummaste jag har hört av en mängd skäl. Sen, en sak att lik den japansk samuraj gäller varje medveten människa vara medveten om döden. Men det ska man ju vara. Jag vet inte, jag kommer dö om kanske 700-800 år till. Det tänker jag på ibland.

Jag tänker inte bara städa för det här, det är liksom lite väl tidigt. Men det här är ju bara ett försök att ytterligare utplåna, kuva och passivisera människor. Och framförallt att du ska inte vara någon till besvär. Tackar vet jag min svärfar som fyllde 95 nyss och strax innan detta så beställde han liksom ett 30-års-säga.

De bandsverk om fåglar från 1800-talet som man hittar på nätet. Som jag kommer att få ta hand om sen. Alltså, det är... Man ska vara medveten om död, att man är dödlig. Men det finns inga skäl att sluta leva och samla på sig saker. Jävla idiottanke. Tvärtom, ju äldre man blir, desto mer tid har man att gråta ner sig.

Det är ett trettonbandsverk om fåglar. Sen är det ju också så att... Det är en jävla märklig syn på förhållande barn och föräldrar. Alltså det hör ju till sorgearbetet att gå igenom en förälders tillhörigheter. Det är... De får plocka undan om man skäms för möjligen. Men för övrigt så... Man hör ju det däribland.

Folk suckar, ja, Gud ska ta reda på allt det där och så vidare. Och det tider på ett osunt förhållande till sig själv, till föräldern och till frågan om att minnas. Jag tycker dödsstädning har något jävligt obehagligt. över sig. Alltså det var en känsla av att nästa steg att när man har dödstädat då kommer de och knackar på från de statliga myndigheter och säger ja vi hörde du har dödstädat vi är här från statens stödshjälp då kan vi ta nästa steg.

Martin

Lite av ett språng där kanske i resonemanget från dödstädningen till dödsbrutan som de kallade det. Alltså jag känner ju också att det är någonting mycket sinistert över hela den här idén. Jag tycker att den filosofiska idén är positiv till den, för den får mig att tänka på samurajer och Tom Cruise som kutar runt i japanska skogen och allt det där.

Och själva praktiken är inte direkt... Något nytt, alltså att ställa sina affärer i ordning, eller hur man brukar uttrycka det, är någonting naturligt att göra liksom. Men man ska inte liksom lämna en enda röra åt. Det är en sak, ja. Det är ju klart liksom. Och sen undrar jag lite grann så här, vad är egentligen det här problemet som ska, jag får liksom intrycket av att folk har hållit med enorma mängder, jag vet inte, skräp.

Boomer-generationen som det handlar mycket om, de är ju visserligen en av världens mest egoistiska och hänsynslösa generationer någonsin. Hur svårt kan det egentligen vara om de har en sån här skräp? Släng det bara! Ta de grejerna som du vill ha och sen anlita dig en städfirma som får uppdrag att slänga allt annat. Det kostar väl några tusen att anlita den här städfirman, men dina boomerföräldrar har väl åtminstone lämnat några tusen efter sig utöver att skräp som du bara vill bli av med.

Så jag tycker bara att det är en lite sån här märklig sak, men du försöker tänka så här, vad finns egentligen bakom det här? Det handlar inte uppenbarligen om det här materiella, det handlar tyvärr inte om Bushido-filosofin. Nej. Så vad handlar det om? En sak som slår mig är att det handlar om ensamhet. Hur lever människor? Hur lever människors relation till sina föräldrar, sina barn? Egentligen så borde de flesta äldre människor leva i samma hushåll som sina barn.

eller åtminstone väldigt, väldigt nära. Och då blir det inte den här plötsliga övergången där fastigheter och ägodelar plötsligt måste hanteras på ett storskaligt sätt som en blickstron från klar himmel. Det finns inte den här alieneringen mellan vad som är barnens och vad som är föräldrarnas. På ett sätt är det en sorts onaturlig distinktion och en sorts klyfta som det moderna samhället påför en kyl som man slår in i familjer.

med den uppdelningen. Och det har också att göra med, utom ensamheten, med girigheten. Folk vill ha det så, folk är formaterade och allt det där. Varför sitter folk och håller på en massa saker och bygger liksom enorma samlingar med, jag förstår ju boken om fåglar i trettonband och allt det där som är väldigt viktig. Men folk samlar också på sig mycket skräp och har mycket saker.

Det är också lite typiskt boomerbeteende kanske. Öhm... Många saker är rimligare att föra över tillgångar innan man dör. Det kan vara ett bra sätt att skona folk från att behöva hantera allting efter. Det är en del av dödsvärdningsmetoden. Jag har inte exakt förstått allting. Det känns som att det här är bara en av alla oräkneliga saker vi gör för att kompensera, för att desperat försöka kompensera för det faktum att vi lever på så onaturliga sätt i senmoderna länder. Man skulle inte alls behöva tänka på det sättet om man levde på ett mer naturligt sätt.

Boris

Ja men exakt. Det är själva grunden för det hela. Alltså det är för att smeta över sprickorna som finns i samhället. Och som du säger, det här är ingen jävla stor sak. Men det är också en följd av, om du ser att boende och generationer samlar på sig i mycket smäck. Det är en stor sak. Så är det en sak. I en annan änden så finns det de yngre generationernas totala skräck för liksom prylar.

Så den här japanska gurun, kvinnliga gurun med att ha bara ett litet fot och saker, se till att varje strumpa skänker i glädje, kasta bort de andra. Allt ska vara vita väggar och så vidare. Det finns alltså en fruktan för saker. Det är mycket prylade, överlastade, det barocka.

Och det är också ett brott mot den gammal kultiverad borgerlig livsstil. Nu predikar jag eftersom jag är Leninland och rummen där jag lever kvar i mig. Men den gamla bildade borgerligheten, ständiga samlande på saker.

Det fungerade ju därför att man hade smak och rörde sig inom vissa ramar. Man var inte rädd för sådana påsegrejer. Mängder av uppstoppade fåglar och djur till exempel. Det finnades i varje hem. Det är trenden att samla lever kvar, men smaken försvinner i det senmoderna samhället. Folk fortsätter samla, för det har man gjort i föregående generationer, men man samlar på sig en massa skit. Det berättar jag dock inte i dödsstädningen.

Martin

Det är så när folk börjar samla på digitala artefakter. Mycket av folk samlingar det som folk liksom såhär, åh jag måste ha en sån där, och jag måste organisera dem, jag måste putsa dem och se till att liksom, jag ska visa upp dem liksom. Väldigt mycket av det här händer i den digitala världen, vilket inte riktigt är samma sak, men. Det är också en orsak till att folk inte är lika aktiva i den fysiska sfären som på alla andra områden. Det är jätteintressant att du tar upp det här, Boris.

Det är en ting som jag själv har starka känslor kring. Jag har tänkt mycket på det här med minimalismen. Jag har gillat Marie Kondo-filosofin som refererar till spark joy-filosofin. Jag har själv haft lite användning av den just när man hanterar saker som man egentligen inte vill ha. Men jag har alltid känt mig oerhört främmande inför den här. Det här minimalismen som folk har, compact living som det kallas ibland.

Att man ska trycka in sig på väldigt små utrymmen, att man ska inte ha mer fysiska ägodelar än precis det man behöver. Det är som att vissa känner att det ädlaste är att man kan leva i en liten väska. Man kan röra på sig när som helst och man har en sked, en gaffel och en ryggsäck. Det är nåt som man kan dra runt i världen. Jag förstår charmen att man har den friheten att man, likt en cygenare, kan dra vart man vill och bara försvinna.

Men det har aldrig någonsin varit en livsstil som tilltalar mig. Jag har aldrig tänkt att det vore skönt att bara ha en sked. Eller för den delen att det var skönt att bo i en liten lägenhet och inte ha så mycket prylar som folk pratar om. Jag känner precis tvärtom att det är någonting som jag vill prioritera i mitt liv. Jag har ofta prioriterat det. Jag vill bo lite större så jag kan ha lite mer saker.

Och så är det nu också. Vi lägger den prioriteten i vårt liv. Så vi hyr ett hus nu som är ganska... Jag tror att vi har kanske tre gånger så mycket yta. Här är det hos oss som de flesta familjer som vi känner och interagerar med som har lika många vuxna barn. Och jag som jag pratade om innan sändningen sitter här på tyska Amazon och köper nya saker. Bra saker, saker som jag gillar att ha. Jag vill ha ett komplett hem, jag vill ha en komplett trädgård och en komplett verkstad.

Lite så här manliga, praktiska saker, nördiga grejer. Men också allt annat som hör ett hem till med alla sorters möbler och bestick. Vi har inte en sked, jag har sett till att vi har 24 kuvert av alla våra bestick till exempel. Jag gillar inte alls när besticken tar slut och du måste kanske hitta någon annan sorts gaffel som inte passar. Varför inte bara se till att...

att ha 24 kuvert av allting. Och sådana saker. Och jag tycker det är fantastiskt. Det kan jämt och jävligt vara lite problem, det är jobbigare att flytta när man har mycket saker. Men, jag vet inte, jag tycker det känns som ett mycket mer civiliserat sätt att leva, att inte skygga iväg, skygga bort från det materiella och ansamlandet av fysiska artefakter runt omkring sig.

Boris

Ja, nej alltså...

Martin

Jag tror inte man kan begränsa sin fysiska tillvara på det här sättet, den här typen av minimalism och kompakthet. Jag tror inte man kan begränsa sig fysiskt utan att också begränsa sig själsligt. Man måste ge sig själv plats i rummet för att också kunna ta andlig plats i världen.

Boris

Ja, men vi är totalt ens sådär och det måste vara ett fysiskt påtagligt...

Martin

Man ska kunna klappa på dem. Och du kan tänka mycket större tankar för att du har mycket större mängd... Jag vet inte om det är som att... Tankarna har någon typ av elektromagnetisk implementation som störs av taket eller sånt där.

Boris

Har du fyra meter i tak ska du ha en prediktstol också. Det är väldigt viktigt. Alltså samhället behöver ju både och. Båda de här sena skälarna, de kommer man aldrig att få. kunna få in i överbelamnade lägenheter. Men vi har ju fått en slags perverterad utbredning av senare själsmentaliteten så att det är en binorm nu.

Och folk är på något sätt... Det är det som ligger inbyggt här. Jag ska ta så lite plats som möjligt och även om jag har en stor lägenhet så ska jag inte sätta fysiska avtryck i den. Det där breder ut sig. Men alla kommer inte att vara så att de människor som vill ha hem som är överbelamrade med saker, med smak och som behövs.

Det är ju en de facto försvinnande grupp. Det anses ju som något... Det har nog att göra också med det här att... Ta inte plats, sätt inte något avtryck på någonting överhuvudtaget. Så även rika människor när de visar upp sina hem så är det ju så in i helvetet avskalat så att de knappt existerar.

Martin

Jag tror precis det, du sätter verkligen fingret på det Boris, du finner inte den här rädslan, den här avorsionen mot att ta plats. Det är egentligen en rädsla för att det existerar överhuvudtaget. Ja. Men det är liksom en väldigt, jag har alltid känt mig dragen till en mer expansiv, mentalitet. Jag brukar kalla det för abundansprincipen. Det är en sak jag minns, för jag kommer att tänka på det precis nu. Jag menar, det ska inte finnas lite för mycket, det ska inte finnas lite för lite, det ska inte finnas lite för mycket av saker och ting.

Om man inte hela tiden skapar överflöd runt omkring sig då kommer man inte ha de resurser som krävs för att fånga möjligheter som dyker upp. Folk som inte förstår det här, de lever de här minimalistiska liven och det är inget slöseri, det är inte en massa saker som blir över, det är inte en massa saker som ligger och skräpar. Men jag tror också att de missar väldigt många möjligheter i sitt liv. Men faktum är att framgång och framsteg och utveckling i den mänskliga tillvaron handlar om att generera överflöd. Att tillförlitligt generera överflöd i alla olika verksamheter. Det måste manifesteras i hela cykeln.

Boris

Ja visst, abundansprincipen låter väldigt tilltalande men förut var det ett utbrett medvetande i alla befolkningslager men tog sig olika uttryck. Det fattade ju alla att det är bra att ha lite för mycket av allting egentligen. Inte bara för att fånga tillfällen i flykten utan för att det kan komma dåliga tider också.

Martin

Jag skrev också ibland på min tysk lärarinna på gymnasiet. En dam som lärde mig mycket förutom tyska. Hon brukade säga, hon sa det förmodligen på tyska, men hon kritiserade mig för att jag skrev med för små bokstäver på pappret. Hon tyckte att det var små pyttestora bokstäver, så hon sa till Martin, stora män skriver stora ord med stora bokstäver.

Det är så här istället. Sen visade hon att jag skulle göra tre gånger så höga bokstäver på pappret. Ja, så är det, dödstädning. Ja, precis. Jag tänker ju att... Dels är jag inte rädd för att samla på mig saker i mitt liv nu, därför att vår nuvarande bostad är större än vår förra bostad, redan den var ganska stor. Jag är fast besluten på att vår nästa bostad ska vara ännu större. Jag hoppas att vi småningom kan bo på en gård någonstans ute på landet, där man har ett ganska stort hus där man bor, men så har man minst en stor lada och hela hus som man kan fylla med allt det skit.

Det är ett riktigt verkstad, ett riktigt kulturarv. Växthus och trädgårdshul och allt det där. Inga problem. Inga problem att få in alla de här sakerna. Det enda som kommer hända är att när vi flyttar ut på gården så kommer vi behöva köpa jättemycket saker för att kunna använda gården. Då kommer det vara jättebra att jag redan har... Så mycket trädgårdsgrejer att det kanske verkar lite onödigt nu för min lilla 80 kvadratmeter eller vad jag har för storlek på trädgården nu.

Så jag tycker att det känns helt oproblematiskt. Och när jag så småningom ska gå ur tiden och mina barn förhoppningsvis. Jag vill ju lämna någonting efter mig som de ska vara intresserade av att föra vidare och förvalta. Och då vill inte jag hålla på och stycka ner det och sälja av det och ta bort det. Jag vill ju att de ska ta över det, jag vill ju att de ska vilja ha det.

Så jag vill ju fortsätta bygga det större och bättre. ända in i det sista, för att de ska få så mycket som möjligt. För jag hoppas att våra liv fortfarande kommer att vara integrerade, att de inte kommer att vara långt bort och inte bry sig om vad jag håller på med och tycka att den där sunkiga gården ute i skogen skiter väl jag i. Det är absolut inte så jag hoppas att det blir, jag är fast på att det ska bli på ett annat sätt.

Då har man överhuvudtaget inte den här dimensionen att man ska göra sig av med sina grejer, för det är något helt annat än ens barns grejer. Ja. Jag har haft en erfarenhet av dödsdödning, senast jag träffade min mor, hon var besökare för några veckor sedan, tog hon initiativ till ett samtal om diverse praktiska aspekter av att hon kommer att dö förr eller senare.

Hon är 75 så det är inte helt orimligt, men jag tyckte kanske att det var lite tidigast i laget. Jag protesterar inte såklart, det skulle inte vara artigt. Men det handlade av någon fastighet som man äger, divers ägodelar och så vidare. Min far har också gjort något liknande. Han var lite mer lakonisk. Det var mer något stil med Ja, jag har samlat allt du behöver när jag dör i en perm. Permen står på hyllan i mitt arbetsrum.

Ja, men... Det var hyggligt av dem, antar jag. Men jag var inte alls bekymrad över att få problem med allt det här innan. Innan vi hade de här hjälpsamma samtalen. Jag har aldrig någonsin känt minsta brymme eller oro över den saken. Det känns mer för mig som... en ursäkt att få prata om döden. En ingång som gör att man får möjlighet att ta upp till samtal det är för att säga att människor snart ska dö vilket annars är liksom såhär, uuuh, varför pratar de det?

Det är väl inget trevligt samtalsämne. Det kommer inte hända än på ett tag. Sluta prata om det. Men folk har ett behov, det är viktigt och värdefullt, folk har ett behov att prata om döden. Det är väldigt nyttigt, det är väldigt rimligt. Så jag misstänker att det går tillbaka till en psykologisk tolkning av dödsstädning, så gissar jag att det är det som det handlar om i hög utsträckning och gör att den här dödsstädningsboken och allt det där har blivit väldigt populär.

Boris

Det kan nog spela en ganska stor roll, ja. Jag har aldrig förstått behovet av att prata om döden, men det är en enkel skäl.

Martin

Det är rätt att säga att man har levt 700 år och ska leva minst 700 år till. Ja,

Boris

men det är...

Martin

Det är lite mer närliggande för oss andra.

Boris

Ja, jag antar det. Men ändå... Ja, ja, ja. Kan vi inte prata något levande nu?

Martin

Vi fick en kommentar från BBSen här. Väldigt, väldigt bra kommentar. Vår kultursvärd håller ju på med dödstädning på metanivå också. Oh, ja. Så sant som det är sagt. En väldigt djup och viktig observation som man skulle kunna spinna vidare på. Tack för mig.