Martin

Folkkära artisten Sven Bertil Thob, som gick ur tiden den 11 november, kommer enligt hans egna önskan att få sin sista vila i havet i Stockholms skärgård, utanför familjen Thobs sommarställe Sjössala, som byggdes av hans föräldrar Evert och Astrid på 1930-talet. Sven Bertil Thob, en man som i många generationer har varit en institution i det svenska kulturlivet.

Han har framförallt varit verksam som skådespelare. Tittar lite på hans meritlist så såg jag att i inte mindre än sju årtionden så gjorde han filmer och annat. Och han är ju givetvis, han var ju framgångsrikt teaterskådis både i Sverige och i Storbritannien. Han flyttade till London 1969 och bodde där resten av livet.

Men var såklart aktiv i det svenska kulturlivet. När han gjorde sin första skådespelning. skådespelaren sattes på slutet av 40-talet. Så han var med ett bra tag. Men som Bertil Thob, han var givetvis också väldigt känd som vissångare. Och för mig så är det definitivt det mest intressanta med honom. Han kanske var en fantastisk skådespelartalang. Han kanske var en av de odödliga historiska aktörerna.

Jag vet inte, jag har aldrig intresserat mig för honom som skådis. Däremot är jag mycket intresserad av viss musik. Och jag tror inte att det bara är jag. Jag har en känsla av att på sikt så kommer Svartvall Tob vara ganska bortglömd som skådis. Men jag tror att han kommer leva kvar som visångare. Tror du att jag tänker rätt där på det?

Boris

Jag har ju släppt allt som har med musik att göra med men jag är lite osäker där på... Du får pukla på mig här, men jag är lite osäker på... Bertils storhet som visångare faktiskt.

Martin

Hans karriär, han föddes ju in i det såklart givetvis. Hans far, Evert Taube, som var den största svenska troubadouren under 1900-talet, en gigant i den här genren. Han växte upp i sin fars skugga. Det är en speciell situation, då tänker man att han är en blek kopia av sin pappa. Han var en väldigt bra kompis.

uttolkare av faderns verk, anser jag. Jag tycker att Sven Bertils Taubs tolkningar ofta känns som mer definitiva versioner av Evert Taubs låt. Han var ju definitivt en mycket bättre sångare. Det är bara en sån sak. Och sen så kände han ju sin far väldigt väl, givetvis. Han respekterade honom, de samarbetade och så vidare.

Så att det fanns en väldigt stark kontinuitet och integritet i deras gemensamma projekt. på ett sätt som inte fanns mellan, till exempel, Cornelius Vreesvik och Jack Vreesvik. Jack Vreesvik, Cornelius Vreesviks son, han har ju tolkat sin far sångare och så vidare, men det fanns egentligen ingen kontinuitet där, för det var så strulig familj, och det var inte som att de spelade tillsammans på scen och sånt där, utan det känns mer som att Jack Vreesvik lever ut en sorts permanent barndomstrauma att han inte fick växa upp med sin pappa på ett jämlikt sätt.

och nu försöker han vara sin pappa, liksom. Prata om en sån här föråldrad söderslang, liksom. Som Cornelius gjorde, men som ingen annan gör. Förutom om man gör en Cornelius-parodi eller nåt sånt där. Ja, förlåt. Men det fanns nåt annat där, ett mer värdigt traderande då, av faderns storväg. Jag ska säga, jag är inte sån som ser Evert Taube som nån sån här halvguden eller sånt där.

Men, att dra andas på en sån här... Det är en av de aspekterna som är viktig för mig. Det är att Sven Bertil Thobb traderade många andra historiska svenska diktare och tonsättare. Inte minst Carl Michael Bellman. Hans Bellman-tolkningar är väldigt bra och de var väldigt viktiga historiskt. Jag tror underskattade. Definitivt har han varit underskattad av mig. Jag tror till och med att jag har snackat ner Sven Bertil Thobbs kraft.

Bellman-tolkningar i Radio Bubbla en gång. Min favorit var alltid Cornelis Bellman-tolkningar. Jag gillar fortfarande hans Bellmansplatta. Springtrulla, springer hon heter. Det är fantastisk den skivan. Men saken är att det är väldigt mycket Cornelis i hans tolkningar. Och man kan fundera över hur mycket Bellman det är. Och när jag lyssnar mer så känner jag att som Bertil Thob, han gjorde nog mer autentiska tolkningar.

Mer trogna originalen, mindre ego, mindre hans egen personlighet. Och det är ju en ganska viktig aspekt när det gäller att tradera historisk musik. Jag är så med. som jag tycker är värdefullt. Om vi ska lämna över Karl Michael Bellman till framtida generationer, inklusive lite inspelningar, så duger det inte att ge dem Fred Åkerström och hans bombastiska pekoral till tolkningar.

Då är Sven-Bertil Taube långt, långt bättre. Sen är det så klart också att han var först. Under den här vågen av Bellman-tolkningar som kom på 60-talet så var det Sven-Bertil Taube som började och sen kom Cornelius Rezic och Fred Åkerström och andra senare. i kölvattnet av Söderberg Tobbs pionjärverk. Jag har kanske tidigare känt att Söderberg Tobbs Bellman-tåkningar kändes kanske lite välformella, högtravande.

Det finns någonting så frigjort och livfullt hos Bellman. Det känns på sätt och vis som att det ska vara någon sån som Cornelis, alltså en mer bohemisk person, som bättre kan göra Bellman rättvisa i det här backarna. och ekivåka som finns i stora delar av hans produktion. Men om man tänker lite på det där, vilket jag har fått tillfälle att göra, så Bellman själv, han var ju ingen slusk som Cornelius Vreesvik ändå var.

Bellman han föddes in i en fin familj, om man delar överklassen, där i hans familj så var folk höga tjänstemän och akademiker och så vidare. Han umgicks med adeln, han fick positioner som statlig tjänsteman på olika fall. avhåll genom familjekontakter för att det är klart man ska fixa ett jobb åt grabbar även om han är strulig och allt det där. Han var en del av Gustav IIIs hov, det är välkänt.

Och han var det visste jag, han var en udda fågel sägs det i sådana här sammanhang för att han var väldigt bohemisk och så vidare. Men samtidigt så är det uppenbart att Bellman var en förfinad person, särskilt såklart med dagens mått med. Han använde, han var väldigt sidigt och förfinat språk, han var väldigt bildad, det märker man på texten. han skrev så att det är verkligen en bjärt kontrast till någon som Fred Åkerström till exempel som var en grov och motbjudande person och en extremt överskattad Bellman-tolkare.

Bellman var en royalist som skrev hyllningssånger till kungen och det är såklart helt omöjligt att tänka sig Fred Åkerström göra en sån sak eller för det gäller Cornelius Fresvik. Men kanske inte omöjligt att tänka sig att Svartlothob skulle kunna göra det.

Boris

Ja, alltså jag... Jag tycker definitivt att man kan räkna bort Åkerström och Vresvig med en gång. Alltså Åkerströms tolkningar är ju omöjliga. Jag har tyvärr sett honom flera gånger live på den tid det begav sig och varit alldeles för nära honom då. Det är ju en gravt alkoholiserad man, extremt bombastisk.

I varenda Bellman-inspelning han gör så märks det att jag har pendlat mellan aggressivitet, fyllerångor, sentimentalitet och veklagan. Det är ganska olyssningsbart. Och Vresvik var ju nästan samma skrot och kon, dock lite mer behärskad i inspelningen. Jag tycker i alla fall att det gäller att säga att det är för mycket Vresvik.

Alltså en musikalisk tolkning ska vara... Alltså en tolkning av någon annans verk ska ju vara en tolkning. Och det blir lite jobbigt när helt fel person gör tolkningen och tar över det. Men de här två vi pratade om, Åkerström och Reesvik, de kommer inte att se närheten av Tåströms välmantolkning.

Man vill bara krypa ner under sängen. Det är i sig ett skäl att lyssna på musik. Så jag kan hålla med dig om att Sönnbertil kommer närmare. Efter att jag pratade om det så lyssnade jag lite på några och flashade upp mitt musikradam in Sven Bertil. Det måste väl tyckas att det är lite för plockigt.

Alltså, stråkar... Alltså, det är arrangemangen som stör mig. Björlins förbannade arrangemang med stråkar. Och så flöjtjäveln som kommer in och kvittrar då och då. Alldeles för ofta. Det blir jättekonstigt. Det vilar något väldigt omanligt över de tolkningarna.

Martin

Jag vet inte om Bellman var den mest maskulina typen, han och Gustav III trippar runt där. Men du är ju en sån här Bellman-pilist, men alltså Bellman enbart kan framföras akomponerad av en ensam sittra.

Boris

Inte en sitt, alltså några arrangemanget måste jag säga är tilltalande. Sven Bertil och nåt sträng instrument, kan vara nån slags luta som jag inte känner till, och ett kämbaliknande instrument. De är rätt trevliga faktiskt, det måste jag säga. Men jag vill nog slå ett slag för den orättvist bortglömde Sven Schollander.

Han var ju den första store välmantolkaren. Så han satt och lyssnade på. Fyra versioner av Nå skruva nu din luta. Det är väl episten nummer två. Och även om inspelningarna man kan höra på Youtube av Jolander är jävligt rasbiga, det är väl 20-talet någon gång. Så är det bra alltså. Det är jäkligt bra. Det är luta och pjano låter ju förbannat märkligt i sammanhanget, men det fungerar.

Martin

Han var ju, O.G. var ju långt, långt innan Samberto Toob och allt det där. Det är ju lite orättvist mot honom att säga att Samberto Toob återintroducerade Bellman och allt det där. Det har kommit i flera vågor såklart.

Boris

Men det som slår mig där är att... Kolla, Ander är så jävla följsam mot texten. Det är helt underbart att man får fram det musikaliska i texten utan att konstra till det för mycket.

Martin

Ja, en kvalitet som jag tycker att Cornelius Wreswick också lyckas väldigt bra med, min favorit. Men förstår du rätt, du sa tidigare, vi är i alla fall överens om att Tåström är den allra sämsta Böhmentalkarna. Det är sämre än till och med Wreswick och Åkerström.

Boris

Jag är emot censur, men alltså... Vissa saker kanske man skulle kunna... stoppa.

Martin

I alla fall. Jag tror att apropå som Bertil Tåb och varför jag tror att han, orsaken som jag tror finns till att han var en duglig Bellman-tolkare, jag tror att det delvis har att göra med att han själv var en ädling. Han var ju då, till skillnad från Bellman tror jag, han var ju bokstavligt talat Men framförallt så var han ju född in i en av den svenska kulturaderns finaste skolan.

Han var uppvuxen på Östermalm och utbildad på bra skolor i flera olika länder. Proper och förfinad, perfekt välklädd och utstuderat artig och allt det där. Jag var inte med på den tiden, men han måste ju ha varit väldigt otidsenlig på 60-talet. Det kanske inte var en tillfällighet att han flyttade från Sverige ett år efter 1968.

Jag vet ingenting om bakgrunden där, men det känns som att han flyttade i rätt tid. Men i gengäld var han tidlös på ett sätt som många på den tiden inte alls var. Till exempel Fred Åkerström. Det där tror jag är en idealisk utgångspunkt för att vara en traditionsbärare. Man måste vara född och grundad i det och ha ett särskilt sorts självförtroende.

för att göra det riktigt bra och framförallt respektfullt, prestigelöst, tidlöst, lämna egna egot åt sidan och faktiskt fokusera på ett genuint traderande. Om man jämför med till exempel någon som Bresvik, Sverige är helt annat om man tittar på hans liv. Alltså en invandrare som aldrig riktigt ville finna sig till rätta i det nya landet, han skulle alltid vara på tvär.

Han blev väldigt folkkär och så vidare, givetvis, och en viktig person för den svenska språket och allt det där. Men han var alltid väldigt rebellisk. Och han hade såklart ett väldigt struligt privatliv och så vidare. Och det kanske, när jag var yngre, var det lättare för mig att bli charmad av en Cornelius Resvig typ. Mindre lätt att se storheten än Sönbert Littob. Nu är jag medelåldersstadgad, familjefar och allt det där. Lite mer skeptisk till det här.

Boris

Jag är lite mer intresserad av lite mer städade och stramotyper. Å

Martin

Jag tycker Evert Taube, hans egna inspelningar är svårlyssnade. De är inte så behagliga för att göra att de blir mer, de blir helt bara musikaliskt bättre av. Ja, i som Bertil Taube-solutioner.