Martin

Drottning Elisabeth II, död vid 96 års ålder, tillträdde tronen 1952 och fick fyra barn, äldste sonen Charles, ny kung. Det som hela världen andäktigt väntat på i några årtionden nu har hänt i slut. Drottning Elisabeth, drottningen av det förrätta brittiska imperiet, är död. Charles, hennes son, är kung.

Det här är en superfärsk nyhet, det hände bara för några minuter sedan. Jag såg det i kvartidna sändningar och sånt där. Jag har inga genomtänkta, förberedda kommentarer för den här runan. Möjligen några spontana kommentarer. De skriver nu alla nekrologer att... Det här var min första tanke i alla fall. De skriver alla nekrologer att ingen har suttit så länge på den brittiska tronen som hon. Hon är den längst regerande monarken.

Och hon har tydligen världshistoriens näst mest... långvariga monark på tronen. Den som satt allra längst var Louis XIV, som var Frankrikiskung från... ja, när han nu var kung, mitten av 1600-talet till en gång på 1700-talet. Det blir en intressant kontrast. Det är orättvist att jämföra vilken monark som helst med solkungen själv. Hon har stått längst på tronen, men ingen skulle påstå att Elisabeth var den näst mest betydelsefulla monarken.

Det ligger nästan i sagos natur. Det är orättvist. Hon var inte drottning på riktigt. Hon var bara en marionettregent i en fake monarki. Det kommer givetvis att pratas om i framtiden. om hennes stora betydelse och inte minst den betydelse som hennes personlighet har haft och så vidare. Mitt intryck, mycket ofint av mig att säga de här sakerna om en högt respekterad person som precis har gått ut i tiden och allt det där, men mitt intryck är att hon hade en väldigt tråkig och odynamisk och på många sätt motbjudande personlighet.

En person som var väldigt svår att sympatisera med. Och nu i fejkmonarkinas tidervärv så kanske man ser det som en... som tecken på en sorts upphöjd värdighet eller sånt där. Drottningen står över en massa plebeis-nonsens om att ha känslor och intressera sig för någonting som inte är supertråkigt och totalt politiskt korrekt.

Men det var ju inte så som riktiga monarker fungerade. Riktiga monarker var ledare. Drottning Elisabeth var i slutet ända en följare som genom hela sin karriär följde den politiska klassens minsta vink. Det var inte hennes fel, det var inte hon som avskaffade monarkin. Men å andra sidan, om man nu bara är en gallionsfigur, varför inte ta ut svängarna lite? Som till exempel drottning Margareta av Danmark, som hon har gjort.

Hon är en modern kunglighet, samma epok, suttit länge på tronen och allt det där. Hon framstår som en intressant människa, och också som en sympatisk och rolig människa. Och någon som går mot strömmen och gör lite oväntade saker och så vidare. Det är en modern monark som jag kan uppskatta, respektera och sympatiska med. Det är en del av den här videon som

Boris

jag har pratat om. Vad man ofta glömmer bort och vad som döljs det är ju att den brittiska monarken är inte alls maktlös om han eller hon vill. Det är en konstitutionell monarki, men den brittiska rätten och traditionen har också kungliga prerogativ alltså en kunglig förmånsrätt.

Det vill säga, monarken kan inlägga veto och i den här prerogativen finns också, alltså i formell och faktisk mening, till exempel rätten att utnämna och avskeda premierministern, andra ministrar, Drottningen har faktiskt levt att upplösa parlamentet, om man är på humör. Och det är hon som kan förklara krig och sluta fred.

Och ett antal andra prerogativ. Många tror att monarken och premiärministrarna, att monarken har en audiens för premiärministern en gång i veckan är för att chitchatta lite grann, att drottningen ska informeras och hon ska berätta för premiärministern hur gyckarna var återkommande. Men där går man ju faktiskt igenom vilka lagförslag som regeringen ska lägga.

Och monarken kan säga nej. Alla de här sessionerna och audienserna är hemlistämplade. Det har ju dock läckt en del saker om vad... Drottningen har varit misstag med och där man också har gjort förändringar i de lagar som regeringen har lagt fram. Och det finns ju ett berömt exempel där drottningen utnyttjade sitt veto.

Det var inte mot ett lagförslag som regeringen lade fram utan det var från en enskild parlamentsledamot. Och det förslaget gick ut på att man skulle inskrä... Det handlade om Irak. Att man skulle inskränka det här kungliga förmånsrätterna att......förklara... Inte bara förklara krig, utan ett tillstånd till militära attacker.

För formellt sett kan de inte göra det utan att råttningarna har sagt ja. Hon la in vetemål mot den inskränkningen för hon visste att det var ett försök att blockera Tony Blairs lust att dra i krig i Irak. Så att hon kunde ha gjort jättemycket saker. Det är det här som är problemet med att det engelska kungahuset, monarken har en unik ställning men hon har vägrat utnyttja den.

Hon har ju valt att vara en marionett. Bara hon får liksom den där 1,4 miljarder per år och köpa ny länroer för och lite hundmat. Alltså en sällsynt dålig monark. Vad jag gissar nu det är att hennes storhörade son, han är lite mer lynnig och besvärlig. Vi har en stark känsla av att på gott och ont, så kommer han att nyttja de här veto-möjligheterna till det yttersta. Oavsett vad så blir det spännande att se.

Martin

Ja, det får man säga om Prince Charles. Han är åtminstone lite mer, han är lite sådär exentrisk, håller på med vissa saker som kanske inte är helt... Tyvärr så verkar han vara mycket inne på att dra saker och ting i en ännu mer politiskt korrekt riktning. Så han är mer spjutspetsen av en viss typ av politiskt korrekthet. Så han är i exakt den sista felriktningen. Men jag har svårt att tänka mig att han kan bli en... Alltså han kommer garanterat inte vara en mer tråkig monark än vad Lismut var. För det går inte att vara.

Boris

Nej, det här med ändå att det kan bli skojigt det här. Alltså att han kan få något jäkla utbrott. Och stoppa någon lag eller kräva instifta någon konstig helgdag eller någonting sånt där. Man vet aldrig. Det blir mer liv i luckan i alla fall.