Martin

Bulletins grundare Pontus Tholin och tidningarnas Anna Ndagi uppger i Svenska Dagbladets nya podd Blenda att deras ursprungsplan var att köpa Svenska Dagbladet för 50 miljoner kronor. Bulletins tidigare vd Jannik Svensson polisanmäler Anna Ndagi för förtal för att denne i podden uttalat sig om hans mentala hälsa. Sagan om tidningen Bulletin går vidare.

Mot alla odds. Är ni osäkra på var vi satte punkt senast vi kronikerade? Den här historien har gjort så många inslag vid laget och Bulletin. Men Bulletin har alltså överlevt konkursen genom att Tino köpte ut de delar av konkursbordet han ville ha kvar. Han säger själv att konkursen var en välsignelse. Han säger det i den här intervjun då att... Det var helt fantastiskt när han upptäckte hur bra det var med konkurs, blev han jätteglad.

Han blev av med alla skulderna och alla besvärande avtal som företaget har ingått och fick plocka russerna över kakan. Och köpa tillbaks alltihopa för en liten slant. Jag antar att vi pratade om det här redan i radio men vi var ju med, alltså vi som är morgonposter eller bubblor. Vi var ju med i konkursen. anbudförfarandet för Bulletin konkursprovet. Vi la avbud också på delar av inkronet för att köpa ut deras prenumerantregister och sånt där.

Men det som hände i slutändan var att de sa Mellan radarna sa de att vi vill inte ha maximalt mycket pengar för det här utan vi vill framförallt ha någon som kan driva det vidare. Därför var Tino egentligen den enda köparen som de var intresserade av. Han var den enda som hade realistiska möjligheter att driva det vidare i liknande former.

Det var en fantastisk synkadus för Tino där med konkursen. Men man har ändå stor problem och nu är pressstördet stoppat. Det finns misstankar att man har fuskat med redovisningen till... mediemyndigheten som fattar beslut om prästdöd. Och det är en konflikt då där Pontus Thulin och Tina Söderbergs, Pontus Thulin argumenterar processar för att bulletin, tidningar som man inte längre är delägare i inte ska få prästdöd.

Det var ganska tyst om bulletin generellt. Det har inte hänt särskilt mycket i termer av någon intressant journalistisk produktion om du ens någonsin har gjort det på bulletin. Och skriverierna och skvallret som har varit tidigare har mattats av Nästan helt upp. För en gång så livliga flashback-trådarna om Bulletin har somnat in. Men för några veckor sedan så kom det ett retrospektiv över Bulletin i form av en podcast-dokumentär gjord av Svenska Dagbladet.

Och jag lyssnade såklart, för jag är intresserad av frågan. Jag tyckte det var en väldigt intressant dokumentär, framförallt för att de hade gjort intervjuer med de här nyckelpersonerna. Och de får liksom prata ut, ge sina sammanfattande omdömen om vad som hände. Då kom bara andra. Man får höra Tina-Sanadaji, Pontus Tholin, Jannecke Svensson och flera andra prata om det här. Det jag gillade med den här intervjun eller dokumentären var att det är en helt annan sak än när man ber de här figurerna att kommentera på någon dagsaktuell händelse.

Utan att de istället får prata om situationen som helhed hela Bulletin-historien. Så det var väldigt intressant. Mina... Mina bestående intryck av hela soppan förstärktes när jag lyssnade. Och det är väl ungefär att Bulletin... Bulletin på många sätt var en bra idé. Och Tino gjorde ett hästjobb som sköts av till projektet. Han drog in pengar, han rekryterade en massa kända namn.

Och projektet blev ju, under det första halvåret, det blev ju oerhört framgångsrikt i termer av prenumerationer och intresse. Och intäkter, 11 000 betalande prenumeranter tror jag att de fick på fem eller sex månader. Och det måste ju räknas som en triumf. Fantastisk fjäder i hatten för Tino. Problemet var ju bara alla de här kända namnen. Och i huvud taget alla namn som var involverade förutom namnet Tino Sarandaji.

Det var Tino som hade visionen. Det var han som reste kapitalet, det var han som rekryterade alla människor. Man förstår i dokumentären att det verkligen var Tino, Tino, Tino genom hela processen och alla andra var bara ganska marginella, kraftlösa sidofigurer som inte var med och drog lasset. Så återigen, imponerande insats av Tino. Men saken var ju den då att i stort sett alla andra som var involverade var helt värdelösa och det var ju det som var Tinos stora misstag.

Eventuellt så är det fortfarande hans stora misstag som han fortfarande driver på i tiden. Jag vet inte hur mycket han har förstått om vad som hände men Det hans stora misstag var den här föreställningen att det fanns fler som han. Att det fanns dussintals eller hundratals personer som kunde övertygas av den här storslagna publicistiska visionen och kämpa mot strömmen och verkligen kavla upp armarna och sätta sin yrkesprestige på spel och jobba riktigt hårt för att förändra.

mediebranschen i Sverige. För det som i själva verket hände var ju att ingen utom Tino själv brydde sig om den här visionen. Från dag ett så grottar folk ner sig i allting utom att förverkliga den gemensamma visionen. Eller Tinos vision som ingen brydde sig om. Det var allt det här med interna konflikterna, det småaktiga tjafset om arbetsmiljöproblem, det ständiga ängsliga gnället om politiskt kontroversiella artiklar, och det trots att folk fick fantasilöner så var det...

Det var till syn i så ingen som jobbade. Folk skrev några pliktskyldiga artiklar, ledartiklar i veckan. Och sen kanske gjorde de en podcast och sen gick de hem. Och njöt i fulla drag av sina direktörslöner. Personalen svek, investerarna hoppade av. Till och med Timrads gamle vapendragare Pontus Tholin, hans kompis från handelshögskolan. Till och med han imploderade under trycket, när det väl var allvar.

Och redigerades till en hysterisk liten äng. gubbkärring. Han var ju medgrunder. Han skulle ju vara medentreprenör, medgrunder. Men han hade uppenbarligen noll entreprenöriell förståelse eller kapacitet. Man hörde det i en intervju. Jag har alltid tyckt att han är en framstår en mycket obehaglig person. Även innan bulletin. I historien har jag haft kontakt med honom, jag har alltid fått jättedåliga intryck från första mailraden som jag fick från honom många år sedan.

Men av någon orsak så tog tidningen in en av dem och det var liksom... Om man inte har förstått det tidigare så förstår man det när man lyssnar på dokumentären att Pontus Thulini var extremt olämplig. Jag ska ge det på BBSen att det mest sorgliga i hela bulletinhistorien är just det här så otroligt få personer som det finns i Sverige som man... man ens kan involvera i ett projekt för att radikalt förändra medielandskapet.

Det finns inte hundratals personer som har en sån kapacitet och en sån motivation. Det finns kanske tiotal personer i hela landet. Och de flesta av dem kan man inte rekrytera, eftersom de redan är fullt upptagna med att driva sina egna kanaler. Och är helt ointresserade av att sitta och vara anställd på någon relation, oavsett hur höga löner de får. Och Tino fattar inte det här. Och därför fattar han ett stort antal riktigt dåliga rekryteringsbeslut.

Det han borde ha gjort, det som alla startups bör göra, åtminstone under det första året eller så, det är att begränsa sig till det lägsta antalet medarbetare som överhuvudtaget går att komma undan med. Minimalt antal personer, maximal kvalitet på personerna. Man rekryterar inte en till förrän det knakar i fogarna. Och man absolut måste rekrytera en till. Även då är man i maximum kräsel. Man börjar inte med att rekrytera.

20 personer i taget, 30 personer i taget. Det är extremt, extremt ställen som det är en bra idé. Men Tino han fyllde upp organisationen med skräpmänniskor från dag ett. Och resultatet blev därefter. Men å andra sidan, det här var också något jag skrev om på VBS sedan. Jag tycker det är en poäng som nästan aldrig görs. Alltså folk gör det lite väl lätt för sig när de pekar fingern mot Tino och säger att ja han var så dum i huvudet som anställde alla dom här idioterna.

Ja det var fel. Det var fel beslut och du säger Tino också. Men det var fel av orsaker som kritikerna oftast inte begriper. Alltså av dom orsaker som jag nämnde nyss. Om hur man måste starta verksamheter med minimal artim och så vidare. På lite sikt måste man ha mer folk om man ska växa. Och då står man inför ett enormt svårt dilemma. Därför att det finns inget som heter. Strunta i idioterna och anställ bara bra människor istället.

Om man tror att det var lösningen på tidens problem, då har man inte fattat någonting. Och om man själv någon gång har startat ett företag och drivit upp det till mer än ett miniföretag med några enstaka anställda, då vet man lite om det här. Då vet man hur extremt svårt det är att hitta bra personal. Då vet man att man alltid måste göra en massa kompromisser. Om du har fler än tio anställda, då har du några anställda som inte är precis vad du vill ha.

Men som du nöjer dig med för att du vill växa. Och vad gäller metoderna som man använder sen, det är samma sak. Alltså, Tino Svallhan betalar folk exceptionellt höga löner för att försöka motivera dem. Och så är det även där. Det är lätt att peka fingrar från läktarna och säga, ja, han betalar för mycket. Men om man har drivit företag själv, och återigen då i större skala än att bara sitta och jobba med några enstaka kompisar. Då vet man hur svårt det är att få folk att jobba.

Och att man hela tiden måste göra alla möjliga märkliga saker för att piska folk och göra morötter. Textning.nu Allt är såklart Tinos fel. Han är grundaren och ansvarig för hela projektet. Men jag känner också en stor sympati för honom. Han har gjort den här imponerande insatsen. Och för att de misstag han har gjort, de var inte triviala. De var inte enkla att undvika. Det är lätt att vara efterklok, särskilt åt andras vägnar.

Men vad skulle Tino ha gjort? Vem skulle han ha rekryterat? Det var ett otroligt knivigt problem. Tinos stora övergripande misstag. Vad är det som är svårt att underskatta?

Ja, det finns den här hela berättelsen kring Tino. Känner du som jag Bore? Du Bore, du har också varit företagare och till skillnad från jag så har du dessutom byggt upp ett miljardföretag en gång i tiden. Alltså en mycket större projekt än vad jag någonsin varit ansvarig för med många fler anställda och så vidare. Delar du i någon mån min bild av att folk kanske går lite väl hårt åt Tino och att man från ett mer initierat perspektiv kanske har mer respekt för den oerhörda uppgift som han tog sig an? Ja. mer respekt än Tino själv hade, men för för allt mer än hans slentrianmässiga kritiker?

Boris

Ja men absolut, det första året av Bulletin-tiden så hörde jag till dem som hackade på Bulletin. Men det var ju mer av journalistiska skäl. Nu när jag drev ett igång ordentligt mot Tino sedan ett tag, som har framställts som ropa så vill jag säga att det är tvärtom. Tittar man på hur folk har betett sig och lyssnar på vad Tino själv säger i podden så är en sak så oklar.

Och det är att Tino är den enda normala människan i det här sammanhanget. Ska du starta ett företag med de här ambitionerna då kommer omvärlden givetvis att betrakta dig som galen. Det är det första. Sådär kan man inte göra. Det andra är ju att... Man stänger ner precis allting annat om man ger sig in i ett sådant projekt.

Och sluta bete sig på ett sånt sätt som alla andra gör. Man kör inte åtta timmars dag, sen åker man hem och kör lite kettlebell som Ivar Arpi och så går man ut och går med hunden på Luthagsplanaden och myser. Kollar bankkontot i mobilen. Det är ett onormalt beteende om man ger sig in i det här projektet.

Tack! Alla heder av Tina som beträdde sig som en riktig entreprenör kommer då och då att jobba från nattklubbstoaletter. Det är inte det minsta konstigt. Man jobbar där det passar bäst och en riktig entreprenör kommer också skrika åt personer som inte fattar vad de ska göra eller som jobbar tillräckligt hårt. Det är också ett fullt rimligt beteende.

Alltså mycket av debatten kring ledarskapet för bulletin och hur man ska bete sig visar ju bara hur förfallen företagarkulturen är i Sverige. Det skulle ju vara en mystomte. som entreprenör och lyssna på alla och så vidare. Tid är inte bara värd att försvara utan lyfta fram som ett exempel på hur man ska vara.

Och det enda minus tecknet. Vad ska jag säga för honom i historien? Det är liksom att jag tror så här sett utifrån utan att känna honom alls. Är att han han tror han. Man gick in i projektet så trodde han att folk det tuntigt utrymde kommunikationsfrågor. Om han säger att nu ska vi göra en ny Times fast på svenska och alla säger ja, det ska vi göra.

Jättekul. Då antar väl han att folk menar vad de säger, att de förstår vad han säger. Och att om han anställer folk från etablerade relationer och kända namn så vet de precis vad de ska göra. Det var ju det stora misstaget och det som du tar upp också. Att man ska aldrig ta människors ord för kontant.

Det är jättelätt att säga att jag gillar utmaningar och att jag gillar att ha många bollar i luften. Alla de där fåningar och standarduttrycken. Men när det kommer till kritan oavsett bransch så är det oerhört få som gillar utmaningar. Och oerhört få som vill ha många bollar i luften. Utan de flesta människor, de flesta människor oavsett bransch, vill bli inlämnade i en hierarki och få styrning.

Tack för mig. även om de inte själva förstår det. Och då har jag lite tid innan jag försökte upprätta med lite skrikande. Oftast tycker jag det man hör utifrån var ett fullt rimligt skrikande också. Men då var det liksom lite för sent.

Martin

Så är det ju hundra procent i de här inspelningarna som jag har hört i alla fall. När han har upplöjade diskussioner med Ivar Arpi och sånt där. Så säger han ju för att Ivar Arpi beter sig som en absolut fähund. En riktigt svin som en äcklig liten parasit. Han borde inte få en utskällning, han borde få stryk. Jagas ut ur huset. Otacksamma blodsugaren Ivar Arpi. Gnällde om sina fackliga rättigheter.

Ut! Tino kunde varit mycket hårdare i de här diskussionerna. När han hyvlade av Ivar Arpi och vände det. Ja. Det är intressant för det här med att deras första plan var att köpa svenskan för 50 miljoner. Det är någonting som vi har pratat om också. Det gick drygt om att... och köpte ett shopp runt svenskan och försökte hitta någon som ville köpa den. Det fanns också ett rykte om att en tänkt prislapp var 50 miljoner kronor.

Det var ju många år sedan, jag vet inte om vi pratade om det i radion eller bara i diskussioner, men vi pratade om det där, om man skulle kunna samla ihop 50 miljoner och köpa svenskan och bygga vidare där. På ett sätt, det hade ju varit mer spektakulärt om Tino hade gjort det. Över. Det hade varit ännu mer spännande publicitet, ännu mer mustiga interna konflikter och allt det där liksom.

Men förmodligen så hade han haft alla problem som han hade nu, men i kvadrat, i kubik. Så det hade varit ännu mer uppmärksamhet och drama och ännu mer problem och ännu mer omöjligt att faktiskt göra en svensk New York Times. Eller vad tror du Boris?

Boris

Jo. Det är... Det hade varit väldigt kulbråkt. Det var... Vi är ganska lika, tror jag.

Martin

Det är en fantastisk trollning. Alltså om man var väldigt, väldigt förmögen och hade 50 miljoner att lägga bara på en trollning, bara för att jävlas med folk istället till med uppmärksamhet. Det vore jättekul att köpa svenskan, inte för att driva det som en tidning, utan för att leva rövare och göra alla förbannade. Och driva journalisterna till vansinna och få alla att säga upp sig. Och vem vet, kanske om man lyckas göra folk tillräckligt vansinniga, att man kan få råttorna att lämna skeppet och ha nånting kvar som man kan driva vidare. Men först och främst skulle det vara en shitshow, som de säger.

Boris

Ja visst, dag ett. Du inleder med att ta bort fruktkorgarna. Sen jävlar!