Martin

Jean-Paul Belmondo avlider vid 88 års ålder. Slåg igenom som skådespelare i filmen Till sista andetaget från 1960. Jean-Paul Belmondo, fransk skådespelare. Legendarisk, hyllad, älskad fransk skådis. Mycket, mycket stor i hemlandet. Han har gått ur tiden och jag hoppas Boris att du kan berätta lite för oss om Jean-Paul Belmondo.

Boris

Ja, det kan jag. Jag har ett väldigt personligt förhållande till Jean-Paul därför att det är just det vi pratar om när man växer upp och hur man vill vara. Jag tyckte att jag såg inte tillräckligt tuff ut. Jag fattade aldrig vad som fattades. Och så såg jag Jean-Paul Belmondo i det sista andetaget. Och då insåg jag att...

Men helvete, jag röker ju inte. Jag vill se ut så där. Där är man ju oslagbar. Så jag tvingade mig själv på grund av Jean-Paul Belmondos blossande- att börja röka själv. Det tog mig tre dagar. De första två dagarna var i yrjen för att tölja. Och på den tredje dagen så började jag funka. Och så dess har jag av och till mest rökt.

Men förutom det så har jag alltid gillat honom därför att han har den här... Han brukar alltid framställas som en macho skådespelare. Men han hade faktiskt också... Jag skulle vilja jämföra honom med Sean Connery. För att båda har den utstrålningen. Men båda har också den här ironiska hållningen som skådespelare.

Alltså att en dubbelt ironisk hållning, när de kreerar sina roller så är de alltid tillbaka luta att ironiska vad som än händer dem. Oj ska ni inte grava med en levande? Jaja, så gräver de sig upp. Och sen får man en känsla av att de tittar på filmen utifrån hela tiden och blinkar till och säger att det här är inte på riktigt. Men det är ganska roligt. Och så tjänar jag jättemycket pengar för det också.

Jo, standard. Det var skärmen som båda hade trots den här tuffheten. Det gjorde att förutom rökningen så tog det om till mitt hjärta. Sen tyckte jag om när jag på 70-talet såg alla hans gamla filmer. Från de första åren, alltså sista handet taget, som en moraliskt jävligt tvivelaktig film. Vet inte varför jag var så besatt av den.

Det var väl något med Conrad Millian. Och sen gjorde han de första åren också en graft underskattad gangsterfilm i Marseillesmiljö. Så nog gjorde att jag föll för Marseilles också, då tiden kom dit. Som heter Borzalino. Som är väldigt väldigt bra. Den är nog värd tror jag att se honom faktiskt. Den är nog lika bra som.

Många sentida amerikanska maffia- och familjefilmer. Och så minns jag en film, han gjorde en mycket mer lågmält film, men som var väldigt bra, om en kommunistisk kvinna och en katolsk präst. Han spelade den katolska prästen. Som väldigt mycket en dialogfilm helt enkelt, en miljöfilm, väldigt tillbakalydad, väldigt behaglig.

Den gjorde också stort intryck. Men sen kom ju en... Sen tappade jag faktiskt intresset för honom. För sen... Den franska thrillergenren... Det har varit väldigt mycket filmnoir där och dystra slut och avsadjade skurkar. Amerikaniserades mer och mer. Det blev liksom biljakter och explosioner. Det var liksom inte roligt längre.

Man kände liksom att han bara gömsa med. Det var liksom... Han fortsatte ju röka så jag kunde inte sluta röka. Men filmerna var så där att... Nej... Det var lite... Han slösade bort sig själv på något sätt. Men fick det bra betalt. Han var ju fortsatt oerhört stor i Frankrike. Men jag tycker man ska gå tillbaka och se de första filmerna. Det var unikt cool helt enkelt.

Martin

Jag ser också när jag tittar på lite bilder av Jean-Paul Bourbon att det finns en klar likhet mellan hans utseende och ditt utseende. Ja, jag vet. Han ser väldigt annorlunda ut. Från att han var 60 år framåt ser han väldigt annorlunda ut. Men tittar man på de yngre bilderna fram till att han är 50 och sånt där så ser man dig där, Boris, i bilderna. Det är jätteintressant.

Boris

Ja, men det var därför jag behövde sikra mig under att jag såg fattades. Ja.