Martin

Sara Dittum, att läsa skön litteratur med syfte att nå personlig utveckling är att ägna sig åt destruktiv solipsism. Konstens syfte är att underhålla, även när den skapar känslor av obehag. Vi har ju en mångårig debatt här i Radio Bubbla om böcker där du och jag Boris har olika uppfattningar. Du är för böcker och jag är emot böcker.

Och jag har försökt övertyga dig om att du ska sluta läsa så många böcker. och göra något vettigare av din tid istället. Till exempel lyssna på musik. Medan du, som den depraverade upplysningsman du är, framhärdar i ditt maniska läsande. Och istället för att ta till dig mina briljanta argument om böckernas jävelskap så begraver du både ögon och öron i ännu en bok.

Kampen går vidare. Och den här artikeln är kanske inte... Tyvärr så får vi inget till. tydligt ställningstagande i den centrala frågan här. Du ser för- eller emotböcker. Men kanske kan vi ändå göra ett avstamp i den här texten som handlar om skönlitteraturens roll specifikt. Så, Saradittum är kolumnist på Unheard och hon har skrivit den här artikeln då, den här kolumnen som, där hon hon kritiserar en idé som hon menar har blivit förhärskande eller jag vet inte om det faktiskt är en förhärskande idé eller om det är en halmgubbe som hon målar upp med en attityd som frågar sig hur i den bok är användbar och nyttig, snarare om det är en god bok.

Hon beskriver det som litteratur som teknologi, litteratur som problemlösning. Man drar till sin spets, kanske, en reducering av all litteratur till självhjälpslitteratur. Och om man målar upp en så pass extrem halmgubbe så är det klart att man kan få in många fullträffade, ingen konst då. Rimligen ska skönlitteratur vara en del av den här kulturverktyget. kunna fylla fler syften än att vara ett sorts självhjälpsböcker.

Rimligen så måste skönlitteratur inte alltid motivera sin existens med nytt argument. Det är många öppna dörrar som slås in där, men... är det ändå inte en av litteraturens centrala dimensioner att vara uppbygglig och utvecklande för läsaren? Det kanske inte är universelt, det kanske inte är obligatoriskt, men jag vet inte, är det inte en stor del av vad skönlitteratur är?

Om inte annat så finns det hela genrer som är väldigt tydligt inriktade på sånt. Alltså mest uppenbarligen bildningsromanen, den typen av. den typen av böcker. Ett exempel som jag tar upp som också är lite märktygad är B.O. Wulf. Som om inte de här gamla nordiska sagorna skulle vara cd-lärande och syftande till läsarnas förbättring och utveckling. Och sen blir jag generellt väldigt skeptisk på hennes insisterande på att man ska läsa enbart för njutningsskull.

Det är alltså en explicit hedonistisk teori om litteratur. Jag drar alltid öronen åt mig när folk lägger fram hedonistiska argument, därför att de är nästan alltid väldigt ytliga och förfelade. Hon säger så här, att läsa en bok, det ska vara en njutning, det ska vara en lyx. Man ska läsa boken enbart på dess egna premisser, inte villkorat på att du själv får något utbyte. Men samtidigt säger hon att om det inte är underhållande att läsa en bok, så kan hon omöjligen föreställa sig att det finns någon poäng med att läsa den.

På ett sätt är det ett misstänkt välbekant slags resonemang och inte alls aptitligt för mig personligen. Så jag har mer att säga om skönlitteratur och även om den här texten och jag vill också komma tillbaka till den övergripande frågan om huruvida böcker är av godo eller av ondo. Men innan vi går vidare till allt annat jag är väldigt nyfiken på att höra, Boris, vilka reflektioner du gör över den här texten och hur du tycker att man ska se på skönlitteraturens roll i den mänskliga tillvaron.

Boris

Jag gillar texten därför att den ger dig och mig skäl att återuppta just den här gamla diskussionen som vi har. Sen tycker jag att din sammanfattning av texten är väldigt bra för att den är förvirrad och jag tycker att det är lite fånigt av en person som... När skribenterna angriper en sorts argument för läsande, där de själva uppenbarligen har en väldigt motsägelsefylld...

bild av läsandet och varför man ska läsa. Men jag satt med en grov lav själv på hur jag skulle bättre argumentera för det här med läsandet. Och jag insåg att jag har ingen större lust att frälsa människor för att läsa mer. Jag vet att jag har dragit den här med märkahistorien.

Jag brukar berätta det för folk. Jag har aldrig förstått riktigt vad det betyder. Det här med att när jag bär låna böcker så mår jag bra. När jag var tvungen att lämna tillbaka dem så gömde jag dem. Gick i väg med mina böcker och placerade dem i de typiska tjejböcker eller barndjurböcker. För jag tänkte att de som går där kommer inte att låna de här böckerna och läsa dem.

Jag ville ha dem för mig själv. Det är ungefär med... Jag har inget behov av att frälsa folk. Jag kommer inte på vad jag skulle säga för att kunna frälsa folk. Och på samma sätt så vet jag faktiskt inte vad jag skulle säga för att få folk att läsa en viss bok.

För att även om jag ofta citerar böcker, använder böcker, delläser former vid tänkande, Så läser jag och böckerna finns där i mitt tillfredsställelse. Även skönhethuvudet, därför att de hjälper mig att forma mitt sätt att tänka, mitt sätt att förstå. Eller stökar till i mitt huvud så att jag måste börja tänka på ett nytt sätt. Och det förmedlar jag sen till andra i talavskrift.

Men det är oerhört sällan så att ni måste läsa den här boken för då blir ni klokare, då förstår ni mer, då blir den bättre, men ni kan ju komma vid råd. Jag har aldrig hört dig säga det någonsin, om en enda bok. Nej, det är för att det... Och det ligger en jäkla förmätenhet. Det är för att... Det är ungefär så... Alltså, jag har inga rätt... Rätt och rätt. Jag har liksom ingen... Det är rimligt att tala om för folk vad jag tycker. Men det är... Det ligger något orimligt förmätet till just det att säga Nisse, du måste för fan läsa den här boken.

Och böcker är viktiga för mig, det är allt jag kan säga. Jag vet att jag skrev i ett nyhetsbrev en betraktelse över detta en gång när jag hade insett att bland vännerbekanta så hade jag folk som jag faktiskt är säker på aldrig tagit sig igenom en bok. Men som ändå betraktas som lyckliga människor och kloka människor.

Det beror på vem man är och vad man gör. Hur man har beskaffat och funtat och den plats man har valt i livet helt enkelt. Och för många människor tror jag att skönhetsdjur fungerar ungefär som psykofarmaka. Det är en annan form av att titta för mycket på Netflix eller någonting sånt.

Martin

Netflix med en helt annan nivå av... av pretensioner. Jag är väldigt intresserad av det här med läsandets psykologi och vi kan gå tillbaka här känner jag till artikeln, det är Sarah Dittums artikel. För hon säger någonting som är väldigt anslående i en förbefartning kan man säga, så ger hon en kommentar om varför hon själv läser böcker. Och det säger hon, det minns han inte för att hon vill utveckla sån person eller för att hon tror att hon kommer ha någon nytta av det.

Utan hon läser av två orsaker, dels... Hon säger i första hand och i andra hand, jag tror att det är precis, jag ska byta plats på dem då, men de säger att dels för att hantera tills dess. För hon gillar inte tråkigt och böcker är bra för att då har hon inte tråkigt när hon läser böcker. och dels för att hon vill att andra människor ska tänka på henne som någon som läser böcker. Och här känner jag att det är väldigt intressant och jag känner också att hon spelar mig rakt i händerna här i mitt korståg mot böcker.

Därför att det är precis så det verkar vara med nästan alla jag känner som läser många böcker. Eftersom i min bild att det finns enkelt uttryckt två kategorier av bokläsare. Den ena kategorin, den största kategorin, det är folk som läser av sociala skäl. Alltså till exempel att man vill framstå som beläst. Man vill kunna name-droppa böcker och författare i samtal. Så hurvida böckerna är bra eller om de är lärorika eller intressanta, det är sekundärt.

Det viktigaste är att andra tycker att de är intressanta. Eller lättare sagt att man får sociala poäng för att säga att man har läst dem. Och den andra kategorin då, det är folk som läser tvångsmässigt. för att de lider av hyperlexid. De är fixerade vid det skrivna ordet och de använder böcker som knark av olika skäl. Det är som att folk knarkar av olika skäl, så knarkar folk böcker av olika skäl.

De kanske vill ta udden av sin tråkiga tillvaro, fly från sina problem och så vidare. Eller så är det helt enkelt bara att de vill tillfredsställa det här bottenlösa begäret efter kråkfötter på döda träd, som de är så fixerade vid. Och här är jag benägen här att tänka, precis som jag säger till folk som knarkar, kemiskt knark, att det kanske är en bra grej för dig.

Det måste du avgöra själv. För Winston Churchill så funkar det jättebra att dricka litervis med alkohol varje dag. Han var liksom en historisk ledare och en stor författare av allting. Man vet inte hur många flaskor han drog i sig varje dag. Och om du jobbar som reggae-artist, du kanske inte kan göra ditt jobb om du inte röker marianagräs hela dagarna.

Och kanske finns det folk som helt enkelt fungerar bättre om de pressar i sig tonvis med böcker. Men de personerna ska knappast ses som upphöjda ideal, utan det finns en problematisk aspekt av det. Hur som helst är det värt för sådana personer att stanna upp och fundera på om de egentligen använder sin tid på ett bra sätt. Och den här damen som skriver den här texten, hon borde ju verkligen ta sig en funderare på varför hon är så otroligt uttråkad av resten av sitt liv.

Att måste fly in i böcker. Jag kan relatera till det här för att precis så var det för mig när jag var liten. Jag läste tonvis med böcker, alltså enormt många böcker. Framförallt när jag gick på mellanstadiet och högstadiet och mest romaner då. För att jag kände inte till några andra saker som jag kunde göra som var mer intressanta. Så det var det som fanns, att sitta på biblioteket och pressa böcker.

Men så fort jag fick mer kontroll över mitt liv, så fort jag började styra saker själv istället för att vara fast i. i skolans grepp hela dagarna, under mina föräldrars inflytande och så vidare. Så fort jag fyllde mitt liv med andra saker så föll den där driften till manisk bokläsning bort. Och nu för tiden till har jag väl ironiskt nodat en andra kategori, för att de flesta böcker som jag läser, läser jag av sociala skäl.

För att vara bevandrad med idéer som andra pratar om, för att ha samtal om specifika böcker som andra är intresserade av och så vidare. Men jag försöker också lägga band på mig själv och jag tar mig an böcker på ett ganska osentimentalt och vanvördigt sätt. Jag har till exempel inget emot att köpa en bok för att bara bläddra lite i den, och kanske läsa. då till enstaka kapitel, sen lägger jag bort den, känner mig klar med den.

Så jag har inte någon sån här pretensioner om att jag måste läsa böckerna ordentligt och respektera dem och sånt där. Nästan alla böcker är väldigt lågkvalitativa. Det är min huvudkritik mot böcker såklart. Ja, i alla fall, lite spletigt här, men vad tror du det borde som mina teorier här om bokläsandets psykologi? De sociala läsarna och de tvångsmässiga läsarna.

Boris

Jag tror att... Alltså som grundkategorier tror jag att de är ganska...

Martin

Du är ju en sån här Winston Churchill-läsare. Du läser böcker som Winston Churchill drack vin och konjak. Ja. Så man blir skrämd när man ser hur många böcker du läser. Jag blir orolig för din mentala hälsa. Men uppenbarligen så funkar det för dig. Precis som att Winston Churchill funkar väldigt bra på sina hundra flaskor sprit så funkar det uppenbarligen jättebra för dig att läsa böcker. Men du vet, det är ungefär som att om du ser någon som Tim Leary och kollar på hur mycket LSD han tar. Det betyder inte att det är en bra idé för någon annan att ta så mycket LSD. Ehm,

Boris

nej men jag tror att dina grundkategorier där om människor som läsare är faktiskt intressanta och korrekta. Och så är det ju att i mitt fall så är ju läsningen faktiskt också ett bra sätt att ta. Nästan fysiskt betingat behov. Att jag skulle känna mig... Jag kan liksom göra ja med alla gifter och droger. Dock kan jag inte föreställa mig att sluta ha en bok i handen eller i min närhet.

Då skulle det till vara en begästerknep. Men det här öppnar jag också för en intressant dissession. Alltså, en figur i den kulturpolitiska debatten, det är ju alltid det här med att människor läser mindre, den bildade medel- och överklassens försvinnande. Och frågan är om man ska se på de sakerna, för det är ju uppenbart så att de sociala skikten Läser icke längre på det sätt som man gjorde förut.

Och det innebär att, och det gör man ju därför att det sociala behovet är borta. Alltså den omgivning som gör att det är en viktig klass- och skiktmarkör att läsa, kunna uttala sig om Hr. Westerbergs senaste bok och ha rätt böcker i bokhyllan. Det sociala behovet finns inte, det markerar på andra sätt nu.

Ja. Det innebär att alla dessa artiklar som jämrar sig över de här sakerna är Det är liksom ingen idé att de jämrar sig över detta. Det är andra problem som ligger i botten för det där. Jag skulle ha sagt, men detta är jag själv högst osäker på, för jag ogillar tanken på att... Jag har inget emot att ha mina böcker för mig själv, men jag ogillar bara sett tanken på att i slut är det bara jag som läser böcker och mina barn också. Men sen skulle vi vara helt ensamma i hela landet, det är lite dystert.

Martin

Men det är inte helt i linje med att du skulle gömma böckerna efter att du läst dem och sånt där? En väldigt antisocial läsningsfilosofi.

Boris

Ja, det är en väldigt antisocial... Så egentligen så... Ja, ni förstår, du har ju rätt. Helt rätt, men jag förstår också varför jag känner en sån här instinktiv motvilja. Det är för att min argumentation bygger ju ofta på läsandet. Och den då liksom böcker. Den dag böcker har en mindre plats i kulturlivet.

Den dag minskar tyngden för boklig. bokligt underbyggd, läsande underbyggd argumentation. Å andra sidan står det med att det har de nu redan gjort. Det är... man överty... alltså de människor som är övertygade av massmediala dumheter de kommer inte att låta sig övertygas av argument som jag har framförde för att jag har läst dem i kloka böcker. Så att... det är ingen mjölk att gråta över.

Martin

Jag tror det kommer bli jättekul äventyr nörg. när de här kretsarna krymper och krymper och folk som läser. Det som jag har sagt, jag har varit inne på det tidigare flera gånger, jag tycker det är en ganska rolig tanke att om ett par generationer så kommer mina barnbarn vara nästan de enda människorna i hela världen som kan prata korrekt svenska.

För de har lärt sig någorlunda anställningssvenska bortom Sverige. De har inte blivit förstörda av SVT och Rinkeby-svenskan eller den regeringen och skolan och så vidare. Så att om de skulle råka slumpmässigt att träffa några normalsvenskar som i motsvarande generation har gått i svensk skola då kommer normalsvenskarna att tycka att mina barnbarn låter otroligt märkliga de pratar en sån här ålderdomlig 1700-talsvenska eller någonting och vad är det för konstiga grammatiska former de använder de gjorde vi oss av med för länge sedan i Rinkeby och det där ser jag fram emot med stor munterhet Våra barn och barnmål kommer att vara övermänniskor jämfört med de andra. Och det kommer att vara många roliga kulturkrockar med mainstream.

Boris

Det har jag inte tänkt på. Det är faktiskt nånting att se fram emot. Men det kanske kommer fler. De kanske inte blir så ensamma. För jag har sett de senaste dagarna två saker som får mig att tänka så här. Böcker kan fylla en helt ny funktion för vissa grupper. Jag minns att du berättade för ett tag sedan, det var väl han Douglas Murray som trodde att det kan ju vara så att världen går under och så satt han sig och läsa...

Tolstoy, ja. Tol... ja. Och... Jag såg igår tror jag att Penguins klassiker serie, alltså alla de här stora 17-18-talsverken, har ökat under det här pandemiåret med 165 procent. Samma sak har jag läst tidigare att spaniorer går tillbaka och på spanska säljs de gamla klassikerna jättemycket.

Jag tror att när folk ställs inför det här, de faktiskt bryts loss genom hårda regleringar och lockdowns och sitter hemma. Man kan bara tänka på vad som händer. Om man tänker på hur världen ska se ut så här så är det någon primär tidig reflex som får människor att gå tillbaka och läsa de stora artnattalsromanen för att få en blick av ett annat möjligt liv.

Det är i så fall väldigt hoppfullt tror jag att folk börjar läsa romaner som faktiskt skildrar friskare människor och människors liv. Jag menar till och med Dickens skildrar friskare människor fast han skildrar socialmystik och andra saker. Våra barn och barnbarn kanske får några fler att prata med.

Martin

Det skadar inte att ha enstaka lekkamrater samt hos partners. Det är intressant det där, jag tror jag hade en liknande reaktion när hela pandemi-historien drog igång. Att jag började köpa andra sorters böcker och tänkande, jag vet att jag bet ihop och köpte äntligen Aristoteles samlade verk. Som jag tänkte att det vore kul att ha.

Kul att ha alltihopa i en fin samlad, några volymer där. Men det kostade så jäkla mycket pengar så jag dragte mig för det. Men nu kändes det bara som att världen har blivit totalt galen nu. Allting är på väg åt helvete. Vad ska man göra liksom? Vad vill jag egentligen läsa? Vad bryr jag mig om egentligen? Och sen inser jag att jag vill faktiskt ha nu Aristoteles samlade verk. För att åtminstone nu kan jag sitta och bläddra i några riktigt tjocka luntor och ha bara idel förnuft och vara väldigt långt bort från.

från dumheter och hysterin och även i mitt hem bevara någonting som jag faktiskt tror är värt någonting. Till skillnad från allt det andra. Ja, nu känner jag att jag avvek lite grann från mitt korståg här. Jag sa positiva saker om vissa böcker, vilket jag skämtlig... Jag ber om ursäkt och tar avstånd från mina egna bibliofila uttalanden.