Martin

Asif Siddiqi, Gerald K. O'Neills vision om en mänsklighet som migrerar från jorden och bygger nya samhällen i yttre rymden, förenade individer från hela det politiska spektrat. Men där fanns en skillnad mellan de som drömde om kosmopolitiska och mångkulturella rymdstäder och rymdkolonisterna som var individualister och separatister.

Det var en väldigt intressant essä från LA Review of Books. Givetvis många intressanta texter därifrån som handlar om Gerard K. O'Neill Jag tror att det här är en anmälan av en bok som handlar om honom delvis. Space Settlements heter den boken som är en bok om arkitektur men som handlar då om arkitektoniska idéer som kom till uttryck i rymderan när man tänkte på framtiden, hur man skulle bygga rymdstationer och sånt där.

Och det var någonting som Gerard K. O'Neill var väldigt central för. Han var en. en Princeton-fysiker, alltså en framstående vetenskapsman. Men han går till historien inte så mycket för sina vetenskapligare tekniska upptäckter. Han gjorde många sådana, han gjorde många, inte minst avancerade uppfinningar, som utrustning som kunde användas för partikelfysikexperiment och såna här saker.

Jag kan inte exakt redogöra för vad det var, men jag tror betydande uppfinningar. Och han gjorde också androtekniska uppfinningar. landvinningar inom inom rymdfart. Men det som han det som är arvet efter Gerard Keo Niel som han är väldigt känd för, det sätt på vilket han haft mest inflytande är visioner som han formulerade. Därför att han var också en person som som lyfte blicken och tänkte stora tankar, målade med breda penseldrag.

Och det är förstås någonting som är oerhört viktigt i alla typer av någorlunda ambitiösa mänskliga aktiviteter. men som vi i vår tid i högre utsträckning har tappat kontakt med. Det passar inte riktigt in i vårt moderna liv att ha storslagna, himla stormande visioner. Och i Gerard Keo Nilsfalls så kan man säga att det bokstavligt talat var himlestormande visioner.

Han skapade en vision för hur människor skulle kunna upprätta permanenta kolonier i rymden. Så frågan var inte hur ska vi skjuta upp nästa raket? Hur kan vi bygga en bättre satellit? Utan hur kan vi ha en liten rymdstation där folk bor väldigt trångt i några månader i ett tag och åker ner på jorden igen? Frågan han ställde var hur kan vi bygga en bättre rymdstation?

enorma rymdstationer som är självförsörjande på mat och energi, som genererar sin egen gravitation så att folk kan överleva där på obestämt tid med hälsan i behåll. Hur kan vi bygga hela samhällen i de här gigantiska torusformade strukturerna? På vars insidor det finns hus och fält för odling, sjöar.

Det är fantastiska idéer och visioner. Hans mest kända bok heter The High Frontier Human Colonies in Space. En bok som jag själv snubblade över när jag var liten, satt och plöjde grejer i biblioteket och läste science fiction och allting som liknade science fiction. Och det som framförallt förblev med mig, som är väldigt stort inflytande på mig personligen, var bilderna i den här boken. Det var målningar som gjordes av, tror jag framförallt, två olika illustratörer eller målare som visade hur de här de här rymdstationerna skulle kunna se ut.

Och om du som lyssnar är lite osäker på vad jag menar så kanske du googlar och kollar på de här bilderna eller klickar på den här länken. Du kommer direkt känna igen dem och säga aha, de där, de där har jag sett förut. För att de här bilderna har blivit så stilbildande för ja, inte minst i Hollywood, alla sorts liksom science fiction-filmer och så vidare. De är inspirerade till att börja med av tidigare science fiction-litteratur.

Men de har också i sig blivit en väldig kraft, de här visualiseringarna. O'Neill var också en anhängare av privat rymdindustri, det kan vara värt att nämna. Han trodde att stater var begränsade på olika sätt som gjorde att de inte skulle kunna ta tillvara på rymdens möjligheter på bästa sätt utan det var framförallt privata företag som skulle kunna göra den största framstegen. Han grundade också en organisation för att jobba utanför staten och försökte hitta privat finansiering till olika typer av rymdprojekt, fina.

Rymdrelaterad teknik, till exempel framdriftssystem för rymdraketer som han trodde skulle vara mer lämpade för privat rymdforskning. Så han var en riktig hjälte i den här världen, i rymdvärlden, framförallt i kraft av sina visioner. och sin formuleringskonst, men också som vetenskapsman.

Varit mycket, mycket inflytelserik på alla som håller på med rymden på något sätt. Den här scenen är väldigt intressant på flera olika sätt. Den är skriven av en person som jag tror, eller tror, det står här att den kommer från Bangladesh. Person som växte upp i Dhaka i Bangladesh. Det är ganska intressant att få ett sånt här, utifrån perspektiv, ett icke-västligt perspektiv. på de här visionerna och de här bilderna.

Jag måste säga att jag kände mig dum när jag läste den här texten och direkt förstod vissa saker som jag faktiskt aldrig har tänkt på, åtminstone inte sådär aktivt, när jag sett de här bilderna. Till exempel att när man ser, författaren här beskriver det som att i de här bilderna av rymdstationer så förenades hans två främsta bilder av USA som han hade sedan tidigare, nämligen Lilla huset på prärien och Dallas, TSC.

Och det är precis så, det man ser inuti de här gigantiska, liksom munkformade strukturerna, det är i princip amerikanska suburbia, det är amerikanska små förorter, med prydliga små hus och vägar och lite grönt runt omkring. Det är en väldigt, väldigt bekant bild när man tänker på det. Jag tror att när jag kom i kontakt med det här första gången, då var jag så pass ung att jag hade inte...

Det är inte riktigt den typen av perspektiv. Men nu när jag tittar på bilderna igen så är det liksom superamerikanskt och så otroligt amerikanskt från en viss specifik era. Och som du också påpekar, det här Säen tycker jag också är intressant påpekande. Det är i och för sig något som är lite av en klisché och något som alla science fiction-enthusiaster känner till och vi pratar mycket om, det är att det finns ju verkligen alternativa visioner för rymden och människans framtid i rymden.

Ett klassiskt exempel som också ges i den här Säen är Filmen Alien, eller Alienfilmerna. Där rymdskeppen är liksom små, klaustrofobiska, skitiga och där det finns liksom en ständigt närvarande klasskonflikt för att de flesta som jobbar på rymdskeppet, de är liksom de är arbetare, de är exploaterade av av de överherrarna i företaget som äger rymdskeppet och vad det nu är för någonting.

Och de lever liksom, det är inte det här behagliga suburbia-livet. Som som då och och många intressanta reflektioner om hur det här är kopplat till moderna struktur att eventuellt så är de här stationerna en sorts en sorts yttersta mest yttersta mest destillerade uttrycket för modernistisk arktur liksom den ultimata förverkligandet av Le Corbusier vision i rymden totalt ostört av av liksom godtyckliga distraktioner på ytan bara perfekt. teknokratiskt konstruerat samhälle uppe i himlen?

Boris

Ja, det är sällan... Det var länge sedan jag läste den att säga att jag satte igång kugghjulen i huvudet på mig på samma sätt. Så fick jag tänka på egna... Hur det är att säga, tycke och smak har förändrats. Sen frågar man dig om det är något oförlöst. Sen säger man att det kanske beror på detta. Just det här säger jag om.

Le Corbusier driven till sin spets. En sak som man påminns om igen när man läser de här texterna som jag pratat om förut det är ju hur den här visionen och tron på att man ska kunna tas ut i yttre rymden och befolka nya planeter och erövra universum den är ju nästan icke-existerande.

Och som initialt liksom min... I 60-talet, då var det där så att alla gick på skolgårdar och pratade om detta. Det var liksom så självklart att liksom, man slog in någon räckhåll. Och det säger ganska mycket om optimism, framstegstro, vilja i västvärlden. Det är ingen allmänt utbredd.

...som då nästan självklarhet. Alltså, då kan man bara diskutera varför tog det här slut? Jag har tidigare tänkt att det beror på att samhället är stort, luften har gått ur västvärlden. Det är klart att ingen orkar tänka på att det gäller övra nyplaneter om någon inte kan försvara sitt kvarter. Men den här texten gav mig också tanken på att det kanske var just utseendet på det här som inte var sådär väldigt lockande. Alltså att det ser för modernistiskt och tråkigt och ospännande ut. Det får inte ditt hjärta att banka. Och...

Martin

Om du är till en amerikansk kvinna... Det är inte amerikaner som tycker att amerikanska suburbia är det bästa som finns. Det är det ultimata målet med livet att flytta ut i ett sådant här massproducerat hus. Ja,

Boris

men det är där det slår fel. Den person som, ah, där vill jag bo. De vill ju bo i suburbia därför att då är allting inrutat och klart. Den som vill till mars eller långt bortom detta lockas ju inte av tanken på att liksom... Jag ska tillbringa sju år i rymden och kanske slåss med främmande fientliga varelser för att bo i en Mexitegrvilla.

Det är min belöning. Det är där jag tror att allting gick fel. När man skulle visualisera de här nya häftiga världarna. Så var det inte med löfte om, här ska du kunna forma dig i världen, du ska kunna bli en ny Cortés och ta över en hel jäkla planet. Utan det var att här, hus nummer fyra, rad tre det är ditt. Du kan få en pol om du är snäll. Det är för trist helt enkelt.

Och sen tror jag att estetiken är helt enkelt alldeles för mycket. I bästa fall är det suburbia, i värsta fall är det liksom mediumprogrammet. Och så tänkte jag på 18-talets science fiction roman och illustrationerna där. Och jag blir ju mer upphetsad när jag bläddrar gamla Jules Verne böcker och tittar på ingenjör Robers luftskepp eller kapten Nemo's ubåt.

Det är liksom, ska vi få ut folk i världsrymden då måste man ha liksom mera steampunkestetik. Och då kommer jag tänka på den här ryska skonaren. Det måste vara mer gjutjärn och ånga över rymdskeppen och bosättningarna. Jag menar, den gången du och jag diskuterade om att öppna landhandel. Och bensinmark på en av Saturnus månar. Alltså det är sånt folk vill ha. Utmaningar. Det ska vara lite besvärligt och spännande. Vem vill flytta in i miljonprogrammet? Några ljusor bort.

Martin

Jag noterar Boris att du på senaste tid har haft ett antal väldigt intressanta estetiska teorier. Förra sändningen då var det Hawaii-skjortorna. Allting var Hawaii-skjortornas fel. Och nu är det Mexitegrits fel att vi inte kan kolonisera dynden.

Boris

Ja, jag vet. Jag undrar själv vad det beror på.

Martin

Jag tror att det ligger en del i det du säger. Det är någonting med de här visionerna som jag tror tilltalar en viss typ av person. Och till exempel, de tilltalade mig väldigt mycket när jag var yngre. Men så var det också det att jag tänkte ju aldrig på Mexitegel. Jag tänkte ju aldrig på hur det skulle vara att leva och ha vardagsliv och ha en familj eller sådana saker. I den här, i den här.

Rymddonutten. Utan det var ju andra saker som fascinerade mig. Kanske på ett mer övergripande plan. Men jag tror också att det är... Det finns ett problem och det påpekas på ett intressant sätt i den här artikeln. Men en annan sak som det skrivs om och som också togs upp i bubblareubriken som sattes till den här texten är att det fanns ju också olika politiska eller olika sociala visioner för hur de här rymdstationerna skulle fungera.

Det vill säga att man hade å ena sidan en mer... kollektivistisk och mångkulturell vision som vissa rymdpionjärer stod för. Som kanske delvis associeras mer med det sovjetiska rymdprogrammet men även, till exempel, Carl Sagan såg dess en viktig del av rymdkolonisation, att man skulle ha sådana här perfekt multietniska samhälle där olika sorters människor skulle leva i harmoni och omloppsbanan och så vidare.

Å andra sidan så hade man mer individualistiska och separatistiska visionärer. som också hade idéer om privat ägande av resurser i rymden och så vidare. Och jag tror att en orsak till att hela rymdprojektet kom av sig, det är inte den enda orsaken, kanske inte ens det viktigaste orsaken, men en orsak var att det fanns alltid en felmatchning, en...

någonting som inte inte kopplade rätt mellan med den sociala modellen för att av olika politiska och mentala skäl så kunde människor inte och han eventuellt fortfarande inte tänka i de banorna som skulle krävas för att hitta en fungerande social politisk ekonomisk modell för att kolonisera rymden.

Och Gerard Kejonil var inne på rättsspår när han sa staterna kan inte göra det här. De kanske kan bidra lite grann, men i slutändan så kan de inte göra det. Det måste vara privata initiativ som gör det. Och här känner jag att en del av den här kritiken kommer liksom... Jag känner att den belyser den här problematiken. Om man säger det här med Le Corbusier, så är det att det här är bara megateknokratiska, gigantiska strukturer som ska innehålla allting och allting ska vara planerat och ordnat och så vidare.

Och det ser man som en stor, en monolitisk, auktoritär och supermodernistisk vision. Och det är nästan underförstått då att det finns kanske en, det finns någon sorts frihetlig, liksom kanske liksom en, jag vet inte vad motpolen exakt till det är. Men det är väldigt svårt att ha en hippie-utopi i rymden för att man har en rymdstation och det finns vissa gemensamma saker, de gemensamma angelägenheten på rymdstation.

Man kan inte låta folk göra vad som helst, bygga sitt hus på vilket sätt som helst inuti en donut i rymden. Det är ofrånkomligen så att man måste ha ett visst mått av teknikkritik. Och så är det i verkligheten också. Det här är något som vi har pratat ganska mycket om i RadioBubbla till exempel. Den sorts libertarianism som vi tenderar att intressera oss för förstår att frihet betyder inte i första hand att varje enskild individ ska få springa runt och göra precis vad han eller hon känner för i varje givet ögonblick.

Utan det handlar framförallt om att grupper av människor ska ha rätt och ska ha möjlighet. Att utträder i större samhällen skapar sin egen väg, om det är en stad eller en by eller kanske en familj som är ovanligt självtillräcklig. Och det tror jag är en annan sorts vision av mångfaldrymden, att vi måste förstå att om vi ska kunna göra det här så måste vi ha rymdstationer som har totalt olika filosofier.

Och kolonin på ena planeten kommer att andra tankar men alla kommer att dra mer åt en sorts rymdstation. Det är en privat och auktoritär modell, snarare än någon typ av kollektivistisk, multietnisk grej där man kvoterar in folk baserat på deras ursprung.

Det har man inte råd med i rymden. Om man ska bygga en koloni på mars så är de enda människorna som kan komma med är de som exakt behövs allra mest för att göra uppgiften. mer sociala hänsynen. De kommer inte kunna finnas i rymden förrän långt senare. Om man lyckas ekonomiskt och får ett samhälle med mycket överflöd och sånt där, då får vi alla de här överflödsproblemen även i rymden som vi haft i västvärlden de senaste 200 åren.

Men i övergångsfasen skulle man behöva någonting som är mycket mer, som påminner mycket mer om en annan och mer ädel och uppbygglig aspekt av det europeiska arvet. Så som man kanske såg under tidig industrialism och sånt där. Det var privata krafter som drev på väldigt mycket.

Boris

Ja, eller ännu lite tidigare europeisk kultur och tradition, att man går tillbaka till konkursadorerna och kolonisatörerna. En sak som jag tror man måste göra för att få, de privata initiativen är ju helt, företagsinitiativen är nödvändiga, men att det hela måste ju också underblåsas på något sätt av, det här är ett sätt för dig att vinna ära, berömmelse och... Onämbara rikedomar alltså. Det tror jag är ett viktigt moment för att få iväg folk.

Martin

Och inte minst, kanske mest av allt faktiskt, det som understryks av den här texten, när man tänker på de här sakerna, det är ju vikten av visionärt tänkande. Att överhuvudtaget lyfta blicken och försöka se mycket längre in i framtiden. Det är så man formar framtiden, det är enda sättet att forma framtiden. Att faktiskt våga se långt in i den. Kolonisation av rymden är ett evigt fruktbart fält för sådana visioner.

Och vi har ju vårt till exempel Elon Musk som vi pratar om ibland. Han har många fel och brister som är lätta att påpeka men han är trots sina brister en äkta visionär. Jag skulle säga en äkta visionär av historisk magnitud. Det är för att hans mål är inte att skjuta upp några hundra satelliter. Och hans mål är inte att... Sitta av timmarna på en lukrativ upphandling för amerikanska staten som många av de andra rymdentreprenörerna verkar vara på Boeing eller vad det är för någonting.

Hans mål är att etablera. en permanent självförsörjande koloni på en annan planet för att skapa en backup-kopi av mänskligheten för en händelse att någonting skulle gå rejält snett här på vår första planet. Och det är den typen av stora visioner som gör att man kan se bortom alla kortsiktiga, mundana saker som andra människor bara fastnar i och åstadkomma mycket större saker.

Det är därför Elon Musk kan göra saker som andra inte kan för att han inte fastnar i de små sakerna. Utan hela tiden sätter saker i det här större sammanhanget som han har ett totalt och konstant fokus på.

Boris

Du menar att han går inte oroa sig över corona och klimatet?

Martin

Han har ju lite grann en sån här klimatgrej. Det är en av hans drivkrafter. Han ser vissa problem med klimat och energiförsörjning och sådana saker. Han brukar nämna det som en av de saker som gör att vi kan behöva fundera på en backupplan. Vem vet? Han är ju en mycket välkänd corona-förnekare.

Boris

Men just det här med klimatet, det är ju... Hans sätt att ta sig an det är ju det rationella sättet. På sätt och vis så bryr han sig inte om klimatet, menar jag, eftersom han tittar uppåt och bortåt.

Martin

Nej, och han är inte så pek och han pratar om de sakerna heller. Det är ju ett välkänt faktum att klimatet på planeten Mars är väldigt dåligt, väldigt ojämnsamt. Han har ju en plan, han pratar inte så mycket om den nu för tiden, men han har tydligen sagt tidigare att ett ganska snabbt sätt att lösa problemet på Mars vore att smälla av några dussin eller några hundra atombomber i atmosfären. Jag vet inte exakt varför man ska göra det, men det var tydligen någonting som han tyckte var väldigt bra, att om man kunde smälla av en massa atombomber någonstans på Mars så skulle det leda till en jättebra klimatförändring. Och den typen av klimatåtgärder tror jag inte är så poppis. Peko och Pöben.

Boris

Det går nog svårt att få er här för dem, tror jag.

Martin

Hur som helst, det jag utgår lite efter det här är att jag hoppas att Elon Musk kommer att förverkliga sina rymdprojekt och flytta till Mars och allt det där. Men, kanske att hans allra viktigaste historiska funktion inte är att kolonisera Mars, utan att inspirera andra människor att ha storslagna visioner. Finns nästan inget viktigare. Finns inget viktigare. Tack till elever och personal vid Elon Musk's Youtube-kanal.