Martin

Vikingarna var gåtfullt folk med många beteenden som i dagar omöjliga att förstå. Förkroppsledde både heroism och grymhet, såväl patriarkat som könsöverskridande, kända för oss enbart genom sina offersberättelser. Rekonstruerade versioner av fornordisk mytologi sannolikt missvisande, enligt arkeologiprofessor Neil Price i nya boken The Children of Ash and Elm.

Vi har en småputtrig bokanmälan från London Review of Books. Men boken i fråga är skriven av en Uppsala professor. Han har inte ett klassiskt uppsaliensiskt namn, Neil Price, men han är kanske britt eller amerikaner. Men jag tror att han är professor i arkeologi i Uppsala. Han har skrivit ett flertal böcker om vikingatiden.

Han är en världsledande expert på den epoken. Och nu har han skrivit sin senaste bok som... som omtalas, inte specifikt i den här scenen, men jag har sett den omtalas i andra sammanhang som att det är ett blivande standardverk, lite grann av den definitiva boken om vikingatiden. Så tror många att man kommer se tillbaka på den här boken under en viss tid framöver.

Jag tänkte, det är inte direkt i en sån här superaktuellt nyhetsscen, men jag tänkte att det kan vara kul att prata lite grann om vikingarna. Tack för att du tittade! är ju en, det är en sorts, det är en sorts mystisk, en sån spöklig närvaro i vår kultur. På sätt och vis kan man ju säga att vikingarna representerar vårt, varför säger jag så, vårt folks största storhetstid.

Alltså en tid då nordbor satte skräck i hela Europa. Hela Europa reste de till, och de reste även till Amerika, till Mellanöstern och så vidare. Och det finns ju väldigt många exempel på det här. En. En klassisk grej som många säkert har hört och som nämns i den här artikeln är att man har hittat på Gotland väldigt stora mängder silvermynt nedgrävda.

Silvermynten kommer från Mellanöstern så det är, jag vet inte exakt vad de heter, men silver dinare, jag tror inte de heter dinare men det är silvermynt präglade i Mellanöstern. Och bara på Gotland så har man tydligen hittat nio gånger fler av de här silvermynten än i hela Mellanöstern. Det finns andra faktorer som att silvermyntor som blir kvar i Mellanöstern har förmodligen smälts ner och blivit någon annan dag.

Det är inte nödvändigtvis så att vikingarna tog 9-10 delar av all silver. Men man uppskattar att åtminstone 340 ton silver skeppades upp till norrut. En annan uppgift som finns i den här essäen som jag tyckte var intressant är att 14% av alla silvermynd som präglades i Frankerriket kom vikingarna till del.

I det fallet då att man betalade... Ja, jag har det på tungan. Man betalade vikingarna för att inte attackera och kriga och plundra. En mycket större del, ska jag säga, så mycket större del var handel. Så man sålde till exempel pälsar, slavar och annat och tjänade väldigt mycket pengar på det. Så om man tittar sammanlagt på vikingarnas inkomster så verkar lejonparten ha varit handel snarare än plundring.

Sen är ju plundringen kostnad på andra sätt också för de som blir utsatt för. Ehm... Men generellt är det väldigt intressant det här med vikingekonomi när man försöker pussla ihop, liksom. En sak som nämns i den här artikeln är att man behövde 50 får för att göra segel till ett enda vikingarskepp. Och förmodligen så var 30 personer tvungna att arbeta, heltid, kompetenta personer i ett års tid, för att utrusta en sån här båt.

Och man bara tittar på flottorna som gick från Danmark och Norge efter år tusen. Så jag antar då... Mellan år 1000 och år 1066, då man brukar säga att vikingeran tog slut, så krävde sig två miljoner får bara för att tillverka de segel och kläder och annat som de hade när de åkte över havet. Hur som helst, det där var lite bara slumpmässig detaljer.

Det betyder nog att man kan säga att en av de centrala idénerna i Zen är att när du kommer till kritan så vet du väldigt lite om vikingarna. Det finns inga skrifter bevarade från vikingatiden. Alltså ingenting som vikingarna själva skrev. Denna som finns är runstenar med ganska korta meddelanden. Alla berättelser vi har om vikingarna, 100%, det är från andra folk som ser dem utifrån.

Och framförallt deras fiender, i vissa fall handelspartners och sådär. Men i de flesta fall så är det fiender. Folk som är uppenbarligen part i målet för att de hatar vikingarna, de är rädda för vikarna och så vidare. Men vi har ingen första hands källor. Så det är inte ens riktig historieskrivning som man brukar tänka på att man har. Man går tillbaka till källorna och läser den tidens litteratur och sådär för att det finns ingenting.

Så vi har en massa föreställningar, samtida föreställningar. Alltså gamla idéer, nya idéer, autentiska idéer, fabricerade idéer. Som många vet tror jag så är den nutida bilden av vikingar framför allt formad under 1800-talet. Inte minst som en del av en sån nationalistisk, nationalromantisk narrativ. Något som man höll på med i Norden på den tiden.

Men om vi... ser nyktet på saken så måste vi konstatera dels först och främst att vi inte vet särskilt mycket alls men också att vikingarna var ett mycket främmande folk från vårt moderna perspektiv. Jag har varit med om ibland att utländingar har frågat sig, frågat mig då för att jag är svensk och frågat sig hur kunde vikingarna, de en gång så mäckliga vikingarna som seglade över hela världen och satte skräck Det var en britt som frågade mig det här som vi träffade på It's a Big World.

sammanhang och han sa liksom att att det lilla staket som vi har i Storbritannien att vi har lite manlighet och krigighet den kommer förmodligen från vikinga generna som ni kom hit och planterade. Men vad hände sen? Hur kunde ni falla så långt att ni idag är de här ryggradslösa kräken som ni är idag nutida svenskar?

Det är inte uppenbart att det finns en jättestarka genetiska band mellan de vikingarna som gjorde räddare och sådant. och oss svenskar som lever idag. Definitivt har det skett stora förändringar. Många av de starkaste och mest äventyrliga vikingarna, de riktiga entreprenörerna, de bosatte sig i kolonier utomlands, snarare än att återvända hem.

Så att de rusvikingarna åkte till Ryssland, de grundade Ryssland och blandade upp sig med slaver och blev kärnan i Ryska imperiet. Samma sak med normanderna i nuvarande Frankrike och som sedan invaderade Storbritannien och så vidare. Så att det finns de här, det bästa vikingablodet finns kanske utspritt på andra håll. Och vi svenskar som lever idag, vi är kanske ättlingar till de mesigaste av forn nordborna.

De som inte åkt iväg och tog för sig av världen. Men det är ändå fascinerande att tänka på att skillnaderna är stora och det finns så mycket vi inte vet.

Boris

Ja, men vikinga andan kan ju återupplivas. Men kanske finns det gömde i era gener. Han tar ju också upp den aspekten av att ni måste jag väl säga, drevs ut på vikingas andan. Vikingatågen av naturkatastrofer helt enkelt. Det var svårt att klara sig annars.

Martin

Det är en jätteintressant idé för det här, han säger att det kanske inte är en helt ny idé. Det är folk som kan vikingatiden som känner sig säker till de här spekulationerna. Tanken här är att Fimbulvintern, som är en del av fornordisk mytologi, som finns med i berättelsen om världens cykliska bana från uppståndes och undergång.

Fimbulvintern var något som förmodligen fanns på riktigt på 500-talet. 30-talet, så inträffade tre väldigt stora vulkanutbrott som gjorde att man fick ganska askmån och det blev mycket mörkare och kallare och så vidare. Och det här är ju inte något som påverkade enbart Norden givetvis, utan det är välkänt historiskt att man hade då de här naturfenomenen, man har spårat lite specifika vulkaner och så vidare.

Men teorin här är att det drabbade Norden mycket mycket hårdare för att man hade redan en ganska kort ortlängd säsong och ganska tuffa förhållanden. Så att man dessutom fick den här vulkanutbrottet. förmörkningen och nedkylningen med en vinter som aldrig tog slut. Det blev ingen sommar, det fortsatte bara vara vinter i två år, tre år och sånt där. Så den tävlade sig mycket svårare på nordliga breddblad.

Och det här är en av Neil Price förklaringar till att vikingatiden inträffade. För att det ledde till sådana förändringar och dels att de som klarade sig under den perioden de konsoliderade sina maktpositioner på ett väldigt kraftfullt sätt för att det var så många som rensades ut. Men också... Det fanns mycket desperation och man var tvungen att söka sig utåt för att det blev mer naturligt att tänka så att man började göra räddor och så vidare.

Det är en väldigt intressant idé faktiskt att Fimbulvintern var verklig och det var det som lite grann kickade igång vikingeren. Sen pratar man också om andra orsaker som är intressanta som till exempel... Att man verkar ha haft en ganska obalanserad sexualekonomi där framstående män, män som var rika, framgångsrika och så vidare kunde ta sig flera fruar, kunde också ta sig sidofruar, konkubiner och så vidare vilket gjorde att det var väldigt många män som blev utan kvinnor med modern terminologi skulle vi kunna säga att de blev incels de levde i ofrivilligt celibat och det vet vi historiskt att Den typen av dynamik, där det finns väldigt många män som inte har tillgång till kvinnor, kan skapa ett väldigt tryck på att det uppenbarligen är väldigt intressant för dem att åka till fjärranländer och försöka ta för sig där istället för att de vet att de kommer inte få kvinnor här, de kommer inte få reproducera sig och så vidare. Så det är ju ett överskott på män och andra sådana saker.

Boris

Efter den här recensionen så blir man ju faktiskt... Dels blir man sugen på att läsa boken själv, därför att man vill veta mer. Det andra är att det är oerhört fascinerande att påminna sig om att man vet så lite om vikingarna. Att så mycket höll till ett mysterium. För mig var det helt okänt att det ingick i den dåtida tron, eller att man hade en följeslagare.

En tanke som förekommer i andra kulturer också, men det hade jag inte en aning om att det fanns i det nordiska också. Det ser man var lite man vet. Men det där har jag alltid tyckt en trevlig idé på något sätt. Men sen en sak som jag tycker jag inte får någon förklaring på i recensionen. Det konstateras av författaren till bokgångsdelen att vi vet väldigt lite.

Men varför vet vi så lite? Det säger ju någonting om vikingasamhället också. För de härjar ju som mest och kommer i kontakt med kulturer som har skrivkonst och upptäckningskonst. De var ju ofta nyfikna på andra kulturer i de här kulturerna, speciellt om det kommer en massa skäggiga män.

från norr och härjar, då ville man veta mer om dem. Men det finns ju så otroligt få utsagor som faktiskt tycker jag verkar lite svajiga också. Vilket gör att det säger någonting också om en enorm slutenhet i samhället. Att inga kom hit och så vidare, de inte kom som tillfångartagna trälare ungefär.

Martin

Ja visst, och en sån förklaring som han är inne lite grann på i det här... i den här texten. Vi är kanske lite vana att tänka på folk och kulturer som åtminstone är relativt monolithiska. Det finns stora likheter, det finns breda gemensamma drag som man kan prata om och så vidare. Men det verkar som att vikingarna var, alltså det var en enorm mångfald internt mellan de olika grupper.

De hade inte gemensamma strukturer, de hade inte gemensam kultur, de hade inte ens gemensam religion på samma sätt som man förmodligen haft i andra kanske delvis jämförbara grupper, utan varje grupp av vikingar hade egna seder, egna gudar, egen slags magiska ritualer och allt vad det är för någonting.

Ett exempel som ger sig i den här texten är begravningsceremonier, att det finns en svindlande mängd olika begravningsformer som man har hittat. Vi känner till gravhögar och båtgravar, men de hade också kremering och många olika. Det finns en massa konstiga saker som händer i gravarna, beroende på vilken region man tittar på. Det är helt olika saker som händer i gravarna, inklusive saker som är helt omöjliga för oss att förklara.

Vi kan ju inte spekulera, men det är väldigt specifika saker som är svåra att förstå. Till exempel det här med någon som blev begravd tillsammans med två hästar, vilket då är en väldigt konstig sak. Författaren tycker att det är normalt att bli begravd tillsammans med två hästar. Men varför hade de kluvit hästarna i tu och sen bytt hästhalvorna och satt ihop dem med varandra?

Så att du har högerhalvan från den ena hästen och vänsterhalvan från den andra och vice versa i graven. Vad var syftet med det? Någon måste ju haft en tanke kring det. Det skulle förmodligen vara ganska intressant att få veta varför de hade gjort det på det här sättet.

Boris

Det måste vara för att lura någon på den andra sidan.

Martin

Ja, vem vet? Det är spännande. En annan grej som jag tyckte var kul är att... Jag antar att du inte bor i så lika förtjust. Det är att vikingarna dekorerade allting som gick att dekorera. Allting som hade någon typ av yta blev dekorerat, inklusive deras egen hud. Det finns berättelser om att vikingarna när de kom till befolkningen blev väldigt intimiderade för att vikingarna hade tatueringar över hela kroppen, från topp till tå, all hud, ansiktet och allting.

De hade till och med en sorts tatueringar på sina tänder. Så att de använde färg för att fylla i och dekorera liksom, ja vad man ska säga, vindlingar eller repor i sina tänder. Men de hade liksom mörkgröna tatueringar över precis hela kroppen.

Boris

Om det nu var riktiga tatueringar.

Martin

Du tänker att det var kanske någon här gnuggisar man tvättade bort och satte på en?

Boris

Ja, alltså nästan. För att jag blev så nyfiken på det där så jag hittade en intervju som jag gjorde med författaren av en person som är... Han intervjuas i e-postvägen av en engelsk man som är väldigt intresserad av vikingadekorationer och även tatueringar. Och de diskuterar just det här med tatueringar.

Och den här engelska intervjuer han är lite förundrad över för han har ju... De beskrivningar, få som finns av hur de var tatuerade, vikarna, talar om väldigt enkla rotmönster. ungefär som trädrotsmönster som förgrenar sig över hela kroppen. Och då tycker han det är konstigt, därför att vikingasilversmide, eller vikingagullsmide, är ju väldigt intrikat ofta.

Och att det finns också olika rikt... Precis som med begravningshederna, det såg väldigt olika ut på olika håll bland vikingar, hur man smider spridnadsgrejerna. Det är inte legent det här, men det tycker jag. Och nu hade så skickliga konsthandverkare varför det bara var massa rotmönster på kropparna.

Och då säger den här professan att det var inte givet att den här araben som har skrivit mest om när som mötte dem att det var riktiga tatueringar. Det kan ha varit henna-tatueringar också. Hennaliknande tatueringar. Det tar ju ner det. Du närmar dig Gnuggis då faktiskt.

Martin

Jag tänkte börja med henna, men henna har väl en rödbrun färg?

Boris

Ja, men det finns säkert olika...

Martin

Araben sa ju att det var gröna tatueringar.

Boris

Jag vet inte, de lyckades ju blanda in något grönmål. Mossa, blåbärsri, sa det inte jag.

Martin

Mås- mås- tatueringar? Ja. Ja, ganska spännande i alla fall.

Boris

Men det finns, jag är lite fixerad i tatueringarna på grund av min inställning till dem. Det är en sak som är också konstig i, tror ni, nämns i recension, men också i intervjun. Då säger professorn att, nämen man, Tatueringen och sånt omnämns ju inte i de gamla isländska sagorna och vikingalegender och annat. Det är för att det var så självklart.

Och det där är en väldigt tunn tankegång, tycker jag, för att komma från någon som ska vara kunnig på området. Därför att man var ju väldigt noga i till exempel de isländska sagorna man diskuterade, vikingar och annat, att diskutera hårlängd, utseende, kroppsform, alla sådana saker.

Det bidrog till att ge namn åt personer och så vidare och så vidare. Att man då inte skulle ha noterat. Jag tycker att personers tatueringar finns jättekonstigt. Något obegripligt. Om man noterar längden på Harald Hårfagers hår och den andra Haralds blåa tänder så rimligen borde någonstans någon sagt någonting om någon vikings tatueringar. Så jag går nog på hennahållet faktiskt.

Martin

Det är en väldigt viktig reflektion tycker jag. Man kan potentiellt tolka det på lite olika sätt. Det finns ju en problematik med de här vikingasakerna, de här isländska berättelserna som nu vi tänker på som våra primära källor om hur det var på den tiden. Eddorna och Heimsk, kring allt vad de heter. Och problemet för dem, och det berörs lite grann i den här texten också, problemet för dem är att de härstammar ju inte från vikingatiden utan de nedtecknades, de författades, de skapades flera hundra år efter vikingatiden, alltså på 1100-talet, 1200-talet och så vidare.

De författades långt in i den kristna epoken av människor som givetvis inte hade någon direkt personlig erfarenhet av den tiden och framför allt då Jag tror att det här är en poäng som också nämns i artikeln. De som skrev de här texterna hade givetvis sin egna agendor, sin egna politiska motiv. Det var inte Snorri Sturleson och så vidare som var en objektiv historiker som hade forskat och ville återge exakt vad som hände.

Utan han hade sin egen syfte. Och antar till exempel att det på den tiden inte längre var i mode att ha tatueringar. så kanske det var praktiskt för honom att utlämna den biten för att det skulle distrahera från det syfte som han hade med framställningen.

Boris

Ja, det kräver ju ett så oerhört målmedveten tvättning. Om tatuerandet, nu ska jag inte framstå som så väldigt fixerad, men om det var en så utbredd sedvänja så måste det ha fått ett avtryck i samhället och till och med sammanstrukturen måste finnas en ordning. Massor av tatuerare till exempel. Och... Alltså, helt kan man inte ha tvättat bort det, helt enkelt.

Och det verkar ju vara borttvättat av snorre och andra, så att... Jag gillar mer tanken på att vikarna trodde de hade en följeslagare, en andlig sådan. Och att de ibland målar de sig med mosgrön hänna. Men det är ju här som är det fina, vi kan alla skapa oss våra egna vikingar. Ja.

Martin

Ja, och det kanske inte är det sämsta det händer. Jag blir lite sugen på att läsa den här boken. Det kanske finns bättre böcker, men nu har jag bara läst ett par recensioner av den här boken så jag blev lite nyfiken.