Transkribering
Engelskspråkig popmusik blir allt mer negativ med fler textrader som uttrycker ledsamhet och ilska
Martin
Engelskspråkig popmusik blir allt mer negativ med fler textrader som uttrycker lässamhet och ilska. Mer än 30% ökning av sådana uttryck mellan 1965 och 2015. Mängden positiva fraser har under samma tid minskat i frekvens. En fascinerande artikel har påstått bubbla från den digitala kulturutskriften E.ON.
Verkligen intressant text där som är lite svår att sammanfatta. Författarna är forskare, en antropolog och en forskare som studerar hur mänskligt beteende evolverar. De har undersökt en kvantitativ analys av popmusik under efterkrigstiden. De har samlat in låttexter och tittat på de som varit mest populära på billboardlistan.
topplistan. De hundra mest populära låtarna som spelas på radio och så vidare. Och de har gjort det här från 1965 till 2015. Och sen har de kollat låtarna som har varit på topplistorna, tagit texterna och sen har de gjort en ordfrekvensanalys kombinerat med vad man kan kalla för en sentimentsanalys på faxspråk.
Det vill säga att man undersöker om ord och fraser har en positiv eller negativ påverkan. innebörd och man har då kunnat se att positiva ord har blivit allt mer sällsynta medan negativa ord har blivit allt vanligare. Så att oftare och oftare hör man ord som till exempel smärta, hat, sorg och så vidare. Mer och mer sällan så hör man ord som kärlek, lycka, glädje och så vidare.
Ett exempel de tar är att användningen av ordet love, kärlek, kärlek eller älska har halverats. på 50 års tid. Från 400 till 200 förekomster i, jag tror att det är topp 100 listans låtexter då. Medan ordet hat fanns i princip inte i popmusiken.
Fram till 1990-talet så nämndes inte ordet hat en enda gång i en enda topp 100 sång. Men nu används ordet hat mellan 20 och 30 gånger. om året. Alltså antagligen blir det mellan 20 och 30 låtar per år som dyker upp på topplistorna som innehåller ordet hat.
Det verkar som att det blivit en mycket, mycket mörkare och mer negativ, mycket dystrare stämning i popmusiken. Författarna har en del teorier om vad det kan tänkas bero på, men egentligen inga sådana här solida teorier. De gör vissa analyser som gör att de drar slutsatsen att...
Det finns en sorts preferens för negativt innehåll. Därför att de låtar som har, om man jämför då, jämför olika låtar som har mer positivt respektive negativt innehåll, så presterar de negativa låtarna bättre på topplistorna. Så det verkar finnas en sådan selektion att folk gillar det negativa innehållet. Men vad det beror på, det vet man inte.
De spekulerar bara att det är någon typ av mer övergripande samhälleliga förändringar som har bidragit till det här. Men de går inte in så mycket på det specifikt. Jag tyckte det var intressant att inte minst det här, därför att... Jag har själv tänkt på det här med musik. Musik som jag gillar, den mån det är popmusik och sånt där. Det är ju framförallt musik som har ganska positiva, upplyftande texter.
Och jag har tänkt på att för varje årtionde som går så blir det liksom deppigare. Det är inte lika kul att lyssna på musiken. Och framförallt musik som har gjorts på 00-talet och 2010-talet. När jag då och då har försökt lyssna. Jag minns till exempel en gång då jag försökte lyssna på Kanye West. Det kanske är ett konstigt exempel, men jag hade läst om Kanye West som person. Under intervjuer och han, jag tror att det var i samband med att han uttryckte stöd för Donald Trump.
Och han verkar vara en vettig person, jag läste på, vi pratade om honom i Bulldogs, jag tänkte att jag ska testa och lyssna lite på hans musik också. Och jag klarar bara några minuter, för att texterna som han då rappade var så fruktansvärt degenererade och negativa och bara... bara äckliga, försvalt från en sorts sexuellt perspektiv. Men nu har jag förstått att han har fått en omvändelse.
Han har blivit kristen och nu handlar allting han gör bara om Jesus. Jag pratade om Kanye West innan han gjorde senaste plattan. Vi får se var han landar i framtiden. Men trots att han ansågs vara en extra bra hiphopartist. som hade något i skallen och sånt där. Så var liksom texterna var oerhört primitiva och negativa och deprimerande. Vad tror du, Niklas? Kan vi försöka komma närmare nån sorts svar på vad det handlar om där? Ja,
Nicholas
det är ju faktiskt inte bara inom popmusiken det här händer. Det är ganska kul att få svart på vitt en vetenskaplig, ganska grundlig studie det här som visar att det är så här inom musiken. Jag hade inte observerat det här inom musiken, men däremot kan man ju se det i popmusiken. De flesta andra former av masskultur. De flesta känner väl till den här gamla klassiska 50-talsfuturismen där man föreställer sig någon form av jetsonvärld med stora, coola motorvägar.
som av någon anledning gick upp i luften och bilar som eventuellt kunde flyga och folk skulle bo i sådana här stora glasbubblor och allting. Framtiden var ljus, helt enkelt. Men den försvann ju efter 50-talet. Och även utopistisk eller liksom... hoppfulla berättelser från ett vänsterperspektiv har försvunnit sedan dess.
Inte lika snabbt, under andra halvåren av 1900-talet fanns det en del, men framför allt efter, jag skulle gissa på att en stor faktor är att kalla kriget tog slut. Sovjetunionen kollapsade och muren föll. Sedan dess så är det nattsvart, mer eller mindre, när vänstern ska berätta sina berättelser. Vi har ju pratat lite om det tidigare, eller en del om det tidigare i radion, att vänstern har som ingenstans att ta vägen längre.
De har slut på förtryckta minoriteter att befria. De har slut på näringar de kan förstatliga. Murens fall gjorde det tydligt för alla att det finns en ganska hård gräns för hur pass långt vänsterut man kan gå innan samhället är. Rämnar, vilket såklart har varit väldigt demoraliserande för vänstereliten.
Och vänstereliten är såklart de som dominerar inom kulturen. Vi kan ju ta några exempel här då. Många kanske känner till att Star Wars-filmerna där de nu har gjort, vad är det, nio stycken, tre stycken trilogier. Den första trilogin var lite såhär rymdopera, äventyr. Det var bitvis lite mörkt men oftast bara såhär rolig äventyrsfilm.
Det där ska ju såklart nu vara såhär mörkt och dark and gritty, brukar man säga på engelska. Det har ju blivit vanligt inom mycket modern film. Mitt favoritexempel är Star Trek som är ju känt för att det började... som en utopi, återigen från vänsterns perspektiv, men att det fanns ingen rasism, det fanns ingen sexism, det fanns inga pengar, det fanns inga klasskillnader, alla människor gick bara runt och kom överens med varandra.
Och så åkte de runt i rymden och hittade andra utomjording de kunde komma överens med och göra en federation och sen så fick de lösa lite etiska dilemman då och då. Så var det på 60-talet. Så var det även i efterkommande Star Trek-filmer och i Star Trek Next Generation som kom på 80-90-talet. Sen runt 00-talet började det bli lite mörkare.
Då fick man Deep Space Nine och Voyager. Men de höll ändå fast vid samma grundkoncept. Det var bara det att det var lite mörkare aspekter av det universumet man fick se. Men nu senast, nu har de ju nylanserat, nu har vi tv-serien Star Trek Picard. som verkar vara någon form av republikanskreck. Det är liksom Picard, alltså karaktären, han var kapten i en av de kändare serierna.
Så fel som Patrick Stewart så vet väl de flesta vilken karaktär jag syftar på. Så Patrick Stewart har kommit tillbaka och gör den rollen igen. Men nu lever de inom form av det är Donald Trumps rymdfederation där Patrick Stewart blir intervjuad av någon såhär ond Fox News-journalist för att oj varför vill du hjälpa de där rymdvarelserna?
De är ju annorlunda för oss och så. rasismen är tillbaka och det är klassmotsättningar. I princip så har man börjat porträttera Star Trek-universumet som någon form av dystopisk framtid om Donald Trump får bestämma för alltid. Det vill säga, helt borta är den här framtidstron om att saker kommer att bli bättre.
Och istället så är det allting ska vara mörkt och dystert och man ska bli lite illa tillmods av att se att saker kommer att bli bättre. Hur är min sang kan gå? Och det finns såklart en massa tv-serier. Vad är det där, Handmaids Tale är det någon känner nu som är att i framtiden ska tydligen vara alla kvinnor ska liksom, ja jag vet inte, de blir någon form av science fiction-nunnor.
Eller vad det är. Inom ungdomslitteratur. Och även filmer så är dystopier också på uppgång. Hunger Games var väl trendsättaren och sen så har det kommit en massa efterhärvningar i samma tappning. Om vi jämför med tidigare science fiction-litteratur som kunde vara ganska positivt lagd.
under slutet av 1800-talet när Schangen grundades och första halvåren av 1900-talet. H.G. Wells, första science fiction-författaren, var väldigt optimistisk. Han var ju socialist, så från vårt perspektiv är det ju totala mardrömsscenarion han målar upp när han beskriver den potentiella framtiden. Men från hans eget perspektiv så var det en väldigt positiv framtid.
Exakt, från Wenzens eget perspektiv så var det utopistisk litteratur. Robert Heinlein, som visserligen inte var vänster, men som ändå hade inte utopistisk, men ändå ganska optimistisk syn på framtiden. Återigen från hans eget perspektiv. Det pågick ju krig och sånt där i hans böcker, men han såg ju inte det som någonting nödvändigtvis dåligt.
Medan vi idag... Inte alls ser spridning av den typen av berättelser. Det är klart jag är övertygad om att du kan gräva fram utopistisk science fiction litteratur på någon bokhandel någonstans. Men om vi tittar på populärkulturen på den riktiga masskulturen, det som pushas ut av de stora media husen, så är det ju I de flesta branscher är det garanterat i bokvärlden att en bästsäljare är ju inte den bok som folk råkar gilla, utan vilka böcker som ska bli bästsäljare bestäms ju på förhand av publicisterna.
Och de böcker de bestämmer som ska vara bästsäljare är, det är inga drömerier om en bättre framtid, utan allting är väldigt mörkt och dystert.
Martin
Det är för det är en diskussion som pågår inom science fiction-kretsar internationellt. Alltså folk säger såhär, men varför skrivs det ingen utopisk science fiction längre? Så det är någonting som, åtminstone i den delen av kulturen, så har ju uppmärksammats en del på, kanske på ett liknande sätt som den här artikeln gör för popmusik. Dock var det väldigt intressant det här med Star Trek. Jag har ju sett lite av den Star Trek-materialet som du pratar om och jag har ju inte tänkt på skillnaden, men det blir väldigt tydligt när du beskriver det.
Nicholas
Jag tycker det är en intressant kontrast eftersom det är samma musik. Men ska vi spekulera i anledningar kanske?
Martin
Ja men får jag bara fråga dig en sak först. Jag tycker det var intressant det här med Trump. Jag har inte sett Picard då. De har ju Star Trek i Trump-eran. Och då ska allting handla om att... Man har en sån där ond, ond, högerdriven, högervriden status. Vidare och den den tjänster kan man ju se även i andra. Till exempel jag sett några andra tv-serier som bygger in sådana element och det är naturligt på ett sätt att Hollywood och de andra som gör film och tv-serier att de plockar upp saker som händer i samtiden, att de är att de är aktuella på det sättet.
Men i viss utsträckning så får man väl se det som en positiv trend. Från vårt perspektiv, om de är så triggade och så störda av de här utvecklingarna, av till exempel Trump, att nu blir alla filmer väldigt negativa för att de ska handla om Trump direkt eller indirekt. Det är från vårt perspektiv ett positivt tecken. Det betyder att bra saker har hänt i världen och dåliga människor reagerar med negativa tjänster för att de gillar inte positiva händelser och utvecklingar.
Nicholas
Oja, det är ju... Det är betydligt bättre än att behöva titta på socialliberala segerdanser över hur pass bra det går för globalistagendan. Det är betydligt behagligare att veta att det är en socialdemokratisk saltgruva av alltihop. Det är bara liberala tårar.
Martin
Jag kan ju tänka lite simplistiskt kring orsaken att vår civilisation, den europeiska civilisationen, har ett urgammalt arv av en sorts heroisk attityd. Framåtsträvande, transcendent, risktagande, ärlysten inställning till saker och ting. Det är något som går igenom i våra äldsta myter, i antiklitteratur, klassisk litteratur och så vidare.
Å andra sidan kan man tänka sig att vi flänger dem. Man drar ut en tanke, kan man tänka sig att nu är vår civilisation lite grann på dekis. Det är det återkommande tanke som jag har. Och kanske att den attityden börjar, den är inte lika, den har inte samma kraft längre. För att hela civilisationsprojektet har lite grann tappat, tappat musten. Men samtidigt i vår kultur, tänker jag också, så finns det ju också... Det tragiska elementet som är väldigt viktigt, alltså tragedin som är en väldigt central, formativ form av konst från antiken.
Och det finns också till exempel den stoiska attityden som också är väldigt typisk ureuropeisk. Där man tenderar att, åtminstone i ganska hög utsträckning, fokusera på negativa saker, negativa aspekter. Till exempel för att lära sig att hantera motgångar. så fokuserar man på dem i viss utsträckning. Man visualiserar värsta tänkbara utfall och så vidare för att kunna hålla huvudet kallt även i en sådan situation.
Jag försökte tänka en stund idag och försökte se det från det perspektivet, men jag kommer inte fram till någon entydig koppling till den här händelsen. Jag har känslan av att det här handlar om kortare cykler på något sätt. Det är något som utspelar sig på ett kortare tidsplan och det förmodligen har kommit vågor av optimism och pessimism i kulturen. Men som kanske går med en 70-årscykel eller 100-årscykel eller något sånt där.
Nicholas
Ja, det är mycket möjligt och i så fall borde vi vara... Ja, en 100-årscykel skulle väl stämma in ungefär. upprymdheten i slutet av 1800-talet som mattas av någon gång under 1900-talet. Och sen nu så är det natt svart och så liksom om 60-70 år någonting så vänder den kulturella trenden i så fall. Jag tror dock inte att det kommer ta 60-70 år.
Jag tror att det enda som krävs är att så fort kulturen slutar domineras av vänstern och domineras av en annan grupp, Då kommer den här kulturella trenden att vända. Då kommer vi börja se mycket mer optimistisk berättarkonst.
Martin
Skulle inte kunna räcka med att vänstern får skäl för optimism. Jag tänker när Obama blev president till exempel. Vänstern jublade och det skulle alltid bli mycket bättre för vi har den här fantastiska vältaliga, progressiva svarta presidenten. Såg man kanske ett uppsving möjligen av positiva tongångar i Hollywood?
Nicholas
Det är ingen ny ekonomisk politik att rulla ut. I bästa fall för dem så är det att försöka hitta något sätt att få välfärdsstaten att inte kollapsa. De har inga nya sociala arenor. Att ge sig på, utan i dagsläget får de liksom sitta och hitta på nya grupper. Så här, ah men det här nya kärnet vi har kommit på, dem är det synd om. Och så sitter man och importerar människor för att kunna tycka synd om dem också.
Men i övrigt så finns det inte så mycket de har. och komma med och givet att vänstern förstår att den inte kan leverera en bättre framtid då är det såklart ett enormt hot mot dem om människor börjar drömma om en bättre framtid därför att om människor tänker sig att jag vill ha ett bättre samhälle vänstern kan inte ge oss ett bättre samhälle vad kommer då människorna göra då?
De kommer givetvis vända ryggen mot vänstern de kommer börja se sig om efter någonting annat vilket gör att all form av Alla former av optimistiska berättelser är ett hot mot sociohegemonin. Och antagligen ett ganska djupt och existentiellt hot mot den hegemonin.
Jag är av uppfattningen att estetik är en ganska viktig faktor i... i samhällsutvecklingen och vi har ju pratat ofta om talets sättet att politik nerströms från kulturen och jag tror att om människor om människor börjar drömma så kommer socialdemokratin dö.
Socialdemokratin kan inte längre överleva. en situation där befolkningen drömmer om en bättre värld. Västerlänningarna måste hållas apatiska och demoraliserade för att annars blir de förbannade över draksådden som sossarna gjort sig skyldig till.
Martin
Vad gäller popmusik då, det måste ju ändå vara... Det är inte så att all popmusik går i samma riktning med de här trenderna. Det borde ju finnas. Det är inte popmusik idag som har en bättre attityd. Som är mer positiva eller konstruktiva eller kanske utopiska eller så vidare. Och nu då tankar jag om det Niklas. Vem kan man lyssna på? Finns det någon artister man kan lyssna på och stödja för att... Som är verksamma idag men som har lite mer en approach som liknande man hade för 50 år sedan.
Nicholas
Det beror på hur pass brett man definierar popmusik. Alltså är det bara liksom radio topplistans pop så lyssnar jag inte på det alls själv. Så att jag kan... Där har jag tyvärr inte så mycket att säga, men musik mer generellt så är det dansband givetvis. Mycket bra, mycket uppbygglig, mycket svensk musikgenre som är väldigt trevlig och handlar om...
Ja, den är väl kanske inte så utopisk. Den drömmer inte om någon nya samhälle, men den drömmer åtminstone om... om en trevlig tillvaro och sådär. För det mesta. Det finns sorgliga dansbandssånger också. Annars finns det ju, som alltid måste jag föreslå Raubtir, fantastisk band. Absolut inte. Det är motsatsen till popmusik. Och jag vet inte hur pass... Ja men den är väl ibland optimistisk.
Och åtminstone så drömmer den om upproret mot Herra Vället som... som råder idag, även om den ofta är ganska... låtarna kan vara ganska svartpillrade om sakerstillstånd. Dansband generellt är min... det är upplyftande, bra, uppbygglig musik.
Martin
Dansband tycker jag låter som en bra förslag. Raubtid tyckte jag kanske var lite otippat i det här sammanhanget. Ja,
Nicholas
Martin
Ja, man ska lyssna på Raubtid i alla fall. Det är inte det, men ja.
Nicholas
Martin
Nicholas
Martin
jag tänkte att det finns någon som man kan gå och lyssna på. Att det finns, jag vet inte när Edi Medusa var född, men han tillhör ju snarare den gamla generationen. Ja,
Nicholas
okej. Fashwave har du ju, där har du bra musik. Även om det inte är så mycket texter i dem.
Martin
Precis, inte mycket texter. Svårt att göra en ordfrekvensanalys.
Nicholas
Men det finns ju liksom där de samplar Nigel Farage när han hånar Europaparlamentet efter att ha vunnit Brexitomröstningen till exempel. Det är en ganska upplyftande låt. Article 52 tror jag den heter.
Martin
Det skulle bli ganska mycket negativt dock i ordfrekvensanalysen eftersom man pratar om e-parlamentet.
Nicholas
Ja, det är så. Fast det är mycket laughing. Det är den här You laughed at me, well you're not laughing now. Skratt borde tekniskt sett vara ett positivt ord.