Martin

Finlandssvenske författaren och regissören Jörn Donner, avliden vid 86 års ålder, tilldelades under sin livstid Oscarspris som producent för filmen Fanny och Alexander, samt Finlandiapriset för boken Far och son, skrev sin första roman vid 15 års ålder, släppte sammanlagt ett 60-tal verk och var politiskt aktiv inom Socialdemokraterna, Demokratiska förbundet för finlands folk och Svenska Folkpartiet.

Meddelandet nådde oss för bara ett par timmar sedan att Jörn Donner har gått ur tiden. En av sin generations stora kulturpersonligheter i både Sverige och Finland. Han var författare, filmskapare, estradör, även som nämndes i rubriken politiker. Många strängar på sin lyra måste man säga. Han kom från en mycket fin och anrik finlandssvensk familj.

Hans far Kaidonner var linguist och etnolog, men inte minst en sorts upptäcksresande som gjorde expeditioner till Sibirien för att studera uraliska språk. Han var också finsk nationalist, aktiv i självständighetsrörelsen, aktiv i kampen mot sovjet. Han var mycket nära medarbetare till Sibirien.

till Marschall Mannheimer och han var en av ledarna för Lappo-rörelsen som har blivit väldigt populär på senaste i vissa kretsar. Kai Donner i sin tur, han var son till Otto Donner som även han var framstående linguist. Jag vet inte exakt vad han specialiserade sig på, men han var också en framstående akademiker och även han var politiker och så vidare.

Det finns familjen Donner. har en väldigt lång historia och är väldigt framträdande personer. Jörn Donner gick väl delvis kanske i sina sina förfäders fotspår. Han skrev i alla fall 60 böcker och han producerade 20 filmer, satt 14 år i riksdagen, hade alla möjliga olika uppdrag, inklusive, som vi pratade om lite tidigare idag, Boris, han var chef på Svenska Filminstitutet.

Han var ett tag generalkonsul i Los Angeles. Väldigt mångsidig och produktiv person. Läste för en stund sedan att hans valspråk var tydligen Jag skriver alltså lever jag. Ja, Donner han var en rebellisk, provokativ, så uppfattas han i alla fall ofta. Han hade en sån stil som var ett nonchalant, överlägsen machotyp. Oerhört maskulin, åtminstone från en svensk horisont så var han lite en sån persona som trädde fram.

Men han var också en verklig intellektuell av en kaliber som inte längre finns. Än mindre producerade nya. intellektuell av den sån magnitud. Han var också barn av sin tid. Jag kan ju tycka att det är lite tråkigt ändå att han förkastade sin fars högersinnade uppfattningar och gick långt åt vänster.

Men det gjorde ju, jag vet inte om det är en ursäkt, men det är många som gjorde det under den tiden. Det hade varit spännande att se den här typen av barn till framstående överklassfamiljer istället bygga vidare i en liknande politisk riktning på sina förfäder. Jag hade gjort. Det andra som jag tänkte på, det är bara så att jag läste lite småfaktor om John Donners liv, var att han var gift tre gånger och han har sex barn med fyra olika kvinnor. Och det är jag rätt säker på att varken Kai eller Otto Donner hade.

Boris

Nej det hade de inte alltså. Jag skulle nog vilja hävda att Jörn Donner gick i sina förfäder spår. Han är ju på något sätt, i nordisk och främst europeisk mening, en av de sista. Det är en väldigt aristokratisk person. Såna här människor har inte funnits sedan 1800-talet egentligen. Du räknar upp allt han gjorde i sitt liv.

Han var ständigt i arbete och ständigt producerade barn dessutom. Om vi tar den delen först, så är det ju en... Jag tror att det är en funktion av den rotliga se att han upplever det. Han är alltså bärare av ett kulturarv- –som faktiskt är konservativt funktionellt reaktionärt. Han hade ju en väldigt...

Det är en väldigt traktuell inställning mot dumskallar och lata människor oavsett vilket samhällsskikt de kommer ifrån. Jag brukar hävda att han... annars brukar det vara så här att människor lämnar sina sociala skikt och... och sin klassbakgrund och gör resor uppåt eller neråt.

Men som jag hävdar i första numret av Q-länet så är Donners fallare omvända. Han satt alldeles när han var alltid i rörelse men han upplever hur hans eget sociala skikt förflyttar sig bort från honom och förfaller. Om man läser den sista otroligt tjocka boken, Mammut, som är en slags totalskälld geografi på 900 sidor, väldigt friskt skriven.

Det finns hela tiden irritationen över att alla andar i han sociala skikt. Det är en finlandssvensk lågader, kan man beteckna det som. Med de manerna. Alltså, inte upprätthåller det hela. Bildningen, fliten och faktiskt kontakten med folket. Och det gör att en stor del av sitt liv kommer att trampa runt och vara allmänt förbannade på allt och alla för att de inte gör det de ska.

Där har vi också det vidliftiga privatelevernet som är ett väldigt osympatiskt drag hos honom. Alltså hans förhållanden till fruarna och till sina barn dessutom. Det är som du säger, det hade far och farfar inte gillat. Och hans politiska vandrande mellan olika rörelser, det tror jag också är en följd av att han letar efter något Han kan inte finnas i den världen han representerar.

Han är inte starkt nog att bygga upp det själv. Det är ett omöjligt uppdrag. Men det är en väldigt stor man som har gått i tiden. Den sista bildade aristokraten i Norden.

Martin

Vad ska man läsa av Jörn Rondon? Man ska börja läsa en bok.

Boris

Mammoet är det jag själv läste senast. Den tycker jag väldigt mycket om trots en del små tråkiga passager på 900-sidan. Men i stort sett är det en bra bild av honom. Far och son är inte dum, men jag gillar mest hans... Han skrev reseskildringar från Ryssland och Sibirien, där han gick i sina förfäders fotspår.

De vistas mycket där. Och de är väldigt bra, inte så mycket bara för skildringarna av de miljöer han reser genom att uppleva, utan för att han filosoferar så mycket över annat. Vilket gör det till bra i sig att tänka böcker. Sen är jag inte sådär förtjust i hans... Vad ska man säga? De romaner som mer är samtidsskildringar av högre stadsmiljöer i Helsingfors och Finland.

De är småroliga som sedelskildringar, men det är inte stor romankonst. Av hans fil... Förutom att han var en otroligt dynamisk producent och fixare- –en väldigt effektiv byråkrat på Filminstitutet, så gjorde han ju egna filmer också. Och han gjorde bland annat två tidiga dokumentärfilmer om Finnland och det finska folket.

Som jag önskar att man skulle visa igen i Svensk TV. De är helt fantastiska. Där rörar sig en bara bland vanligt folk. Man badar baster, man fiskar, man super, man meckar med bilen. Lustigt nog är det där det aristokratiska kommer fram hos honom mest. Den bonaristokraten rör sig på ett väldigt självklart sätt bland vanliga människor och ser deras styrkor och svagheter. De två tidiga dokumentärfilmerna tycker jag är de små pärlarna.

Martin

Ett annat tips som jag kan ge, det är lite mer lättviktigt, men om man vill bara få en känsla för Jörn Donner så finns det hyfsat mycket klipp med honom på Youtube där han sitter och gör olika typer av intervjuer, till exempel i svensk tv. Både, alltså under ganska lång tidsspan skulle jag säga, från första till det sista intervjuklippet man kan hitta. Där kan man verkligen få en känsla för hans personlighet och apropå det här etnologiska intresset.

Ja, han är väldigt skarp. Ja.

Boris

Samtidigt kritiker oavsett när i tiden vi talar om det svenska. Och det slog mig att en person som påminner om honom faktiskt är, kanske kommer låta konstigt, men det är ju Farage. De är väldigt, alltså Farage är lite klenare och mindre och inte lika beläst. som kulturmaskin som Donner,

Martin

men det finns något i personlighetstypen som jag tycker nog ligger ganska nära varandra.