Martin

Djurplågeri ses som en tuff lek i Mellanöstern enligt Naima Banam Johansson, SD. Spridd övertygelse att djuren ej kan känna smärta. De som invänder mobbas. Orolig att beteendet sprider sig i landet. Vi har framför oss en artikel från samnytt.se som refererar ett Facebookinlägg som har fått mycket uppmärksamhet.

Inte bara samhällsnytt utan även sociala medier. Katarina Enors och hennes sajt har skrivit om det här inlägget som har gått viralt och fått tusentals delningar. Naima Banam Johansson, hoppas jag inte totalt manglar uttalet här, är en norrköpingsbo och driver en skönhetssalong.

Enligt uppgift, jag försökte bara kolla upp vem hon var, och hon är fritidspolitiker för Svenska. Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige för Norrköping. Hon har skrivit det här Facebookinlägget där hon berättar om, som själv invandrar från Mellanöstern, så berättar hon om sin bild av hur man ser på djur i Mellanöstern.

Och hon säger då att, sammanfattningsvis då, att tortera och skada djur är en sorts... En tuff, spännande och rolig lek för många människor i Mellanöstern, säger hon. Det är någonting som man gör för att visa hur tuff man är, hur manlig man är. Och ungdomar tubba varandra, att gå längre och längre i att ortera djur och så vidare.

Man har ingen empati med djur, utan man ser djur som att de har inga känslor, de kan inte känna smärta och så vidare. och väldigt vek och mesig. Om man inte gillar att plåga djur då blir man istället mobbad tills man själv då går med på att plåga djuren och så vidare. Det är en ganska fruktansvärd bild som målas upp. Hon nämner också att det finns fobier, det finns rädslor för djur som tar sig uttryck i sådana här aggressioner.

Delvis kommer hon då från religiösa håll. Alltså i den muslimska kulturspärren så har man givit i sig en väldigt negativ syn på framförallt hundar och grisar. Men det är någonting som applicerar. även på andra djur och att man helt enkelt är rädd för djur och för att hantera de rädslorna så vänder man det till våld. Att man istället misshandlar och plågar djur för att överkomma känslan att man känner sig liten och hotad av djurens närvaro.

Det är lite bizarrt för en svensk att läsa de här sakerna men inte desto mindre är det intressant att få en inblick från en person. som kommer från Mellanöstern och kan berätta om de här sakerna som för mig är väldigt exotiska och svårförståeliga. Bara en kort radanmärkning apropå den här delningen. Jag har aldrig sett den här Naima Banom Johansson tidigare.

Hon ser ganska rolig ut på bilderna. Dels så poserar hon i folkdräkt, eller rättare sagt Sverigedräkten tror jag man kan säga, på sin profilbild. Det ser ganska roligt ut när den här Mellanöstern-damen står i sin svarvdragning. Men på bilden som kommer med inlägget så ser man också att hon runt halsen har två smycken. Dels ett kors och dels en torshammare. Så det här är en dam som verkligen har gått in för assimilering.

Det kan till hjälp att tycka att det är lite charmigt på något sätt. Om vi lyfter blicken från det specifika inlägget så är ju djurplågeri något som behör mer än en djur. och mer om. Det är nästan en känsla av att det är någon sorts nästan epidemisk spridning som pågår just nu. På Bubbla till exempel så har vi fler och fler länkar av den här sorten. Det är inte enbart invandrare som gör de här sakerna om man tittar på Bubblareporteringen.

Men det verkar vara en ganska extrem överrepresentation. Alltså ännu högre grad av överrepresentation än för andra typer av avbrott. Jag gjorde en snabb sökning i Bubblasystemet bara för att se vad vi haft senaste månaden om sådana saker. Så det här är, jag tänkte bara kort läsa upp delar av rubriker från de senaste 5-6 veckorna.

Hundägare ser tre tonåringar spela fotboll med levande änder i Eslöv. Två igelkottar sparkar sig ihjäl vid Hultsfreds station. Brinnande hund hittas utanför Soptunna vid Vånga Stenbrott utanför Kristianstad. Grävling hittas utan ben och med snara runt halsen på Gräsö i Östhammar. Fårskjutshjälp gott! Magasin med ammunition hittas i närheten.

Ungdomar dödar and vid Nydalasjön i Umeå och cyklar från platsen. Boende i området Nya Bruket i Sandviken berättar om hur ungdomar kastat sten mot igelkottar, katter och hundar samt stampmaterial fågelungor. Alltså riktigt så fasansfulla, Mardus-lika rubriker. Jag skulle kunna fortsätta. Det här är bara det lilla axblock som har letat sig in på Bubbla.

Bubbla bevakar långt ifrån alla nyheter. Vi vill ju bara göra en nedslag här och där för att ge en bild. Men det verkar vara någonting som är på uppgång. Och det är en viss typ av människor som ligger bakom det här. Så det är intressant att ta ett mer övergripande perspektiv och fråga sig vad det här beror på. Och varför inte börja med den här frågan?

Är omsorg om djur någonting som är väldigt specifikt för etniska grupper? Eller finns det vissa etniska grupper som har ett specifikt... specifika hatiska attityder mot djur. Och i sådana fall, vad kan det tänkas bero på? Att vissa folkgrupper tycker väldigt mycket om djur och lägger mycket energi på att ta hand om djur och vara vänlig mot djur medan andra grupper inte. har mycket aversioner mot djur och behandlar dem väldigt dåligt. Vad tror du om den här frågan Tobias?

Tobias

Nej, det finns väl nästan garanterat en väldigt stark kulturell komponent här. Och det här med att omsorg om djur är nog egentligen en ganska ny kulturell yttring. I alla fall på det sättet som vi tar den för given för. Och det motsatsen då är väl absolut egentligen inget unikt för Mellanöstern utan man ser väl ungefär samma sak i Kina och Sydostasien.

Man kan se på deras marknader där fåglar som är instängda i fruktansvärt små burar och annat som ser riktigt, riktigt otäckt ut. Och det rör väl kanske sig inte ofta ens om aktiv grymhet utan bara likgiltighet inför djurs slidande kan jag tänka mig. Vår egen syn däremot, den bör förmodligen ses som väldigt nordeuropeisk och väldigt protestantisk förmodligen.

Och i förlängningen därmed så blir den ju väldigt progressiv till sin natur. Vilket då gör det här lite komplicerat för mig, för samtidigt som jag ser progressivismen som en genuin ondska är jag också personligen väldigt, väldigt blödig när det kommer till djur. Om man då ska se de ideologiska aspekterna här så blir det lite intressant.

Många säger att omsorg om djur är en typisk högerhållning. Jag vill gärna hålla med om det, men i mitt tycke ger kanske historien inte riktigt stöd för det påståendet. Ta bronsåldersmannen till exempel. Han kanske älskade sin hund men månade han om de djur han åt och att de inte skulle lida.

Jag är inte helt säker på det. Samtidigt gör man det väl också väl enkelt för sig om man bara ser det här som en liberal grej. För en typisk socialliberal så är säkert omsorg om djur något viktigt, men för en typisk nyliberal så är det förmodligen en person som i typfallet inte drar sig för att plåga djur om det finns pengar att tjäna.

Det är kanske också där omsorgen om djur faktiskt ändå blir en naturlig högerhållning, som en slags motreaktion mot brojleruppfödning i industriell skala. En motreaktion mot boskap fullproppade av tillväxthormoner och som en motreaktion mot den rent ekonomistiska synen på djur, dragen till sin absoluta och mest nihilistiska spets.

Martin

Ja, intressanta resonemang. Jag tänker inte heller spontant att det är någon glasklar höger-vänster fråga. Jag gillar din idé här om att det finns en sorts reaktionär... dimensioner, traditionell dimension, då man motsätter sig modernitetens dåliga behandling av djur och så vidare.

Det är väl snarare så att det finns den här kanske nord-europeiska typiska attityden som är ganska anomalisk. Så det kanske är det som man ska försöka förklara i första hand. Varför varför då vissa grupper till exempel på Regen har utvecklat en sån här särskilt stark empati med djur och Jag försöker bara fundera för mig själv vad jag kan tänkas bero på.

Då skulle jag nog försöka gå tillbaka lite längre än till protestantism eller den progressiva eran. Jag tänker att det hårda klimatet som man har haft i norr med korta odlingssäsonger och långa vintrar gjorde djur extremt viktiga. Vi i Norden är spekulativt och har haft alla sådana saker.

fäder som bodde i Sverige. De var tvungna att ta väldigt väl hand om sina djur. Därför att annars överlevde de inte vintern. Om man hade kor till exempel, det var extremt viktigt att korna överlevde så att man kunde få mjölk från dem. Och det var en utmaning att hålla djuren vid liv. Därför att i Sverige, länder på liknande breddgrader, så kan inte djuren beta fritt utomhus året runt.

Utan på samma sätt som man måste samla ihop mat i ladorna till människorna som man överlevde. så måste man också samla foder till djuren. Och också då för att man ska fortsätta få mjölk till exempel av djuren under vintern och nästa säsong osv. Och dessutom så tror jag att man levde nära in på sina djur, särskilt på vintrarna.

För det var också ett sätt att hålla sig varm förmodligen i vissa lägen. Att man inte alltid hade djuren i ett separat hus på andra sidan gården. Så att... Åtminstone vad det gäller kor, får, grisar, höns osv. Så tror jag att ju längre norrut man har bott... i vår del av världen. Dessutom närmare har man levt med de här djuren.

Dels kan det ha lett till en viss kulturell inställning. Det skulle också kunna ha utvecklats en sorts genetisk komponent. Kanske att folk som har naturliga avorisioner mot djur, de har inte klarat sig lika bra i det här klimatet. För de har inte kunnat hålla djur över vintrarna och så vidare. Och sen, det här leder vidare, kanske genetiskt, kanske kulturellt. I vår tid, där svenska rådgivare... har en... Det är ändå ganska omvittnat att svenskar och nordbor har en väldigt speciell affinitet till natur och djur.

Och vi har väldigt mycket husdjur till exempel, vilket är någonting som man i vissa andra europeiska länder kan tycka är lite konstigt. Dels hur mycket hundar och kattar och sånt där vi har, men också hur vi behandlar dem. Från sydeuropeisk perspektiv kan det tyckas väldigt konstigt att svenskar ser de här husdjuren som familjemedlemmar. Om du har en hund i Spanien eller Italien så är det mer sannolikt att den har en mer avgränsad hundroll.

De kanske skulle se på det svenska sättet av hund som att ni behandlar er hund som att det är en bebis, att det är en liten människa som bor i huset med oss. Men det kanske är nånting som har varit nödvändigt för överlevnad för oss, för att vi har bott så långt norrut och varit mer symbiotiska med våra djur. Och sen lever det kvar då att vi har husdjur och även de andra sakerna som hänger ihop med samma sak.

Att vi, hur vi gillar att vara i naturen, vi gillar att vara i skogen till exempel, vilket inte alls mellanösternmänniskorna gör, de är rädda för skogen. Vi gillar att gå och plocka svamp och orientering är en folksport. Och jakten naturligtvis, jakten är ju en väldigt viktig del av svensk kultur. Och jakten involverar också djur, därför att man har jakthundar, som är väldigt viktiga för... –för att jakten ska kunna genomföras. Jag vet inte vad du tror om det, Tobias– –men det kanske är nåt ännu djupare förhistoriskt.

Tobias

Det är definitivt nåt intressant du är inne på. Om man tänker sig dem som du säger med kor– –som man måste ha i stallet på vinterhalvåret– –så kommer man naturligtvis mycket närmare dem som människa. Även som du säger med hundar och katter– –så är det väl kanske... I varmare länder är det mycket mer naturligt att de får gå ute och sällan släpps innanför dörren.

Medan för oss är det naturligt att man har dem inne när de inte är ute och jobbar. Jagar eller vaktar eller vad de nu gör. Så absolut, det är säkert en aspekt som bidrar. Men samtidigt så förklarar den kanske inte varför man till exempel överför de här känslorna till kycklingar.

Jag har enligt talat svårt att tro att forna tider skandinaviska bönder behandlade sina kvinnor. Det var nog ett väldigt hårt liv som de fick leva. Det är klart, de här synen på vissa djur kan naturligtvis smitta av sig på andra djur. Det ligger säkert väldigt mycket i vad du säger, men jag kan också tänka mig att det här i viss mån är ett utslag från samma idé som ligger bakom socialbidrag eller generösa asylregler eller alla de grejerna.

Så det hör väl nog väldigt mycket ihop där. Sen kanske de sakerna inte bottnar så mycket i protestantismen egentligen som de bottnar i precis det här hårda livet i ett kallt land som du är inne på också. Så det kanske hör ihop väldigt mycket allt där.

Martin

Det är en annan tanke som slår mig. på vissa av de här djurens igelkottar och får i särskilt fokus. Och det är ju... Av ett eller annat skäl så råkar igelkottar illa ut ganska ofta. Jag antar att det kanske är för att igelkottar är ganska långsamma. Så det är lättare att springa i kapp en igelkott och fånga den och tortera den än att fånga en hare eller något snabbare, väldigt farligare djur.

Igelkotten är inte ett djur som har varit ett nyttodjur, så vitt jag vet. Man har inte ätit igelkott, tror jag inte i Sverige, och man har inte mjölkat dem, men de lägger inte ägg och så vidare. Men ändå är igelkotten ju... Den har en väldigt speciell status i Sverige. Och den är fridlyst, rent juridiskt, så att man får inte... Det är stiksförbud att döda igelkottar och så vidare.

Men det är också en särskild sorts vrede, och det är någonting som jag känner själv. Det är därför jag funderar lite grann på det. För jag såg det någon gång när jag var liten. Så såg jag några barn som... Ja, men... De torterade inte igelkotten, men de hade liksom omringat igelkotten. Och stod några stycken runt omkring. Och när igelkotten försökte springa iväg så liksom puttade de in den i mitten av ringen igen. Med fötterna. Och jag vet inte vad de tänkte att de skulle göra. Men jag blev ju förfärad och förbannad.

När jag såg det här. Jag kände instinktivt att det var helt totalt fruktansvärt att man skulle ge sig på en igelkott. Ett tag senare. Men där känner jag nästan att det är, jag vet inte, det här är en knäpp idé, men för mig associerar jag det på något sätt med väldigt gammaldags svensk folktro. Alltså igelkotten är lite grann som hustomten eller något sånt där, som man ställer fram ett fatmjölk till och som smyger runt i skogskanten vid skymningen och som man har en väldigt speciell, nästan lite magisk relation till.

Jag vet inte om igelkottar finns i ökarländerna som folk kommer ifrån. Jag tänker att det finns ganska intrikata kulturella sammanhang i vilka de här djuren existerar. För mig är det en ganska viktig del av min uppväxt, något som jag känner att jag har starkt med mig från min svenska uppväxt.

Det är lätt för mig att förstå att folk kommer från Mellanöstern. bara överhuvudtaget inte har de här relationerna till igelkottar till exempel. Ja, det här kanske var lite flummigt men jag tänkte vi kan bolla en idé på dig Tobias som pratade lite om tidigare röd i bubbla sådana grejer som bara går runt och liksom klonkar runt lite i huvudet som jag funderar på och som vi pratar om kan det här med djur och djurplågeri och djurvänlighet kan det vara en fråga kring vilken sätt som svenskar kan samlas och radikalisera?

organiseras. Det är en ständig frustration som vi återkommer till att svenskarna vägrar totalt obedrägna att stå upp för sig själva. De blir hunsade och det svenska samhället blir sämre och sämre och farligare och farligare för svenskar. Men svenskarna vågar knappt säga ett pip. Men man ser betydligt mer röster som höjs när det handlar om djur.

är att om man står upp för djurens rättigheter, snarare svenskarnas rättigheter, så är det någonting som är mer renodlat altruistiskt. Ingen kan säga att du är intresserad bara för dina snäva, chauvinistiska, egoistiska eller gruppegoistiska intressen. För att man agerar å någon annan, det skyddsvärd och värnlös varelsesvägnar.

Det vore bättre om svenskarna bara kunde vara djur. Det är faktiskt en väldigt intressant tanke. Jag menar, våld mot djur får folk att reagera mycket mer instinktivt och känslomässigt än våld mot människor. Det är ju en väldigt intressant tanke. Jag menar, våld mot djur får folk att reagera mycket mer instinktivt och känslomässigt än våld mot människor.

Tobias

Det är ju en väldigt intressant tanke. Jag menar, våld mot djur får folk att reagera mycket mer instinktivt och känslomässigt än våld mot människor. Det är ju en väldigt intressant tanke. Det är också något man kan se, inte minst i reaktionerna på Bubblas rubriker om de här fallen. Det här är ju såklart i sig ett tecken på att någonting är fel, men... Låt det vara fel då. Varför inte utnyttja det till vår fördel? Om det är det här som får bägaren att rinna över för folk, då kanske det är sådana nyheter vi borde ge dem också.

Martin

Ja, jag tycker det är en intressant tanke i alla fall. Och ni som lyssnar kanske vill testa den en gång. Där ute i fikarummen och över köksborden. Testa att prata med folk om de här djurfrågorna. Kanske folk för vilka det sitter långt inne att kritisera massinvandringens konsekvenser för svenska människor. Se om de kanske är mer mottagliga för att diskutera konsekvenserna för svenska djur.