Martin

Erik Lackoma, inget svenskt parti har någonsin gått i val på strängare vapenlagstiftning, men aktivistiska och okunniga tjänstemän driver på utvecklingen utan väljarnas stöd. Befria den trångsynta polismyndigheten från ansvaret att bevilja vapenlicenser och ge uppgiften till några som kan något om jakt och skytte.

Det här är en essä på Smedjan, Timbros nättidning. Skriven av Erik Lackomay, ett bekant namn säkert för många som lyssnar på Radio Bubbla. En man med många strängar på sin lyra. Han är kanske mest känd nu för tiden som forskare i nationalekonomi eller ekonomisk historia på Handelshögskolan i Stockholm.

Det tror jag man ska säga. Han har också jobbat som politisk konsult eller finger med i spelet i många viktiga politiska skeenden i Sverige och har fått priser, internationella priser för sina insatser som politisk operatör och har gjort en hel del andra intressanta saker. Han är en unik person och briljant. Han är förmodligen Sveriges ledande expert på vapenfrågor och vapenpolitik och därför är det alltid viktigt att ha en kollektiv.

Väldigt bra och roligt tycker jag när han publicerar en ny text. Särskilt när det är den här typen av övergripande sammanfattande information, historiska tillbakablickar och så vidare. Den här texten om hur de svenska vapenlagarna har kommit till tar sitt ursprung för ungefär 100 år sedan när de första vapenregleringarna infördes. Och det var som en reaktion på revolutionen i Ryssland.

Då blev man orolig i Sverige för att... kommunister skulle kunna beväpna sig, bilda kommunistiska miliser, göra uppror och följa Rysslands exempel. Och därför började man förplocka fruer och stoppa att vapenhandlare sålde skjutvapen till ja, helt enkelt kommunistiska kuppmakare. Man kan ändå, även om det inte är i enlighet med det britanniska principet, kan man känna en viss sympati för motivationen som fanns på den tiden.

Nicholas

Man kunde ju bara skjutit kommunisterna också, så hade det varit det problemet överhuvudtaget.