Transkribering
Regeringsförhandligar klara i Tyskland mellan CDU, CSU och SPD, Angela Merkel fortsätter som kansler
Martin
Regeringsförhandlingar klarar i Tyskland mellan Kristdemokraternas CDU, deras bajerska systerparti CSU och Socialdemokraterna SPD. Angela Merkel fortsätter som kansler, medan Socialdemokraterna får utrikes- och finansministerposterna. Överenskommelsen måste ratificeras av SPDs 450 000 medlemmar för att regeringen ska kunna tillträda, vilket kan ske tidigast om tre veckor.
Hej då! Tyskland gick till val i september förra året. har inte lyckats komma till ett nytt politiskt jämnviktsläge sedan dess. Varför att valresultatet blev så problematiskt att man inte har kunnat bilda en ny regering. Det är en situation som är välbekant för svenskar på många sätt.
Det är bara därför den är intressant att diskutera. Förutom att Tyskland är ett stort och viktigt land och det som händer där är viktigt i sig själv. Det är så här spännande från en svensk horisont. Det som är till Tyskland är alltså att ett parti som heter Alternative für Deutschland, Alternative für Tyskland, som är ett invandringskritiskt parti, väldigt väldigt förenklat kan man säga, som en tysk variant av Sverigedemokraterna.
De har ett annorlunda profil politiskt, men de är kända för att vara ett invandringskritiskt och EU-skeptiskt parti. De kom in i förbundsdagen i tyska parlamentet för första gången nu. Första gången de fick mandat, men de gjorde med besked. De fick 12-13% av rösterna och 94 platser i förbundsdagen.
Så de kom alltså in från ingen reputation alls till ungefär den nivå där de svenska Sverigedemokraterna ligger. De parlamentariska problem som uppstår är väldigt liknande till det man har i Sverige och flera andra länder. Det vill säga att man letar desperat efter ett sätt att bilda en livskraftig regering utan att söka stöd från de förhatliga alternativ för Tyskland.
I Sverige har vi en särskild version av det där, nämligen att oppositionen lägger sig platt och slutar vara opposition och låter det traditionella regeringspartiet. styra ensamma och bara lägga ner sina röster hela tiden. Men i Tyskland så har man lite annat, lite annan variant. Man kan säga kanske att det är så att det inte är så olika, men i Tyskland så har man en viss tradition av så kallade stora koalitioner.
Gråse koalitioner, eller Grokko, som man säger i Tyskland. Tyskarna gillar sådana här akronymer, förkortningar, så Grokko. Grokko kallas gråsig koalition, det är exakt som Gustafo. Så Grokko kallas själva arrangemanget och No Grokko kallas de som är mot stora koalitioner. Och det är inte första gången då, och det är inte första gången som Angela Merkel gör en Grokko-lösning.
Faktum är att första gången som hon bildade regering så var det en stor koalition med Socialdemokraterna. Det här var 2005, tror jag. Något sånt, drygt tio år sedan. Och det är lustigt att vi tittar tillbaka på det som jämförs därför att Merkels första regering och även en av hennes ytterligare regeringar, som hon gjorde senare, två gånger har Angela Merkel gjort det här tidigare, så både de gångerna så var det för att hålla...
Ett annat parti utanför regeringen, regeringsinflyttande, nämligen PDS, som betyder tror jag, Partiet för demokratisk socialism st��r PDS för. Det är alltså, kan man säga, ett tysklandsportion av Vänsterpartiet, men i deras fall är det Arbetstagarpartiet till det gamla Kommunistpartiet från DDR-tiden.
Som numera har bytt namn och nu heter de, det är precis som i Sverige, de har bytt namn till Vänsterpartiet, det heter De Linke. Då var det viktigt att hålla dem utanför. Det är en princip som man fläckvis har haft i Sverige, men man har definitivt övergivit den nu. Även i Tyskland har fokus skiftat till att det är alternativ för Tyskland som måste hållas utanför. Därför måste man ha den stora koalitionen, man upplöser gränserna mellan regering och opposition.
Nu försöker man igen. Men de här stora koalitionerna är av förståelig skäl väldigt impopulära. Både genom CDU och SPD så är fotfolket. Och även många ledare är väldigt negativa till den här idén. Det har inte varit så fantastiskt framgångsrikt över tid, vilket man ju också märker på valresultaten. Men nu så har man situationen att både Angela Merkel och CDU och Martin Schulz i SPD står inför interna uppror.
Och samtidigt som de försöker få upp en regering så handlar det väldigt mycket om det interna spelet kring deras egna position i partierna och hur de ska säkra upp återväxten. Till exempel för Angela Merkel då, hon har då... i den här dealen för att få till en stor koalition. Som sagt då att Socialdemokraterna ger stöd till hennes regering men utbyter forum då finansministerposten, utrikesministerposten och en post som är arbetsmarknadsministerposten, Socialdemokraterna har också naturligt nog.
Och då har inte hon så många bra positioner. Att ge bort till sina bundsförvanter i sitt eget parti. Så att bland annat då Jens Spahn och Annie Gretkamp Karrenbauer. som man tänker på som sannolik kandidaten att efterträda henne blir utan ministertaburetter i det här förslaget till regeringen.
Och Annegret Kramp-Karrenbauer är den som Angela Merkel hoppas på ska efterträda henne, tror man. Medan Jens Spahn är, kan man säga, en internoppositioner, en mer konservativ utmanare, kan man säga. Tack för mig. att ta över CDU så småningom. Samma sak är det Martin Schulz, han har också problem med med vissa regioner, det är mer regionalt i Tyskland, politiken.
I hans fall så är det partiledare i North Rhine-Westfalen som säger att det här går inte. Han har gått så långt nu att han säger att han avstår från att bli utrikesminister. Vilket är liksom, ja det hade han säkert sett fram emot. Förutom att han leder över tyska socialdemokraterna så är han för detta president för Europaparlamentet.
Så han har ju liksom säkert fortfarande högst ställda internationella ambitioner. Perfekt för honom att bli utrikesminister. Men det verkar som att han får välja nu mellan att antingen bli utrikesminister i Angela Merkels regering eller att ge upp den ambitionen eller att förlora sin position i sitt eget parti. Jag tycker det är väldigt intressant sammanfattningsvis, därför att vi ser en version av det här scenariot som vi har i Sverige också.
I Sverige har vi decemberöverenskommelsen och bara att avskaffa oppositionsbegreppet. I Tyskland så testar man det här med stora koalitioner, men i båda fall så leder det till katastrofala konsekvenser för de etablerade partierna. För att i båda fallen så är det ett helt dysfunktionellt sätt att förhålla sig till dels då politiska utmanare, men för allt naturligtvis de underliggande problemen som är orsaken till att utmanaren, Sverigedemokraterna i Sverige, Alternativ för Tyskland i Tyskland, att de överhuvudtaget uppstår och tar plats i parlamentet.
Och det leder till dels då en sorts urvattning och avtrubbning. Omtunderas det möjligt att ännu mer urvattnar med civiler partier. Men också till de här interna splittringarna. Att båda de stora partierna i Tyskland är på bristningsgränsen nu. Och det är spännande att tänka på vad som händer i Sverige. I Sverige så manövrerar Socialdemokrater och den förmed konservativa oppositionen i form av Moderaterna manövrerar desperat nu för att triangulera Sverigedemokraterna och byta position. Men det är inte alls självklart att båda de här partierna kommer att överleva i sina nuvarande skepnader utan extrema interna maktkampor, splittringar och så vidare.
Boris
Men jag tror vi kommer att se... Jag kan tänka mig lite skillnad av en orsak. I Sverige kommer vi att se ett gradvis kollapsande parti. De krymper och så flyttas det lite röster hit och dit i den här åttaklövern. I Tyskland tror jag vi kan faktiskt förvänta oss väldigt hårda inredsstrider, partisplittringar och framtida uppdelningar.
Vi kommer inte att se sådana här uppdelningar. Mycket kan hända i Socialdemokraterna och mycket kan hända i CDU och CSU också för att det är inte bara... Moment vi har där är ju kampen om makt, alltså att sitta på taburetterna nära köttgrytorna. Det spelar roll för alla de här, både Merkel och Schultz. Och så är det flyktingfrågorna som ska hanteras givetvis.
Men jag tycker att man alltid kommer att se den här grundläggande skiljelinjen i tid. hur tyska politiker vill positionera Tyskland i Europa och världen. Sällan har det stått så tydligt som de senaste tio åren. Dels har vi, som vi pratade om någon gång, den phalang som vill se ett Tyskland som har vänskapliga, goda förbindelser med Ryssland och vill att Tyskland växer på det sättet.
Och sen har vi ett mer USA-orienterat politikerskrå som också orienterar sig starkt mot Turkiet och ser Turkiet som en alliera. De här två sakerna går ju inte riktigt ihop. Och vad jag tror vi ser här, det är liksom hur de krafter som ser...
som anser att ett extremt starkt EU-tysk expansion i östra och södra Europa är fortsatt viktig. Goda förbindelser med USA och Turkiet. Det är liksom Merkel-Schulz-gruppen och de finns i båda partierna. Och i båda partierna finns också en annan grupp som inte vill delta i inringning av Ryssland, och bättre relationer med dem.
och som definitivt har en annan syn på invandringspolitik och Turkiet. Så det här tror jag vi kommer att se nya skyttegravar grävas i tysk politik och det är jätteintressant. Och även Die Linke präglar sig av den här spänningen med en del ledare som antagligen kommer att gå loss därför att de vill ha en mer, milt uttryckt, mer restriktiv invandringspolitik och mer av nationell samling och en tydligare front mot Turkiet. Det är extremt spännande. Vi kan vänta oss vad vi ser framöver i Tyskland.