Martin

Brad Burtzer, Robert Nisbets definition av konservatism skiljer sig från Russell Kirks, hävdar det vara en modern ideologi som uppstod med Burke och franska revolutionen, snarare en primordial längtan efter det ursprungliga. Det var en spännande artikel som knyter an till en diskussion som har förts på PBS de senaste veckorna.

Den blev extra intressant för mig för att det har förts en spretig men intressant diskussion om liberalism och konservatism och vad de här begreppen egentligen betyder. Jag har tänkt återkomma till att vi behöver prata mer om det här, läsa mer om det här. Några av oss har gått Nicodemus Ungs studiecirkel, som är helt fantastiskt bra, som jag rekommenderar för alla att ansluta sig till.

Där har Nicodemus bland annat gått igenom olika konservativa traditioner ganska detaljerat. Ofta är det ganska förvirrat även i våra kretsen när vi pratar om det här, så jag är väl tacksam att det kommer upp lite länkar på... Den här texten jämför Robert Nisbett och Russell Kirk. Som två väldigt viktiga moderna konservativa tänkare.

De var goda vänner, utbytte mycket idéer, publicerade sin respektive magnum opus samma år 1953. Men de hade ganska olika idéer. Och vad kan vi säga? Lite fritt utifrån texten. Jag ska försöka beskriva de här idéerna bara. Nu kan man säga att Russell Kirk tillhör den anglosaxiska konservativa traditionen.

Där man återskapar konservatismen som en ideologi och försöker se den som en sorts universell tidlös idé som kan spåras i många olika historiska skeenden, kulturer, idétraditioner. Så Drusselkirk menar till exempel på att man kan se samma sorts konservativ ideologi ha på sätt och vis uppstått oberoende av varandra i många olika kulturer.

Så att i Kina under konfucianismen, i Indien, antika Grekland och så vidare, överallt så har man haft samma typ av konservativa idé. Att bevara det bästa och det mest naturliga i mänskligheten, i kontakt med skapelsens källa.