Martin

Starka intressen på Stockholms universitet försöker hindra att Johan Lundberg utnämns till professor efter att den är kritiserad identitetspolitiken. Johan Lundberg är en person som för mig och säkert en del av Radiobubblelyssnarna är betydligt mer känd som redaktör och skribent i tidskriften Access.

Axel Jonsson Svärens flaggskeppsprojekt. på kulturscenen. En konservativt orienterad kulturtidsskrift som, jag ska inte säga att den är fantastisk, men den är bättre än ingenting. Och den är det enda som finns i Sverige i termer av just en kulturtidsskrift som inte har en stenhård kommunistisk politisk linje.

Det har funnits lite tidigare i Sverige. Det fanns en tidkrigs som hette Moderna Tider till exempel, som inte heller var 100% kulturskrift. Vänsteristisk. Det vi har nu är Access. Och Johan Lundberg har jag alltid uppskattat. Att läsa hans texter. Tidskriften blev väl inte fullständigt fördärvad under hans redaktörskap. Jag behöver uppfatta det är min.

Det är så jag känner till honom. Men han är ju också litteraturvetare. Folk med bilder än jag känner säkert till det här väldigt väl har läst hans monografier om kända författare och så vidare. Jag tycker i alla fall det är lite lustigt att läsa om de här intrikata turen på Stockholms universitet om en person som jag just uppfattar som en Jag har en politisk kulturskribent som här gör en civil karriär i en kontext där det absolut inte är opportunt att ha access-typen av uppfattningar.

Johan Lundberg är litteraturvetare, han är docent och lektor på Stockholms universitet. lagt in sin ansökan om att bli befodrad till professor. Det är lite lustigt hur det fungerar med professorsutnämningar nu för tiden. Det är inte riktigt som förr, utan nu är det mer en normal del av karriärgången.

Det finns en fast, specifik ordning. Det är nästan lite så här att om du har varit docent i så här många år så har du nästan rätt att bli professor. Men de har i alla fall en... Bureokratisk process för det här som går ut på att först så hämtar man in Omdömen från befintliga professorer i titultidenskap. I det här fallet Claes Ahlund som är professor vid Åbo Akademi och professor Meritus från Lund Eva Hattner Aurelius.

Och de här två professorerna Jag har sagt att Johan Lundberg bör bli professor. Han uppfyller kriterierna, producerar tillräckligt bra akademiska texter, är en tillräckligt bra lärare och så vidare. Men sen går beslutet vidare till en särskilt komitee av folk som jobbar på Stockholms universitet som kallas för Nu har jag missat namnet här, men det heter sådana här lärarförslagsnämnden.

Det heter de, väldigt byråkratiskt. Och de säger, och det är väldigt ovanligt då, att trots att expertprofessorerna tillstyrkar befordringen, så säger de att de håller inte med. De menar att Johan Lundberg är såväl vetenskapligt som pedagogiskt inkompetent. Och det är en... Det är en sorglig historia att läsa deras utlåtande. Och via den här länken som kommer från Academic Rights Watch kan man även läsa Lundbergs svar och några andra dokument i det här sammanhanget.

Det som man ser, det som är illadålt i det här svaret, det är att man skjuter in sig på inte hans akademiska gärning, utan på sin egen. utan de andra saker som han har gjort, att han har varit redaktör för Axess och att han har publicerat den här boken Ljusets fiender, västvärldens självkritik och den svenska idédebatten. Och det är inte en akademisk bok som jag förstår det, utan...

Utan mer än en populär tollen politisk bok som är utgiven på Timbro. Ändå skjuter man in sig på det här och påpekar att det inte är en renodlat litteraturvetenskaplig bok det här. Man säger att den har ett visst meriteringsvärde inom litteraturvetenskapen, möjligen.

Men man konstaterar att en intringad del av Lundbergs publikationer ligger i gränslandet till det rent litteraturkunskapliga. Enligt Lundberg själv så har han publicerat mer än 1 500 sidor renodlat litteraturkunskapliga böcker. Så det är en ganska liten del av hans produktion. Men det är inte direkt svårt att tolka vad det handlar om. John Lundberg må vara en kompetent litteraturvetare, men han begick dödssynden att publicera en bok på Timbro där han kritiserar. Genusvidenskap och identitetspolitik och sådana saker. Så då kan jag glömma att bli professor på Stockholms universitet.

Boris

Nej men alltså det här är ju, jag vill bara säga att det är fruktansvärt, men det är ju inte detta utan För mig är det här bara en påminnelse om att kloka människor, vilka Johan Lundberg är och Kuni, varför hålla på och bråka om att försöka erövra? idioternas bastioner på universiteten. Jag förstår inte det riktigt.

Det måste finnas vettigare saker han kan göra med sitt tid. Och ponera nu att han blev professor. De här människorna som har erövrat den här bastionen, de här emailande bakdantarna, de kommer ju aldrig att sluta. Han har framför sig kanske ett år tillgörande till yrkesresan som professor. med ständiga strider i korridorer över kaffeautomater och annat mot kompletta idioter. Alltså, ett fruktansvärt tysters perspektiv. Du talar nästan martyrskap.

Martin

Ja, det är precis min reflektion också. Alltså, man blir nyfiken på hur han tänker och vad hans ambitioner är. Är det någon sån här... någon sorts omvänd gramsciansk marsch genom institutionerna? Att man ska ta över fiendens kommandohöjder och vända dem till sin egen fördel. Man väl har infiltrerat och blivit professor, då brukar man använda professorstolen för att sprida konservativa värderingar, indoktrinera nya studenter, unga doktorander och så vidare.

Det kanske är ett nobelt företag, men knappast särskilt realistiskt och hur som helst, som du var inne på Boris, en oerhörd självuppoffring. Tack för mig! Ja, med tanke på hur mycket en bildad, kompetent och bra person som Jan Lundberg skulle kunna ta sig för som fritänkare och skribent, som någon annan typ av karriär i näringslivet, eller det som jag kanske skulle tänka ligger närmare till hans att söka en akademisk karriär och en professur på ett utländskt universitet där den politiska doktrineringen inte alls är lika intensiv.

Boris

Ja, där man uppskattar folk, faktiskt trots allt, och vi har alltid hittat en universitet någonstans i världen som uppskattar klassisk bildning och utblick över den moderna politiska och kulturella debatten. Det borde ju vara fullt rimligt. Och vill man ha en sån här skräckupplevelse ska man ju titta på den här nämndens meriter.

Alltså det... Jag hånar den här tanken på att man ska ha en professor i ny cirkus. Det har liksom landet i en situation där man gjort sig av med professur, latin och grekiska och sådana saker. Det säger det mesta. Men tittar man på, alltså titta på allihopa, men att man överhuvudtaget kan uppnå professors titel som Louise Wallenberg genom att hålla på och forska om sådana ämnen som tidig film och modeindustri.

Sammanblandningen av kön och sexualitet i Helmut Newtons modefotografi Och överskridande mansideal i svenskt 1930-tals populärkultur. Det är Pelle Jöns forskning och sånt, man kan skriva en korte se om det. Man har en professor och de andra inte tog bättre.

Och då kommer man till det här, vill man bli godkänd av den här typen av människor, vill man ha en stämpel i rumpan att nu är du professor. Det är ju snarare ett kinesmärke i, eller intellektuell kapacitet.

Martin

Vi får se hur det går med utredningen, det går på remiss en gång till. Nu ligger beslutet hos en byråkrat ännu lite högre upp i hierarkin som då ska välja mellan. Antingen konventionella sättet att utse de här positionerna och de sakkunniga professorerna eller personalrådet som har en annan uppfattning och som helt säkert representerar den allmänna uppfattningen bland de som jobbar och studerar.

Boris

För det skulle ju Kunglig Majestät godkänna alla professors nämningar.

Martin

Undrar om det fortfarande är så? Ja, gör något vettigt. Att bygga sin plattform någonstans på Stockholms universitet.