Transkribering
Simon Gustafsson: Musikalen Hair egofixerat utforskande av och en hyllning till gränslösheten
Martin
Simon Gustafsson, musikalen här, egofixerat utforskande av och en hyllning till gränslösheten. Att alla människor på jorden är ett och samma, strider mot anarkins separatistiska kärna. Ja, vår godis Simon Gustafsson, Bubblas hovpoet, har varit på musikalen, han har gått på Göteborgsoperan för att se deras uppsättning av musikalen här.
Det var ett rätt roligt hitte på smilbandet när jag läste den här recensionen. Och man ska vara helt ärlig så tänkte jag att Simon, Simon, Simon, vad hade du väntat dig? Han... Simon blev förfärad. Till det började med underräknaren komma in i salongen. Och när han ser ensamben så tror han först att operan har blivit invaderad av tonårsslinglar som springer runt i märkliga uppklädnader och beter sig på ett kaotiskt sätt och väsnas och dansar mellan stolsraderna.
Och som han uttrycker det, de beter sig så fel som möjligt jämfört med tonårsslingarna. som det brukar vara inom föreställningen på ett operahus. också fortsätter i samma stil i den här föreställningen. Och istället för att vara en berättelse om hippiekulturen som musikalen här ska vara, så blir det istället en sorts manifestation av kärnan i det sämsta i hippiekulturen med kaos, gränslöshet och ett frontalangrepp. på skönhet och ordning som man ändå skulle förvänta sig att få ett unns av på Göteborgsoperan. Eller inte, vad heter du Boris?
Boris
Eller inte i det här fallet, men det var en bra sammanfattning där. Och jag tror att Simas recension här hänger samma... Den gör att man kommer tillbaka till min invändning mot väldigt mycket Shakespeare-uppsättningar. Det är för att vad han beskriver här är ju... Samma form av idioti hos väldigt många av dagens teaterregissörer. Precis som man moderniserar Shakespeare-uppsättningar så vi ska fatta, för annars fattar vi inte av folk omkring i konstiga kläder.
Så är ju den här uppsättningen uppenbarligen ett exempel på det här att folk kan, vi kan inte tänka om vi tillöper bliken, utan vi måste känna och uppleva. Och då ska vi dela upplevelsen. Det är därför man skickar ut slinglar, som man säger, i publiken, så att vi ska känna oss delaktiga. Och det där är ju ett livsfarligt sätt att göra teater på.
Jag, precis som Bertil Brecht, tycker att teater ska tala till hjärnan. Sen kan man säga en hel del om de ståndpunkter Brecht framför i sina piacer, men i princip menar jag korrekt. Teater och dramatik är till för hjärnan. Det är fusk att hålla på och upplösa. Att spela på tjänsterna, upplösa gränsen mellan publik och de som står på scenen och så vidare för att skapa en form av delaktighet.