Martin

George Friedman Nationalism kontra internationalism är numera mer relevant continuum än traditionella höger-vänsterskalan. Vi pratar om två föregående inslagen dels om Ungern och deras förestående folkomröstning om EUs flyktingkvoter och om schweiziska normer för vem som får bli medborgare och inte.

Båda de här nyheterna är en illustration av det som den här artikeln handlar om. Grundtesen här det är alltså att De traditionella politiska kategorierna, eller dikotomierna, mellan höger och vänster är inte längre de mest relevanta kategorierna. Jag är som bekant en vän av höger- och vänsterbegreppen, även om jag kanske har en lite udda personlig tolkning av dem ibland.

Men det är intressant att se George Friedmans resonemang här. Han tar upp ett antal exempel på personer som traditionellt betraktas som höger och personer som traditionellt betraktas som vänster. Och så visar han på att just den här frågan om nationalism kontra internationalism är någonting som skär genom båda de här grupperna.

Om man ser till exempel på Milton Friedman och Adolf Hitler, som båda betraktas som höger i allmänt sätt. Men de har väldigt olika inställning till nationalism respektive internationalism. Där då förstås Adolf Hitler är en väldigt välbekant nationalist. Milton Friedman är en guru för den moderna globalistiska nyliberala tendensen.

Och på samma sätt tar jag exempelvis Franklin Roosevelt och Josef Stalin, som båda betraktas som vänsterister. Men eventuellt en mer fundamental skillnad mellan dem är att de har helt olika uppfattningar om den nationella frågan och den kulturella. Han påpekar att Roosevelt har förmodligen mycket mer gemensamt med till exempel Dwight Eisenhower, som är känd som en högergestalt i USA.

Och onekligen så verkar det vara den här konfliktlinjen som är i fokus. Vi börjar precis lugna ner oss efter hela Brexit-hysterin som handlade om exakt det här. Ska vi gå i en internationalistisk, globalistisk riktning och röra oss mot mer överstatlighet? mer av internationella superstater, ha en gemensam europeisk stat, kanske rent av en världsstat så småningom, styrd av FN?

Eller ska vi gå mot mer decentralisering, lokal självbestämmande och göra det genom att blåsa upp nationalistiska känslor? Definitivt är det en spaning i tiden och som George Friedman påpekar, så handlar inte det här och hans text om att förespråka den ena eller den andra positionen, utan det handlar om att vi måste reda ut begreppen för att kunna analysera vad som händer på ett tydligt sätt.

Boris

Och i den meningen så tycker jag att det är en väldigt bra text. Jag tolkar det som att han analyserar bara. De motsättningar politiskt aktiva i dag drar upp och det är ingen som säger att det har något att göra med de verkliga reella motsättningarna. För att det finns en fara här om man är en tänkande människa som månar om sig själv och världen ibland.

Och det är att man väljer att ta ställning för nationalism som begrepp mot nationalism. Alla dessa obehagliga globaliseringsträvanden. Problemet då är att bakom nationalism så gömmer sig ju Alltså den första nationella vågen i stora, till exempel Europa i mitten på 1800-talet.

Den innebar ju underkuvandet av mängder av av livaktiga självständiga regioner. Italiens förbannelse och Frankrikes också, och där kom det tidigare, det är ju alltså upprättandet av den stora starka staten. I nationens namn, alltså man skapar ett jävla nationalitetsbegrepp som inte har någonting att göra med människors vardag, arbete, liv och ekonomi och kultur.

Det är extremt skapade konstruktioner som i sig är förtryckande. Sen tror jag att nationsbegreppet kan ändå vara en möjlig skyttegram man gräver mot globaliseringen. Men den är inte tillräckligt effektiv och den är inte på något sätt tillräcklig överhuvudtaget.

Martin

Jag tycker att det här är en fråga som är särskilt intressant från ett libertarianskt perspektiv, därför att libertarianismen har som så ofta en sorts tredjeposition och en liten särställning jämfört med andra riktningar. Precis som att libertarianismen ibland beskrivs som att den är varken höger eller vänster, så är det definitivt så att libertarianismen som sådan är var i sig globalistisk eller nationalistisk.

Det är kategorier som egentligen ligger utanför vad libertarianismen som sådan föreskriver. Men det finns ändå några slutsatser som man kan dra. Man kan använda de här principerna. Som jag har varit inne på tidigare i Bubbla så kan jag ibland tänka på nationalism som ett sorts otillräckligt men ändå eventuellt positivt mellansteg.

Brist på bättre så kanske vi ändå... Jag kan vara glad att folk är nationalistiska snarare än globalistiska, men den egentliga riktningen, den egentliga positiva riktningen, är ju att decentralisera ännu mer. En nationalstat är bättre än en internationalistisk superstat, men ännu långt mycket bättre, vore om man istället för ett nationalistiskt fokus hade ett regionalistiskt fokus eller ett lokalistiskt fokus.

Ju mindre enheter som folk fokuserar på, bryr sig om och arbetar för, desto bättre. Det är något som åtminstone jag tycker följer ur libertarianska principer om självbestämmande som i grunden utgår från den enskilda individen. Så man måste ju närmare individnivån man kommer, desto bättre. Det känns fånigt för mig egentligen att säga att de nationerna ligger närmare individen än EU, det är sant.

Men båda de två är väldigt långt ut på skalan. Men jag hoppas i alla fall att det kan vara som en trendlinje, att det kan gå i rätt riktning. Att om vi lär oss att flytta vårt tänkande från en centraliserad till en mindre centraliserad nivå så kanske vi så småningom också kan börja titta på en regionalisering snarare än ett nybundet intresse för nationalismen.

Boris

Ja, nu där tycker jag har bra sammanfattat. Jag brukar just ofta se... Nationalismen som en defensiv position som man ibland tvingas inte att... Man intar den därför att den ska bli sämre, men om man vill att det ska bli bättre då måste man inta en offensiv position och då är det ett strävande efter de nuvarande nationalstaternas sönderbrytande som gäller.