Martin

Sheldon Richman Sheldon? Är det inte han från den här tv-serien? Nu ska vi se, nu råkar jag mista att stänga min bubbla. Jag också,

Boris

smittar. Kom tillbaka.

Martin

Tur att jag inte tryckte en gång till, då hade direktsändningen brudits. Men jag kan väl till och börja med att referera lite fritt ur minnet då, att Sheldon Richman tar sin utgångspunkt i den här artikeln från ett tal som Nathaniel Brandon höll på ett libertarianskt konvent 1979. Han har sagt att han var på det här konventet men han har inte hört talet. Han har nyligen återbesökt det. Frågeställningen är, vad händer med den libertarianska rörelsen när den har framgångar?

När det går bra för den? När vi inte längre bara är en bespottad minoritet utan vi börjar få lite inflytande. Folk börjar veta vad libertarianism är och vi börjar nå ut. Hur reagerar vi på det psykologiskt? Nathaniel Brandon var ju psykolog. Och han har ett intressant resonemang här som jag gärna lyfter fram för jag tyckte att det sätter fingret på någonting som man tänker på ibland när man har att göra med libertarianer och för all del andra grupper.

Därför att det finns ju helt klart folk, kanske i varje rörelse, som framförallt är där därför att de är rebeller. De vill vara konträra, de vill vara emot, de vill vara i minoritet. De vill vara bespottade av allmänheten och de tycker att det är lite charmigt och sexigt att andra människor inte förstår deras idéer till exempel. Om man har den inställningen då kan det förstås leda till en viss nervositet om man märker att en ståndpunkt börjar bli mainstream.

Och man märker att man inte är en rebeller, utan någon säger sig Jaha du är libertarian, ja whatever, det vet jag väl vad libertarianism är. Sådana träffar man ju hela tiden. Och en vettig människa, som Nathaniel Brannes är då, med en positiv stabil psykologi skulle tycka att det är väldigt positivt till att börja med. Att andra människor omfattar ens egna idéer. Och man skulle också sträva på ett uppriktigt sätt för att det ska bli så. Till exempel genom att...