Martin

Lord Rothermere lägger bud på att köpa ut bolaget bakom Daily Mail och Mail Online från börsen efter samtliga tidigare hinder undanröjts. Planerar omorganisera och renodla verksamheten till dedikerat mediebolag. Affären inväntar aktieägares omröstning. Bolaget har varit noterat i 90 år. Daily Mail är Storbritanniens största tidning.

Eller en av de största i alla fall. Det beror lite på hur man mäter tror jag. Men Mail Online, den digitala syskonpublikationen, som publiceras på dailymail.co.uk. Daily Mail på internet är världens största engelskspråkiga nyhetssida. De är störst och bäst i världen, tycker vissa i alla fall. Det är en mycket kontroversiell tidning, givetvis. Vissa anser att det är en av världens bästa nyhetssidor.

Exempelvis så vet ju alla som följer Bubbla att vi väldigt ofta länkar till Daily Mail. Vi gillar både deras innehåll och deras hemsida och deras policies som publicist. Vi tycker att de är toppen och föredömliga på nästan alla sätt. Men från ett mer konventionellt perspektiv så är Daily Mail givetvis en mycket kontroversiell tidning.

Där säger man att det är en högervriden slaskpress som... förleder folket med en osalig blandning av tuttbilder och fake news. De har ju inte så gott rykte i mainstream, eller bland finmedier. Men en väldigt intressant sak med Daily Mail som också skiljer dem från många andra medieföretag det är ägarstrukturen.

Därför att Daily Mail ägs och drivs av en man som heter Jonathan Harmsworth även kallad Lord Rothermere. Han är den fjärde vikonten av Rothermere. Och det var hans farfars far, Harold Harmsworth, den första vid konten av Rothermere, som grundade tidningen 1896. Så ända sedan 1896 så har Daily Mail drivits av Lord Rothermere, även om den titeln har gått i arv tre gånger.

Det har varit ett stort företag och stor mediekoncern sedan dess. Börsnoterades 1932. Apropå det vi ska prata om nu. Men företaget som äger Daily Mail heter Daily Mail General Trust. Som var en bolagskonstruktion som sattes upp för väldigt länge sedan. Och som numera ägs av en intrikat system av offshore-bolag och sånt där.

Så det är väldigt mycket. De betalar väldigt liten skatt tack vare väldigt många intressanta internationella upplag och sånt där. Men det där är slutändan i att de har ett concern-bolag som är Daily Mail General Trust. som ytterst är kontrolleras av Lord Rothermere och hans familj sedan i fyra generationer. Men konsernen är verksam inom ganska många olika affärsområden. Dels finns det tidningar, man har Daily Mail, Mail on Sunday, har en tidning som heter Söndagstidningen, de har en stor tidning i Indien som heter Mail Today, Metro som är en sån här gratistidning, precis som det var i Sverige förut så finns det en gratistidning i stor betalning som heter Metro.

Det är inte samma tidning, inte samma ägare, men de råkar heta samma saker. Men man har också publikation inom fackpress, många olika sorters facktidningar och magasin och sånt som man ger ut. Och även företag i helt andra branscher, som en stort företag i försäkringsbranschen. Man har bolag som säljer affärsinformation, man har bolag som säljer utbildningsverksamhet i finansbranschen.

Det är också ett stort affärsområde. Och allt möjligt annat, ett av de som nämns i den här artikeln, det är det här företaget, heter det Casoo eller sånt där, som är som är en sajt där man kan köpa och sälja begagnade bilar. Lite som Blocket, fast för bilar med ett litet kasso. Och det är ganska intressant att se hur koncernen jobbar. För det är i hög utsträckning så att de använder sina medier, sina tidningar som de äger för att bygga upp de andra företagets.

De har en plattform eller räckvidden till folk och då kan de ta en affärsdel eller något bolag och nå ut till väldigt många och använda hela koncernen som en sorts kreditkredit. inkubator. Så de byggde upp ett antal sådana här företag och så säljer de det till andra människor. Vilket ju också är det som är på gång att hända just nu. Men Daily Mail, hela tiden ända sedan 1800-talet så har det i praktiken varit ett familjeföretag som styrs av en eller annan Lord Rothermere.

Och den nuvarande Lord Rothermere, Jonathan Harnsworth, han är en väldigt skicklig medieentreprenör. Jag har haft skäl att titta närmare på honom tidigare år. Jag läste ganska mycket om honom och Daily Mail konsolen och sånt där. Så det är kul att se en länk på Bullom honom för att vi kan se det. Jag tycker att det är ganska intressant. Det ena saker man kan säga om honom det är att den här koncernen har ju växt och knakar under hans ledarskap.

Och det är bland annat under honom som man har påbörjat den stora omställningen från print till digitalt genom mail online. Och där har man alltså lyckats bygga världens största nyhetssajt. Så att han är en av världens absolut mest framsynte och framgångsrika medie entreprenörer. Och det är en sak som jag upptäckte. Det är att Lord Rothermere är en ganska djup tänkare i media, i mediestrategi och medieentreprenörskap.

Han gör då och då framträdanden där han är väldigt frispråkig. För han är ingen byråkrat, han är ingen sån här pseudopolitiker eller manager som sitter och mumlar. Utan han har en viss aristokratisk rakhet och värdighet. Och berättar ofta väldigt öppet om de strategier som hans företag använder. Jag blev själv lite paff. Dels hur frispråkig han är, dels hur tidigt ute han var med idéer som folk börjar fatta nu men som de flesta medier fortfarande inte accepterar.

Ibland så kollar jag på datumet på någonting jag läste och så här wow, det var liksom tio år tidigare än vad jag trodde att det var när jag läste själva citatet. Men just på grund av hur senfärdig alla andra är så behöver inte han oroa sig så mycket över att konkurrenterna ska ta hans idéer och sånt där. För även om de har alla hans idéer på en tallrik så. Då vågar de inte använda dem. Jag tror att det är därför han känner sig bekväm med att vara så frispråkig.

Jag kan ta ett konkret exempel som jag tycker är väldigt intressant och som jag har studerat lite grann. Det är frågan om mail online. Hur bygger de världens mest framgångsrika nyhetssajt? på internet. Jo, en av Lord Rothermeres principer är att man kan inte lyckas med den här digitala omställningen i mediebranschen om man försöker göra den kompatibel med sin printaffär, sin printverksamhet.

Så att om man hela tiden sneglar på sin papperstidning och undviker att göra saker digitalt som kan skada pappersverksamheten, då kommer man sitta fast i kvicksanden. Då är det bättre. Han sa vid något tidigare att om man har en typ av tvivel Sälj din tidning, avveckla verksamheten snabbt. För den kommer inte att överleva. Om du ska göra det så måste du gå all in. Och du måste vara beredd att...

Man pratar ibland om att olika verksamhetsgrenar kanibaliserar på varandra. Han säger att du måste vara beredd att acceptera det fullt ut, obegränsat. Annars har du inte mage för att göra det här. Titta på mail online då. MailOnline är inte en del av Daily Mail, utan MailOnline är strukturerat som ett helt fristående företag. De är två oberoende dotterbolag i en och samma koncern och delar bara ägare.

Så den här hemsidan som vi utlänningar tänker på som själva Daily Mail, det är alltså ett helt separat företag som faktiskt löpande betalar Daily Mail för att få använda deras artiklar och lägga upp dem på internet. Det är den typen av relation de har, de förhandlar med Daily Mail för att köpa loss... Det gör också att printverksamheten, som fortfarande är stor och jag tror lönsam tidning i Storbritannien, eller jag vet inte om den är lönsam, jag tror den är väldigt lönsam, den kan inte lägga käppar i hjulen för den digitala verksamheten.

Vilket alltid, alltid, alltid är fallet för normala tidningar som försöker göra en mjuk och smidig övergång inom en och samma organisation. Det är det som alla andra försöker göra och som nästan alla andra misslyckas med. Det finns bara några få undantag. Men Daily Mail har gjort det på ett helt annat sätt. Det blir väldigt mycket intressantare att störa faktiskt i deras koncern.

Och nu då, nu i CNZ, en ny plan som Lord Rothermer har pratat om länge. Förberett för flera år, flaggat före och berättat marken. Han vill alltså köpa ut minoritetsägarna från bolaget och vara ensam kvar. Och avlista företaget från börsen och driva Daily Mail-koncernen vidare som ett Ett privat företag, ett olistat företag.

Och han säger att han vill göra det mer fokuserat på mediebranschen. Sälja av de dotterbolag som inte sysslar med medier och fokusera mer på tidningsverksamheterna. Och det är intressant, det finns ju en sorts... Det här är en sorts finansiell manöver som man gör ibland. Man tar ett bolag som är noterat i börsen och avnoterar det. Det finns olika perspektiv på det, jag är ingen superexpert.

Men en stor skillnad är att om man har ett börsnoterat bolag så är man ett föremål för en helt annan sorts reglering. Det finns två separata regelverk kan man säga. Ett för vanliga företag och ett för publika företag. Men om man går från att vara publik till att vara ett privat företag så finns det väldigt stora fördelar då i minskad insidan. Man har minskad extern granskning, man har inte alls samma rapporteringskrav till staten, krav på hur företaget ska styras och så vidare.

Och man är inte hela tiden förmål för marknadens förväntningar, marknadens nyckel. Man får den här kvartalsekonomin, att varje kvartal som man rapporterar siffror och beroende på de siffrorna så får man, kan börskursen Slå hårt uppåt och neråt och så vidare så att man får ett väldigt kortsiktigt fokus. Så att genom att avnotera bolaget så kan man ofta agera mer långsiktigt.

Och man får givetvis mindre byråkratisk styrning, man kan ha starkare kontroll som ägare. Och för det är lättare att strukturera om ett bolag, särskilt om man vill bygga om ett bolag. Kanske se till att man vill expandera, kanske göra stora förvärv eller andra sådana järva grepp. Då passar det ofta bättre med en sån här private equity modell snarare än att ha ett noterat.

Och ibland så förknippar man den här typen av manövrar med fientliga övertaganden av bolag. Corporate trading, private equity-bolagen kommer in och liksom... Som klassiska i filmen Wall Street och sådana här saker. De kommer in och ska köpa upp bolaget och stycka upp det och sådana här saker. Med liksom trivelaktiga motiv bakom. Men det är så spännande tycker jag i alla fall att det här är alltså familjen som grundade företaget för mer än 100 år sedan.

Som nu vill ta full kontroll över företaget igen. Det är ett oerhört starkt signal att familjen Harmsworth, Rothermere, verkligen tror på Daily Mail. Så att säga, vill göra dubbelt upp på sin investering för att de tror så mycket på det. Det är i alla fall så jag tolkar det. Hur tror du Boris man ska tolka det här? Håller du med mig om att det känns som en uppmuntrad signal, ett styrkebesked?

Boris

Ja, men det är det ju. Annars skulle de inte gå och inse hårt för detta. Men det är ju verkligen tidningsägare och familj som är... I motsats till många andra tidningsaggarfamiljer verkligen har det här i blodet och tänker lite i storslaget. Just där det sa om Daily Mail på papper och Daily Mail digitalt. Som ni ser det är ju också två helt olika, alltså i verklig mening produkter, det är inte bara plattformarna som är olika.

Printidningen är ju liksom en ganska fräck morgontidning. Och den innehåller liksom så att säga. Resten av tagningen på nätet finns i en e-utgåva. Det är svårt att få den i brevlådan här. Det är en jättebra morgontidning, men ett mycket tuffare anslag än de morgontidningar jag brukar ha. Och de två tidningarna som ni ser är helt separatade.

De har ju väldigt oftast helt olika nyheter. I Daily Mail på papper kan du hitta genomgång av Bank of Englands räntepolitik till exempel. Det lär du inte hitta i den digitala uppdragningen. lagar och så vidare, inte Bank of England, Stilis och Föreningskraften har blivit inblandade i en sexskandal samtidigt som man bestämde räntegårdarna. Så man klipper liksom båda marknaderna, man gör den fräckaste produkten på varje marknad.

Men lite vid sidan av, har du varit och tittat, eftersom du bor i Budapest, ni har väl varit och tittat på statyn över Daily Mail-skrundare?

Martin

Nej, jag hade ingen aning om att det fanns en sån där.

Boris

Han står staty i Harold utanför Erwin Sabo-biblioteket. Det beror på att han var högt älskad i ungen på 20-30-talet. Därför att daily mail-kampanjande, kampanjade... Harold skrev själv när Harold behandlade honom.

skrev själv ett antal ledare om vikten av att återupprätta Storungen och att man skulle driva upp Trianonavtalet och återföra de delar som man stickat av från Ungern 1921. Det gjorde de oerhört populär. Det fanns en stark opinion för och flera ledande ungrar uttryckte tanken på att man skulle erbjuda Lord Rothenburg den ungerska kronan.

Det hade varit lite storslaget, kung av ungen och tidningsmagnat. Han tackade dock nej, men för att visa sitt commitment till ungen så köpte han upp ganska stora landegendomar. De vet jag inte om de är i familjens ägo. Men det är en fascinerande tidning med en fantastisk historia och väldigt färgstarka tidningar. Det här är ju annat än Bonnier-klanen. Och den här senaste killen verkar också vara färgstark. Det är en spännande utveckling.

Martin

Jag vet inte, kan man säga något generellt om hur tidningar bör vara ägda? Jag tycker den här aristokratiska familjemodellen känns väldigt tilltalande. Det känns som att del i mejl och gå från klarhet till klarhet. Jag vet inte exakt hur det är med tronföljden där, men det finns ju någon son som är i rätt ålder för att skolas in och ta över och så vidare. Det känns i alla fall mer aptitligt än börsägda tidningar.

Är det här den idealiska modellen för en tidning att vara ägd? Det finns andra modeller som är bra för just tidningar. Det finns också stiftelsemodeller som jag tycker är ganska intressant. Som The Guardian till exempel som ägs och finansieras av en gigantisk stiftelse. Så de har ett visst mått av oberoende och det tycker jag också är en ganska intressant modell.

Boris

Den är intressant på väldigt många sätt. Men personligen klappar mitt hjärta för, det gäller i många branscher, jag tycker att familjeföretagare är en bra bransch. en alldeles utmärkt organisations- och affärsmodell för företag från taxiamöbelbranschen bort till tidningsbranschen. Exemplen är dock som vanligt sårligt nog få på att det har varit bra annat än i några årtionden.

Men de riktigt bra tidningarna, alltså genombrotten på tidningsfronten, skutten som kommer, det har ju alltid varit visionära ägare eller personer som har drivit ett projekt och sen fått en... Rikmagnat att ställa upp som Stenberg i Sverige. Men att tidningsägarfamiljer ofta kollapsar, tyvärr som många andra ägarfamiljer, är i sig inget argument.

Moderna tidningsföretag har ju funnits bara lite mer än hundra år. Så jag tror det är en modell som kommer. I Sverige har vi haft väldigt starka ägarförbund. ägarfamiljer. De i Värmland, de i Göteborg, men de har ju vansläktats och förfallit och låter tidigare köpa soppa av jätten gluff, gluff.

Bonnierfamiljen. Bonnierfamiljen är tyvärr ett exempel på en framgångsrik publicistklan, inte genom att de gör bra produkter, utan att de är lömska och bakslugna, snikna och går i säng med staten. Tack för mig. Det kan man inte säga om råtermerarna. Men skulle jag personligen välja så skulle jag nog säga starka, lite tokiga tidningsägarefamiljer. Det är något vackert över det.

Martin

Starka, lite tokiga familjer. Är det det vackraste som finns? De borde styra allting här i världen.

Boris

Ja, egentligen. Vi kan börja med tidningarna. Men på de tidningar förr i tiden så var det ju alltså tittar man på det så gick ju ofta Nu brukar jag ju vara den främsta att hacka på stadstelevisionens och stadsradionsinnavel. Vilket är lite motsägelsefullt för att det fanns något väldigt...

I de gamla svenska papperstidningarna, där gick ju inte bara ägarskapet i arv, utan där gick ju väldigt ofta... Vad heter det? Det finns exempel på cheferdaktarskapet, relationschefskapet, sportchefskapet... Har sett själv går jag i arv. Jag har inte funderat så mycket på det men det är väldigt intressant. Att det ibland kan vara bra. Det beror på vilka släkter och vilka gener som förs vidare.

Martin

Vi har ju också ett mer problematiskt exempel då, det kan ju vara New York Times, som ju också är ett familjeföretag som har drivits av, vad heter de, sultsbergarna. I jag vet inte hur många generationer, men fyra, fem generationer och sånt där. Och nu har de en ganska ung, en ny chefredaktör, men han är, det var ju hans liksom, farfars farfars. Fan vad någonting som drev tidningen.

Och de har ju också liksom, jag tror inte de äger tidningen på samma sätt som Lådraden mer gör. Men de har liksom behållit sin position. Jag antar i hävd av eventuellt personliga meriter, men det sitter väl starkt i väggarna att det ska vara en sultspergare som styr. Och man kan ju ha alla möjliga synpunkter om New York Times, om deras politiska ståndpunkter som är förfärliga.

Men jag vet inte hur du skulle säga Boris, men jag skulle inte säga att New York Times är en dålig tidning. Jag skulle säga att det är en skrämmande bra tidning som tyvärr finns där på andra sidan och ställer till en massa problem.

Boris

Ja. Det är en skrämmande bra tidning, man kommer inte undan det. Den är, håller jag på att säga, en ond skala, faktiskt väldigt läsvärd. På ett helt annat sätt än Bonniers tidningar, de är inte läsvärda. Och just det här med att fienden också har familjestyrda och familjedrivna företag behöver ju inte innebära att vi inte också ska ha det.

Det är... Jag tror att det är en del av deras styrka helt enkelt. Och det är dåligt dumt att själv inte ha en organisationsform i olika branscher som bygger på just styrka. Och det är lite fascinerande att, nu uttrycker jag mig väldigt allmänt, men att fienden plederar för familjens upplösning, singelliv och sådana saker.

Med fienden, ja. Alltid noga med att vårda sina egna familjer och låta saker och ting gå i arv. Om det är så är det sketentjänst på stadstelevisionen.

Martin

Ja, jag kollade faktiskt upp det lite snabbt där. Intressant nog så har Sulzbergfamiljen basat över New York Times sedan 1896. Alltså exakt samma år som Lord Rothermere den första startade Daily Mail. Exakt lika länge har de här familjerna styrt en espirituell. Och jag råkade säga också att de har, de är minoritetsägare i tidningen såklart, men de har olika aktieslag. Så att Sulzbergaktierna har mycket mer rösträtt än de andra aktierna. Så de har fortfarande kontroll över tidningen fast de är minoritetsägare. Det är så det funkar i deras fall.